måndag, december 30, 2013

Skrivet här, på många vis är det ett sätt att föra
alla de samtal jag annars känner skulle trötta ut de
som finns och trots allt orkar lyssna. Dessa ständiga
upprepningar, detta ältande ur mitt innersta, denna vanmakt
som äter mig, upptar mig. Som passiviserar så pass
att jag sällan orkar ge mycket tillbaks till de som förtjänar det mest.
Att skriva här leder i bästa fall (åh tro mig, verkligen) vidare till
vänskaper ansikte mot ansikte dessutom.
Vi startar med insidan, den som jag tror är vårt verkliga jag
och utsidan blir allt som oftast självklar, onödiga hinder redan undanröjda.
Jag är så tacksam för dig som läser.

Att våga stå stilla i sorg, inte fly den, det skrämmer många
har jag insett. Att stå stilla betyder bland annat just att få berätta,
om och om igen, både om smärtan nu och om den glädje som fanns då.
Att få berätta mitt, att inte bli avbruten eller analyserad gällande
varför blir för mig som sörjande oerhört viktigt.
Varför jag älskade, varför jag våndades, varför jag ville.
Att få berätta om lyckan som tedde sig som en saga
och därför blir nära nog lika ordlös som sorgen.
Och jag tänker ofta på Marias ord -
En klyscha är en klyscha tills dess du har upplevt den.
Vi var en sådan, något för alla som någonsin burit
på en längtan att avundas.
Och jo, det tål att sägas ofta.
Jag är inte dummare än att jag inser att vår väg,
den som låg framför oss, hade blivit svår vad gäller somligt,
en stig av mossa men även med höga hinder att ta sig över.
Inte olik den jag gick på den sista dagen i mitt levande liv.
Men den stigen var verklig, vi hittade den. Den fanns.

Jag lägger sällan in bilder i bloggen. Häromdagen fick jag dock två
skickade till mig av en omtänksam bloggvän. De säger mycket om hur
sorgen känns och ligger därför här i marginalen nu. Tack K.
Jag bytte namnet också, den gamla titeln är inte aktuell,
tillhörde ett tidigare liv, ett sökande som gav frukt.
Jag ska påminna mig somligt speciellt, minnas den intuition som har lett mig.
Den har besannats vad gäller så många skeenden,
är därför omöjligt att blunda för.

Och jag måste, en dag, få skriva om glädjen som kanhända ter sig
som en klyscha i dina ögon.
Den som går hand i hand med sorgen.

lördag, december 28, 2013

Benjaminfikusen står snart helt naken.
Mitt träd, tre meter högt, köpt när jag var 14.
På nätterna ligger jag i soffan och hör ljudet av
fallande liv.
Liv skrev jag, inte löv.
Och jag undrar om den kommer att överleva.

Jag vill skriva men vet inte om vad.
Det är inte mycket som stämmer längre,
inte på något plan.
Jag är inte den jag var,
vet ju nu att man kan älska just så
mycket som man blir älskad.
Sedan saknar man,
just så mycket som man älskade.

Det farligaste ordet i mig är
transportsträcka.
Det är också det sannaste.

torsdag, december 19, 2013

Que sera, sera sjunger den tjeckiske tiggaren
sittandes på sin stol invid husväggen.
Jag orkar inte plocka fram plånboken.
Han möter min tomma blick med ett leende och jag tänker
att orden i sången säkert tolkas hoppfullt av många,
för mig är de ett hånfullt statement. Det som blir, det blir,
någon vrider envist upp mig trots trasigt maskineri.
Rörelserna blir ofullkomliga, ofrivilliga, obskyra.
Kalla det inte levnad, jag vet sanningen. Livsuppehållande
är den rätta benämningen.
Ingen frågade mig vad jag ville.

Det regnar. Människor som försöker prata med mig
suckar över gråhet, över hur trötthet och humör påverkas.
Jag vägrar svara, vad är vitsen med kallprat när jag vill närhet.
Jodå, jag vet att jag tycks omöjlig, det är det jag vill visa här.
Jag är svår, du får en bild av den oresonerbara sorgens gård,
denna märkliga plats som är min. Vi vet så lite om vanmakt och
inte tillräckligt många vågar sitta stilla och lyssna på gråt.
Ändå, aldrig hade jag velat vara utan den som får mig att gråta.
Så förunderligt är det.

