tisdag, januari 29, 2013

Jag bor inte i någon fyrlängad gård ute på åkern,
inte djupt inne i den mörkaste skog, inte vid havet.
Varför detta är viktigt att berätta för dig vet jag egentligen inte,
om igen bara denna skräck att vilseleda, rädsla att du ska tro
att jag blev något annat än det jag är.
Kanske trodde jag själv en gång att jag skulle bli någon annan,
sådant händer den bästa av oss, vi tar omvägar.

Vårt hus byggdes på tidigt 50-tal av en pedantisk byggmästare.
Här finns åker, skog och sjöar, det är flera kilometer till
bussen, affären och skolan, men samtidigt bara några mil
till staden som har nästan allt.
På något sätt medelmåttans sätt att leva lantliv tänker jag ibland,
den självvalda isoleringen som närmast får räknas som lyx.
En trädgård har jag, det har du redan förstått,
med björkar för tvättlinor, med lekstuga och litet växthus,
med stort trädgårdsland, äppelträd och vinbärsbuskar,
med kryddgård där ramslök är vackraste primören.
Som gräns mellan vårt och de hagar och åkrar jag ser ut över
porlar bäcken och över den går bron vi byggde.

Hemma är det som blir. Men också det vi väljer.
Det som valde oss.

måndag, januari 28, 2013

Din fantasi.
Den får inte ta över,
du får inte göra mig vackrare än sådan jag är.
Jag får inte heller svärta ner mig själv,
sådant skulle vara helt utan grund.
Tolkningsrätten
och
jag
vi
brottas.

lördag, januari 26, 2013

... forts.

För ja, just så är det, lyckan som fortsätter är tillitsfulla leenden.
Jag lyfte upp, bar in och i många timmar låg hon sedan där
helt nära mig, rummet badade i rimfrostvitt sken,
ibland var vi vakna och såg stjärnor blinka utanför takfönstren,
ibland sov vi lugnt för att sedan viska sånger för varandra
på det sätt man gör då när livet är sexmånadernytt och man
nyss lärt sig sjunga.
Och vi lyssnade till hennes föräldrars lugna andetag,
lät dem ta igen en tunn skärva av förlorad vila.
I månljus faller livets bitar på plats.

Idag är världen gråmulen.
Ändå blir den sannare för varje stund som går.
Och jag tänker på dig som en gång skrev
"jag har också varit där du är".
Det tröstade inte då, men det tröstar idag.
Allt blir bra.
Så är det.
Det tröstar idag.

torsdag, januari 24, 2013

Snö, minus 15 och månljus. Sovrummet är
upplyst av det vita, huset är tyst, så tyst,
jag har bakat bröd igen och doften är överallt.
Det finns lyckor som är banala jovisst,
men ändå så påtagliga.
Tanken på nybryggt kaffe i morgon bitti t.ex.

I rummet intill mig snusar ett litet underverk.
Här och nu.
Tillit.

lördag, januari 19, 2013

Jag funderar igen. På lusten att skriva som inte längre
hänger ihop med lusten att lämna ut. Varför den kom av sig.
Det är inte modet, har aldrig varit, som saknas,
bara oviljan att lämna ut andra.
Ingen människa en isolerad ö, ungefär,
men säg då hur jag visar mig utan omgivande hav?

Någon på radio ironiserade, lustigt, bra och mitt i prick
om modeordet "tänker" (för kanske ett halvår sedan ska tilläggas)
och knivspetsen trängde in. Sådan är jag, här varken sägs, görs
eller menas. Här tänks. Mer blir det aldrig av mina försiktiga
uttalanden, de göms i tankar som inte är menade att varken
fördärva eller propsa på.
Så många meningar som har fått börja just så - jag tänker.
Orden, alla dessa ord, vi varken äger dem
eller kan förmedla något med dem utan
risk för missförstånd.
Öga mot öga, är det vad som gäller?

söndag, januari 13, 2013

Min vackra plats på jorden.

När jag i måndags kom tillbaks till arbetet efter långt uppehåll,
fanns julen förvånansvärt nog kvar.
Vi behöll den sedan hela veckan, sådant hänger på individer.
De stora ljusbågarna i fönstren och de enkla granarna
gjorde att jag nästan grät av glädje.
Människor rusar så ofta, framåt, framåt, bort mot nästa mål.
Jag tror på långsamhet.
Tanke och handling som väntar in varandra även i mörker.
Nu plockar jag undan den här hemma.
Samma saknad, samma bävan varje gång.
Jag vet inte vad den bottnar i, min rädsla för att inte vara i en framtid,
men den gör mig ödmjuk.
På almanackan i köket trängs alla namn.
52 gånger.
Varje bokstav en bön och tyst besvärjelse.
Låt oss finnas, för varandra.

Jag och min rädsla att ta för givet.
Jag och min skräck för döden.

Ute snöar det, på bordet står vita tulpaner,
skymningen sänker sig och jo faktiskt,
mycket känns bra.

onsdag, januari 02, 2013

Du vet att nyår gör mig ledsen. Inte tanken på det som ska komma,
inte tanken på det som var, men firandetfirandetfirandet,
det vi aldrig hittar till.

Vi får så mycket som är svårtytt.
Ensamheten ekade i mig ständigt.
Jag anade andras fester och kalas,
anade och avundades. Men kanske hade jag för livlig fantasi?
Föräldrarna, syskonen, mormor, moster, morbror och jag,
på något sätt upplevde jag oss som de överblivnas skara
i de tystas hus.
Och jag önskar jag kunde "skriva om" minnen till något enbart vackert,
men jag minns ensamheten som den stora skuggan,
den som fick mig att stå utanför redan där i det som samtidigt var min trygghet.
Värst av allt var skulden över att jag kände så, skulden över att
snegla på andra istället för att vara stolt över vårt.
Och rädslan för att upprepa felen.
Det outtalade kan bäras länge.
Nu står ärligheten i vägen när jag försöker kasta bort
därför lämnar jag här. Du måste lyssna, då blir det bra.

Givetvis blev jag som tonåring (vackersåvacker
attjagidagvillgråtaochförbannaattjagintesågdetsjälv)
bjuden på fantastiska fester i nya världar.
Men eftersom det som hände hände, eftersom jag
StoppadeUndanochSprang istället för att LitaPå,
blev den tiden kort.
Att ingen såg och stoppade när jag skyndsamt
klev in i vuxenvärlden ter sig idag fruktansvärt.
Jag ser foton från då och vill lyfta upp och
rädda undan honsombaravarettlitetbarn.

Där och då blev jag någon som inte riktigt passade in.

Nåväl, för ett antal år sedan fick jag nog med hyckleri och slutade
fira för gammal vänskaps skull. Den nyårsafton då värden frågade
alla runt bordet utom mig om planerna inför kommande år,
blev den sista där. Så får man inte förringa.
Men ni vet hur det är, vänskap är inrutad, nyår än mer och jag
tar inte från andra.
Aftonen har för alltid en bismak.

tisdag, januari 01, 2013

Jag lovar att skriva om ljusa stunder.
Men först ska vi tillsammans gå genom
rummen, först ska jag berätta om sådant
jag bara anar.