Fågelflocken som äter av fallfrukten är en gåva.
Tröst jag tacksamt tar emot.

onsdag, december 11, 2013

Jag är ledsen. Det är ett understatement givetvis
men ordet har ju trots det en tydlig innebörd.
Vintern hjälper inte till, grå dagar vattnar grått sinne,
gör mig mer grumlig än någonsin. Det är som om jag
har smakat på känslan otaliga gånger (ni som följt mig
ett tag vet vad jag menar) men nu tvingas äta en oproportionerligt
stor portion mot min vilja. Tidigare har hoppet funnits där, tilliten till livet,
nu är det tomt och den sanningen ramlar över mig som
vassa, tunga klippblock, skär sår i en redan sargad kropp.
Välj livet sms:ar en vän och jag  har inte kraften att f-ö-r-k-l-a-r-a
för henne att mitt är som att vandra i kraftigt uppförslut på en stenig stig
till synes oändlig, utan vare sig genvägar eller vindskydd och med
nära nog noll tillfällen till vila. Det handlar inte om brist på vilja,
jag klarar det bara inte, framförallt inte ensam och ett råd som det,
följt av tystnad, ligger farligt nära ett hån.
Lämnar mig fastfrusen, gör än mer ont.
Måste det vara så svårt att trösta, tänker jag, kan du inte hålla min hand?
Kanske är de som bär på sådana ord helt enkelt lyckligt lottade,
kan inte sätta sig in i mörker annorlunda deras eget?
Så länge det finns liv finns det hopp brukar man säga,
räcker de orden som förklaring på mitt just nu?
Det sägs att vi människor får de bördor vi orkar bära.
Jag vill inte det, vill inte behöva vara så stark.
Är det inte.

Men, jag ÄR tacksam för mejl jag får, och kommentarer,
livlinor som kastas åt mig, vissa mycket starka sådana.
De pockar på uppmärksamhet och jag tvingas fokusera.
Ibland tar det mycket lång tid innan bokstäverna hamnar på "papper"
men målet finns där, att få ge något tillbaka.

Det är inte bra på jobb, en tjänstledig chef utan egentlig ersättare,
två sjukskrivningar, jag som tar på mig uppgifter som gör mig mycket nervös.
Om två veckor är det jul, hur ska jag klara det?
Alla som vill finnas nära, hur ska jag orka glädja dem?

Jag är ledsen och måste få skriva det ofta.

Jag är ledsen.

tisdag, december 10, 2013

Kärlek mäts inte i tid, vi visste det från dag ett,
vi viskade det så ofta.
Kärleken mäts inte i tid. Den mäts i lugnet,
den mäts i innerligheten, i igenkännandets lycka,
i synkroniciteten.

Orden vi båda
tyckte så mycket om.
Min verklighet nu.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

lördag, december 07, 2013

Jag vaknar tidigt. Ligger länge och väntar på det
grå gryningsljuset, det som egentligen inte längre
finns i mitt mörker. Sedan ger jag upp, hunden
och katterna får sin mat, jag tänder som alltid hans ljus
på den gamla köksspisen, ser på fotot av oss, dricker mitt kaffe.
Varje dag är en ny kamp, ett slagfält av brustenhet
och jag måste vandra ensam däröver.
Den första snön har fallit, bäddar in mig i ytterligare
kyla och uppgivenhet, vintern är dvalan, är slutet, är döden.
Och min tanke är för svag, fastnar i kröken, når inte fram till det
som ska följa.
Det är 15 år sedan jag körde och krockade. Kanske har jag fått
min övertid nu.

fredag, december 06, 2013

Vi är som mest  ensamma när vi
försöker etablera kontakt.
Utlämnade åt vårt jag famlar vi i kompakt mörker.
Därute rasar stormen. Jag ställer mig under eken,
den med grenar som knakar betänkligt.

En övning i tillit.
Det finns inte längre någon rädsla i mig.
Bara en längtan bort.

onsdag, december 04, 2013

Vi måste tillåta oss att livet gör ont.
Du anar inte hur ont.

tisdag, december 03, 2013

Jag fick ännu ett klokt råd av Maria,
att skriva ner allt jag ständigt vill säga, till honom,
men inte längre kan.
Åh det är så mycket, jag saknar hans röst.
Varje dag finns det något att fråga om,
något att berätta, något för stort för att bära själv.
Jag skriver för hand, det är första gången på
länge som det fungerar för mig att göra det.
Tystnaden, raspet av pennan mot blanka olinjerade sidor,
lättnaden i att känna mig hörd. Han tar emot.
Återigen finns han nära och något lättar inom mig.
Det finns symbolik i det handskrivna. Ord samlade i en bok
som kan hittas, som kan bli lästa av andra en dag.
Att inte gömma sig, inte gömma oss.
Det vore ett svek nu och svek var det sista vi ville.
Mot någon. Oss själv inberäknade.

Ändå vill jag skriva här.
Ni som läser kommer mig nära, jag tar er till mig.
Och jag vill berätta för dig som kanske en gång tvingas stå
ännu närmre, att kraften inte finns att hålla sig upprätt.
Livet är sådant. Vi drabbas. Vi vill det inte,
men vi drabbas.

Tröttheten är enorm. En orkeslöshet utan dess like.
Och tvekan inför att möta människor. Fortfarande
handlar jag inte i de affärer jag brukade, vill inte behöva
säga hej, allt är bra och njut av helgerna men nej tack 
jag kan inte komma på varken det eller det eller det.
Min kropp värker, ben, armar, händer, höfter, inget hänger ihop.
Jag går med nerböjt huvud genom staden för att slippa besvara leenden.
Ljud gör mig illa. Dåliga kvällar är både brasan som
sprakar och hundens tassar mot trägolvet för mycket.
Jag somnar på soffan, kan inte sova i sängen.
Igår var jag hos psykologen igen och han fick för
ovanlighetens skull en bekymrad rynka i pannan
och började anteckna.
Men som jag sa, jag sitter här,
det skulle jag inte ha gjort om jag hade gett upp helt.
Jag vet bara inte hur och vart jag ska gå.
Fortfarande vet jag inte det.

torsdag, november 28, 2013

Världen vägrar lämna mig ensam.
Kanske måste det vara så.
Ändå försöker jag fly när den kommer nära.
Den oresonabla sorgen. Ingenting blir rätt.
Framtiden finns inte,
dåtiden är ett hån, så tänker jag.
Hur ska du som befinner dig i ditt kunna
räkna ut i vilken sekund jag hör allt du
ville snarare än fasan som larmar
i mitt inre?

Den som tröstar bör inte vara lösningsbenägen
hörde jag på radion, då gråter jag.
Igen.
Ge inte upp mig trots min tystnad.
Den skrämmer även mig.
Minut är evighet.
Mitt tidsperspektiv förvrängt.

Jag blev otillräcklig.
Övergiven.

Ge inte upp mig.

lördag, november 23, 2013

Skrivandet är alltid ett sätt att försöka sätta ord på livet
inbillar jag mig. Men det riktiga skrivandet innebär att du kan väva
in dig själv i något annat, att du kan omformulera ditt varande.
Och därför är jag maktlös. Jag säger inte detta för att jag ens
bär en förhoppning om att någonsin lyckas, snarare tvärtom eftersom
jag behöver erkänna att jag avundas de som kan,
de som lyckas plocka ur eget och andras, få samklangen att fungera.
Avund är förkastligt men en anledning till att fingret ofta nuförtiden
nuddar vid delete. Självkännedom är en ok egenskap.

Livet är stillastående. Variationerna består som mest av att sorgen
korta ögonblick byts ut mot antingen ilska eller tvivel vilket enbart
gör dagarna om möjligt värre. De få insikter jag har är dock glasklara -

Jag klamrar mig vid skrivandet i onödan.

Jag står utanför världen eftersom jag bara orkar innerlighet.

Jag kommer att förbli en ensam människa den tid som finns kvar,
antingen det eller så måste jag göra avkall på den jag är. Av allt ont
är detta djupast.
Det finns de som i min situation skulle välja att trubbas av med hjälp av
kemiska substanser. Det finns de som väljer ännu värre utvägar.
Mitt mod sviker mig vad gäller alternativ två och vad gäller
det första så tror jag inte på konstgjord andning i någon form,
borde aldrig ha gjort.
Är även detta en insikt?

Vi styr inte sa jag vid flera tillfällen. Hur rätt hade jag inte då?
Vi styr inte och våra försök är det enda vi möjligtvis kan hånle åt.

tisdag, november 19, 2013


Jag har gått vilse, varit med om något som inte går att sudda,
hittat mig själv bara för att sedan förlora allt.
Vem ska orka med den grå varelse
som hon som är jag har blivit?
Jag är rädd att man ska börja i-f-r-å-g-a-s-ä-t-t-a
förnuftet i mig.
Jag kan inte förklara, vill inte heller vara
den som orsakar bekymmer med min sorg.

Så går vi i cirklar utan att röra vid varandra,
världen och jag.
Min plats existerar inte.

söndag, november 17, 2013

Du vill inte läsa om upprepningar.
Men just så är det här.
Jag upprepar mig.
Jag repar upp mig.
Snart finns jag inte.

Verkar det drastiskt?
Jag försöker verkligen vara behärskad.
Tro mig.
Jag f-ö-r-s-ö-k-e-r.
Sedan går jag undan.
För att gråten inte går att styra.
För att ingen någonsin kommer att kunna förstå smärtan.
För att jag är ensam.

Jag har alltid haft tillit, åh ni vet det där märkliga som kan ses ner på,
det som kan klassas som romantik eller skörhet eller galenskap,
men som samtidigt har gett styrka åt livet, gett mig kraft att måna om nuet.
Tillit och intuition.
Allt orkar vi om vi tror på den innersta känslan, den som viskar
"du går på din väg".
Jag har vetat att han fanns någonstans.
Min skärva, som fattades mitt väsen.
Jag hade rätt.
Det i sig är så fantastiskt att bara ni som har vågat vara med om det anar vidden.
Vad som sedan skedde är o-skriv-bart.

Jag tror inte längre på lyckan.
Inte för egen del.
Min intuition är stark.
Åh du anar inte hur stark.

I kväll är det fullmåne.

fredag, november 15, 2013

Vi är nära fullmånen igen.
Och jag förstår det inte.
Hur den har kunnat vara hel
och halv.
Ny och
halv.
Hel.
Hur det
kan

fortsätta
så.

måndag, november 11, 2013

Käraste
kom
till mig
ännu en
gång
jag
klarar
inte
detta.

söndag, november 10, 2013

Trött på att finnas till
letar jag efter dig överallt.

Kläder doftar trygghet.
Jag hushållar med det som ska räcka till tidens slut.
Tjocktröjan får inte följa med ut till lägerelden,
röklukten riskerar kväva dig.
Raggsockorna har hål jag aldrig
tänker laga.
T-shirts är för sorgenätter.

Jag vilar mitt ansikte i dina fodrade svarta
skinnhandskar,
låter mjuka tummar smeka bort tårarna.

Vill inte livet utan dig.
Sorgen är oresonlig.

fredag, november 08, 2013

Att ni läser hjälper mig,
detta är min avstjälpningsplats, 
en ostrukturerad sorgesång med ett oändligt antal verser.
Jag kan inte skriva så som jag skulle önska längre,
riktningen är borta.
Utan längtan finns inte orden.

Men ni är byggda av värme.
När jag kom hem, nej det är iofs inte helt sant,
hem kom jag inte, hem kommer jag inte på länge,
världen är ett tomrum utan viloplats för mig idag,
jag är rotlös, tröstlös och hemlös,
men det låg ett brev och
väntade på mig.
Utan avsändare, suddig poststämpel.
En Teddybjörn.
Han är så liten att han får plats i min handflata
och jag viskar både Tack
och mycket annat i hans öra.

Under dagen var han spårlöst borta,
jag letade förtvivlat, inte förrän i kväll
mindes jag hur jag under ett telefonsamtal
i morse hade stoppat honom närmast mitt hjärta.
Där låg han kvar.
Min T.

tisdag, november 05, 2013


"Vi är små, som universum ungefär. Tiden är dock oändlig.
Vi badar i den. Nu."


När det blir Allhelgonahelg har alla blommor
på graven antingen vissnat och plockats bort,
eller ätits upp av rådjuren.
Med ett undantag.

Man skickar foton till mig från natten.
Den enkla krans som jag spenderade så lång tid med att
förklara för floristen (som i sin tur skulle förklara för
nästa blomsteraffär) vad jag ville den skulle förmedla,
ligger kvar orörd mitt på. Vild och vacker med små
nypon som spretar. T.o.m. dikterna finns kvar.
Och den gamla fotogenlyktan lyser.

Vi väljer inte kärlek.
Kärleken väljer oss.
Tro aldrig något annat.
Vi är fria att säga Ja eller Nej.
Vi säger ja men kan inte styra över det
som kommer därefter.

torsdag, oktober 31, 2013

Om ett par timmar åker jag till London,
hälsar på yngste några dagar.
Det blir svårt anar jag.
Människor, människor, människor.
Och sedan jag.
Ingen vill se mig gråta.

Vem är jag? Vad är jag?
Någon som var på väg.
Som förberedde för sig och sin omvärld.
Som inte trodde att det fanns så mycket mer att ta farväl av,
bara något att välkomna.
Sedan kom september.
Och jag vill skrika i samma stund som jag skriver det.
Sedan kom september!
I september tog jag farväl av livet.

Lyssnaren, jag tror verkligen jag har fått den bästa någonsin,
har förberett mig på att jag lär falla igen nu.
Ta paus, en dag ensam för gråt, sa han milt.
Mörkret bär du med dig, det är ditt.

Allt innebär minnen. Varje gång jag flög, grät han lite av lättnad
när jag väl landade. Och jag snitslade mina banor så att vi hade
internet så ofta som möjligt.
Eller så ringde vi och vi skrattade högt.
Allt överallt är minnen.
Men på sådana kan man inte leva lycklig länge.

Herregud, jag vet inte varför jag berättar om sådant som detta.

måndag, oktober 28, 2013

Planeringen ger mig panik.
Andras längtan.
Det räcker att någon diskuterar nästa helg
så faller jag de tusen milen ner i underjorden,
tårarna bränner och jag måste resa mig ursäktande.
Av kärlek inkluderas jag med självklarhet i allt
som ska komma,
men den omsorgen är ett fängelse.

Och
jag
vill
inte,
kan inte framtiden utan honom,
kommer
inte
att
orka.

Det blåser snudd på orkan därute och träden trillar,
regn och mörker, mörker och regn.
Mitt på vägen ställer jag mig med utbredda armar
och gråter.
Storm kom och ta mig.
Jag vill hem.

söndag, oktober 27, 2013

Jag försöker berätta om avgrunden,
den som utan förvarning öppnar sig
när du är som minst beredd på att falla.
Jag trodde aldrig att den kunde vara så djup.

Kanske kan du redan allt om okontrollerbar fasa,
hundratusendelsdelssekundpanik som kväver andetag.
Som dränker.
Jag trodde jag kunde tillräckligt.
Jag kunde ingenting
Jag visste ingenting.


Filmen du stänger av när huvudpersonerna står tätt intill varandra.
För nära.
Så kan inte du stå längre.

Tanken på januari.

Skramlet som skär i dina öron, bestick mot porslin vid matbordet,
han skulle ha blivit så trött.

Mobilen som är tyst klockan fyra på morgonen när du så ofta
brukade vakna av ett vackert ord.

Alla frågor du har som du inte får kloka svar på.

Radioprogrammet du vill han ska lyssna på.

Vetskapen att ingen längre finns som älskar dina fel.

Sången på TV du vet han ville sjunga just för dig.
Åh, sången. Sången.

Det går inte att beskriva en avgrund.
Jag kan inte ens det.

fredag, oktober 25, 2013

Det finns ingenstans att fly.
På nätterna har jag plötsligt ont överallt,
kroppen protesterar i panik.
Jag rullar runt kallsvettig, insvept i hans
påslakan av blå bomullssyntet,
vet inte hur jag ska röra mina händer,
orkar inte vända huvudet rätt,
kan inte tåla min kropp när den nuddar madrassen.
Allt värker, allt är fruktansvärd kaos.
På dagarna är det istället hjärnan
som strejkar,
de enklaste saker glömmer jag,
orden, vägen, namnen.
Jag har tappat bort mig själv.

Igår fyllde jag år,
en omöjlig dag att fira.
Men jag önskade mig och fick en saga.

Tack är ett mycket litet ord.

tisdag, oktober 22, 2013

Jag är i mörker nu.
Så är det, så måste det få vara.
I ett mörkt rum ser du inte vart du går,
behöver därför inte försöka förflytta dig.
Jag har tappat min riktning, snyftar jag.
Ja, säger han som är min professionelle lyssnare,
du har förlorat din riktning, det är precis så det är.

söndag, oktober 20, 2013

"Den ordlöses sorg..."
Jag läste det i en vacker blogg.
Hos mig finns inte orden, de har inte längre sin riktning.

Och inte skriver man egentligen i en öppen dagbok om sådant som detta?
Men vad ska jag göra? Vem orkar lyssna på prat igen?

Det har varit en omtumlande vecka.
Begravningen är över, den blev vacker, mycket vacker.
En ofattbar dag för så många. Jag blev buren av omsorg,
från familjen där, från släkten, från vännerna
och inte minst buren av prästen.
Någon höll min hand hela tiden, någon ledde fram mig till graven,
någon höll mig upprätt.
En ung kvinna gav mig tre vita rosor,
någon gav mig en vacker guldskimrande sjal,
så många gav mig kramar.
Man har ringt, jag har fikat, druckit vin, pratat och gråtit.
Ändå är jag ensam, den mest ensamma i världen.
Jag var.
Vi fann.
Nu är jag ensam.
Igen.

Igår besökte jag graven tillsammans med föräldrarna och en syster,
vi vandrade omkring i de underbara omgivningarna länge, länge,
senare åt vi lunch och körde därefter hem och drack kaffe.
Tillsammans men ändå utan.

Tidig kväll återvände jag till lägenheten.
Jag den ordlösa.
Och jag kröp ner i sängen, omgiven av den doft som dröjt sig kvar,
tänkte som förr att lördagskvällarna är sorg i sorgen.
Men kanske var de alltid mörka, fyllda av ytlighet när inte vi var nära.
Jag steg upp och tog ett foto av nattens månsken.
Just sådant han brukade göra.

Det är söndag nu. 0 grader, svag sol. Jag ska gå en promenad på
Långholmen. Sedan ska jag packa.
Allt jag vill ha här är mitt, men det jag vill ha finns inte här.
I kväll börjar resan tillbaks till en vardag. Även där finns omsorgen
men den tröstar inte.
Min längtan är borta.

Ordlös sorg. Förlåt att jag snubblar här.

lördag, oktober 12, 2013

Det där oviktiga, som blir så livsviktigt.
Paus i intigheten.
En enkel svart klänning.
Något att bära då.
Och sedan.
Den är jag.

fredag, oktober 11, 2013

Det finns dagar då ingen hör av sig.
Dagar i följd när jag känner mig övergiven.
Känner mig?
Jag.
Är.
Övergiven.
Jag är lämnad bakom, jag är utan hamn,
jag är en akterseglad människa,
jag inte bara känner mig som en sådan, jag är.
Jag är.
Min psykolog frågar hur det känns.
De dagarna är som små sorger i sorgen snyftar jag.
(Jag är så förnuftig ibland så att jag vill sparka på mig själv.)
Jag tar mig igenom dem säger jag.

Men den stora sorgen?
Den är svart.

onsdag, oktober 09, 2013

Hur kunde jag skriva ord som "mjukt"?
Jag borde veta bättre.
Skriver man så rasar det igen.
Och allt blir svartare än du trodde möjligt.

Hur kunde du? Hur kunde du?
Oktober är mjuk mot mig.
Vänlig mot den som var så rädd
för kyla och mörker.
Nu sitter jag här i gyllene dis, solen värmer mina grå kinder,
kaffet är milt, valnötsträdets blad faller långsamt.
Brittsommar.
Och du skulle ha stannat kvar.

tisdag, oktober 08, 2013

Vad vet vi om andra människor?

Jag går till kyrkogårdar.
Där är det fullt tillåtet att sitta på en bänk mitt i bruset från buss och tåg,
dricka latte och gråta utan att någon förbipasserande blir rädd.
Där får man ana det som döljs så noga på gatan.
Så får man bara göra bland andra sörjande,
vanmakt gör annars omgivningen obekväm.
Åh jag vet det nu, jag vet.
Skynda dig, tänk framåt säger de flesta.
Så många som älskar och behöver dig.
Väldigt många säger så, även om de lindar in sina ord i annat.
Jag ser igenom det, åh jag ser igenom så mycket nuförtiden.

Den bästa är den lilla innerstadskyrkogården,
där börjar man känna igen mig och
hejar lågmält.
Sedan finns en i utkanten av stan där jag alltid är ensam
och sedan finns den som ligger närmast.
Dit åker jag om kvällarna och tänder ljus i minneslunden,
då är det mörkt och jag blir osynlig.

Jag och kyrkogårdarna. Hur blev det så här?

måndag, oktober 07, 2013

Jag gör sådant som jag inte trodde jag ville.
Jag som avskyr TV, som är trött på och kritisk till det mesta där,
jag tittar på hemska TV-program bl.a. Det är snudd på skönt,
vem om jag skulle inte förstå de drabbades sorg nu? 
Och kan man möjligtvis bara en tiondels sekund toppa min ångest blir jag nästan lugn.
Nästan.
Jag är fortfarande kritisk och TV är på låtsas. Jag tror inte på TV.
Men ändå.
Samtidigt suckar jag, jag menar jag vet faktiskt att det tar tid innan man 
ler det där första leendet och jag vet att det följs av en omedelbar ångestattack.
Hur kunde jag? Hur kunde jag? Leendet varade en halv sekund.
Gråten varar tre timmar men ändå känner du dig skyldig resten av dygnet.
Så jag är kritisk när man skrattar. Och när man äter.
Vem kan äta när man är halv?
Om du är hungrig har du inte varit där jag är tänker jag.
Jag dricker cappucinos med hårt skummad mjölk och äter crostinis ur påsen.
Det är bra föda. Mjukt kaffe och hårda brödbitar.
Ensidig kost men den ger min dag konturer.
Mjukt och hårt.

Säg inte till mig att äta. Jag är inte hungrig.

lördag, oktober 05, 2013


Kanske är det inte sant, detta att jag inte kan skriva,
vågar skriva.
Vad annat kan jag nu?
Kanhända blir detta en blogg om sorg, om vanmakt och ensamhet.
Vad gör det att du inte vet, inte kan, inte förstår hela min historia?
Den är sann. Helt sann och de brottstycken
jag ger här får du fundera över så som du vill.
Möjligen lär du dig något, men nej jag tror inte det går att lära ut detta.
Vi kan inte förstå, kan inte ana, kan inte förrän vi står där.
Står framför tomheten utan att kunna föreställa oss framtid.
Må du aldrig stå där. Inte på det sätt som jag gör.
Må du aldrig.

Men ändå jag ska låta dig, du som läser nu, få höra om mitt.
Jag ska skriva på det sätt jag vill. För mig. Låta dig läsa.

Lördagskvällar är fruktansvärda. Vem ringer du en sådan kväll?
Vem har tid med dig då?
Vem skickar ett mejl en varm, svart oktoberafton?
Vem?
Ingen. Absolut ingen, så är det.
För där ute fortgår livet för de flesta.
Jag vet, säkert sitter det par och gråter tillsammans, vänner sörjer i små
grupper någonstans. Men jag sitter här.
En bra bit från händelsernas centrum helt enkelt.
Jag är inte bortglömd, det är inte så. Många tänker på mig, lider med mig,
de vet att min sorg är den tyngsta av allas. De vet och de ringer ibland
för att berätta om hur lycklig jag gjorde honom.
Han som till slut älskade på allvar. Blev älskad tillbaka.
Men ikväll är jag ensam.

Lämna aldrig någon ifred. Tro aldrig att du stör.
Lämna aldrig någon ensam.

tisdag, oktober 01, 2013

Förlåt.
Jag vågar inte skriva om sorgen här.
Nu.
Ingenting finns.
Jag är ensam.
Det är så.

måndag, september 23, 2013

Jag gör sådant jag skulle ha gjort för 30 år sedan,
åker långa tågresor fram och åter, åter och fram,
står och väntar på nattbussar som aldrig kommer,
går genom en regnvåt stad.
Ensam.
Jag gör det för dig.
Jag gör allt för dig.
Du finns i mig.
Jag är i dig.

söndag, september 22, 2013

Det slår mig korta stunder, hur in absurdum unikt allt är.
(Det uttrycket existerar inte men tro mig,
om du visste skulle du säga att det passar in.)
Allt som har hänt.
Och jag sitter här på hans balkong och gråter,
jag är rädd för hösten,
jag är rädd för vintern.

Allt som blir,
klarar vi det?

Klarar jag det?

Jag fryser, jag fryser så jag skakar.
Jag är rädd för vintern.
Klarar jag det?
Va? Va?

fredag, september 20, 2013

Sorgen är ett ensamt rum.

måndag, september 16, 2013

Vi sökte.
Sökte i två långa liv.
Sökte och fann våra skärvor.
Sökte och hittade slutligen hem.

Nu finns han inte längre här på jorden.
Min sorg är djupare än oceanen,
oändligare än din tankes kraft.
Min gråt är torr och hes.

Då kan jag höra hur han viskar mjukt att
aldrig ska han lämna helt,
han leder mig dit jag ska gå.
Hans kärlek bär all universumstid.

Min sorg är djupare än tankens ocean.

fredag, september 06, 2013

Det är väl inte den bästa dagen.
Jag letar efter hon som är som hon ska.
Mitt utanpålyckliga jag försöker le från insidan,
tro mig tacksamheten jag känner för livet är äkta,
att få leva och bli älskad är värdefullt.
Jag rabblar liksom bakåt, tänker på allt jag har här och har haft.
Men ska man sova måste man vara hel och är man hel funderar man inte 
på varför man inte kan förklara sig själv så tydligt att man blir älskad utan förbehåll.
Nuet är en storm och jag vet inte riktigt hur jag ska navigera bäst så att alla blir glada.
Idag ska jag köra in till kuststan och bli snygg i håret,
sedan ska jag fika med en fin vän, en tjejkompis.
Det låter så normalt och kanske är det därför jag skriver det,
jag vill själv se glädjen andra ser.
Men jag vet inte om det kommer att trösta. 
Eller rättare sagt jag vet att det inte kommer att trösta.
Fika och snyggt hår gör inte att jag blir någon annan än den jag är.
Riktigt lycklig blir jag först när jag är hos dig igen.
Dit jag är på väg.

torsdag, september 05, 2013

Man vet aldrig vad som tröstar.

Jag har skrivit ner den korta meningen på en lapp
och fäst på mitt skrivbord.
Orden ska bli ledstjärnan för min höst.

Manvetaldrigvadsomtröstar. Aldrigaldrigaldrig.
Vi vet ingenting och ändå, innerst inne,
kanske allt.

Trösten kan vara en mjuk röst.
Trösten kan vara september.
Trösten kan vara ruta noll.

tisdag, september 03, 2013

September är sensommar med aning av höst.
Augusti är månaden då sådant jag gjorde blev galet,
att det ligger 100 år bak i tiden gör inte att luften vi 
andas förändras.
Jag älskar september och anledningarna är många.

Livet just nu undrar du?
(Vi bortser från att prata jobb här idag va?
Det är ändå en omöjlig situation.)

Det är skördetid.
Jag plockar gurkor, tomater, potatis och squash, 
jag hänger löken på tork och bär in knippen av salvia, 
vi äter morötter och bönor och gulbetor och rödbetor.
I en gammal skottkärra har jag planterat ny sallad mest för att se 
om det går att höstodla.
Jag färdas framåt, i ett tempo du kanhända tycker är dröjande 
men tro mig, dröjande är så som det ska vara.
Jag springer inte igen. Visst har jag sagt det?
Jag sprang en gång och jag springer inte igen.
Men jag går och någon håller mig i hand.

Fyran har flyttat till sitt andra land.
Det känns bra, jag har varit en på alla plan (spec mitt eget inre)
närvarande mamma, att släppa taget gör inte ont, tvärtom.
Det är precis som det ska.

Och krigarprinsessan går.
Nej hon springer,
rakt in i min famn springer hon.
Rakt in i min famn och jag fångar upp henne och vi dansar.
Vi dansar så som bara vi två kan.

fredag, augusti 30, 2013

Kanske jag bara borde döva all oro med vardag?
Begrava mig i jobb, pyssel, böcker, skriv och jag-vet-inte-vad.

Vet du hur det är att vandra i en öken?
Vi glömmer mitt privata kaos en stund.
Faktum är ändå att jag har en tuff situation.
På jobbet.
Jag är ensam om att försöka få gjort allt sådant
bättre kvalificerade personer borde göra.
Bara det att dom inte finns eller orkar finnas där längre.
Kvar står jag och måste.

Hela världen faller. Runt mig.
Och förstår du inte känslan utan tänker
"ryck upp dig"
eller
"du måste inte heller, gå din väg istället",
då är du lyckligt lottad.

Hela världen faller.
Jag står och sparkar på grunden
och hela världen faller.

Hela världen faller.
Jag står och sparkar på grunden
just för att hela världen faller.

torsdag, augusti 08, 2013

Man är aldrig så ensam som man kanske tror.

Jag tar de orden till mig som mina,
klamrar mig fast vid varje bokstavs klokhet.
Funderar. Igen.
Jag har nyss kommit fram till att lika
privat eller genant som det kan anses vara
att dela med sig av sina förvirrade känslor,
lika blottande är det faktiskt att vilja ta del av.
Kanske är det därför vi så ofta är tysta tillsammans,
jag som vill skriva och du som läser?

Jag behöver se mina tankar på en datorskärm ibland.
Hur förklarar jag den där förnimmelsen av att något inte blir fullbordat
om jag inte klickar iväg? Som om jag inte tar mig själv på allvar
om jag inte ger dig en chans att förstå en främling möjligen?
Jag som vill kontakt, jag som vill veta hur det är att vara människa?
Ändå är jag alltid så rädd för att du i din tystnad sedan skrattar åt mig.
Kan du förstå det?

Såhär är det. Jag kan inte skriva. Inte just nu.
Det vill sig inte, det tar för långt tid, blir för platt
eller för intensivt eller för varligt eller för glättigt.
Istället pratar jag i telefon men blir ledsen så fort ett
samtal är över. Jag saknar honom så,
vill inte att någonting tar slut,
vill bara att allt har en början.
Din röst i min.
Och jag vill skriva.
Om tid som räcker ända tills dess jag är där jag hör hemma.

torsdag, augusti 01, 2013

Jag storhandlar.
Vanans makt är i mitt fall sammanlänkad med en absurd idé,
en tanke som egentligen inte alls går att formulera.
Som bottnar i vanvettig omsorg men också är
ett sätt att säga förlåt.
Ingen kommer att inse det.

- om något händer mig, när jag försvinner,
då underlättar det för de som blir kvar att inte
behöva lösa praktiska banaliteter som att leta efter
diskmedel -

Livets normalitet på hyllorna i en vanlig affär
där personalen hejar på mig.

Jag är bekräftad och lycklig och svag och ensam.
Jag köper diskmedel, kattmat och kaviar.

Jag längtar hem till dig.
Till oss.

tisdag, juli 30, 2013

Jag försöker handskas med tanken alla vill manifestera
"att det är JAGET som räknas", mitt jag.
Det är så svårt.

Men när jag skriver så låter det genast antingen
som om jag tar på mig offer/martyrrollen,
eller - som om jag är mycket feg.
Det är inte så.

Jag är annorlunda alla andra du har mött.

Jag vill inte se någon gråta.
Ok?
Är det så svårt att förstå?
Jag vill inte vara den som får någon annan att gråta.

Kan vi prata väder istället?
Det blev ju sommar i år. Den varmaste på länge.
Valnötterna är enorma och väldigt många, sa jag det?
Måltiderna här består av potatis, lök, sallader och
potatis. Och potatis. Ingen sort är den andra lik.
Värmen är tryckande, trots åska och regn.
Marken är snustorr, skurarna verkar torka upp innan de når
ner i den heta jorden. Mangolden går i blom och bönorna ser vilsna ut.
Jag tittar på Allsång på Skansen och vet att jag har hittat
min riktning hem. Men du måste hålla min hand
för vägen kommer att ha många hinder.

Vi kan kanske vandra långsamt?
Snälla.

lördag, juli 27, 2013

Det finns så många sanningar man måste
våga närma sig som människa under ett liv.
Helst ska man balansera dem med omsorgen.
Den som också ingår.
Bör ingå.

Så alla ni som leende säger att livet är lyckligt och lätt...
Vi pratas vid en annan dag va?
Jag blir trött liksom.
Väldigt trött.

torsdag, juli 25, 2013

Det regnar.
Ett efterlängtat mycket mjukt duggande och jag
hoppas få vara ensam hela dagen.
Ingen längtar efter ensamhet så mycket som jag gör
får jag för mig.
Ingen någonstans, ingen någonsin.
Den nuddar vid det otillåtna,
denna ständiga oro jag bär med mig,
denna önskan att slå ut med armarna och säga
"Tyst, stör inte det där jag inte
kan formulera. Snälla var tyst!".

Bara din röst längtar jag efter.
Den och mina ord.
Jag vill kunna skriva igen.

måndag, juli 22, 2013

Jag säger ju till dig att detta är både min dagbok
och mina brev. Till dig.
Ändå låter jag dig stundtals bara ana,
rispar små märken längst vägen
mest för mitt eget minnes skull.
En dag kanske jag riskerar glömma,
då vill jag att något finns kvar,
det som gjorde mig så ledsen,
det som gjorde mig så glad.

Juni blev glädjens månad som
bar ett nytt litet liv med sig,
ett underverk.
Juni och krigarprinsessan kämpar på
för att vinna sin kamp.
Ska!
För allt är jag är fylld av tacksamhet.

Det blev också månaden då jag träffade en syster.
Vi hade självklara dagar,
så roligt, så pratigt, så festligt, så bra.

Juni blev vackrare än så. Så mycket vackrare.
Jag som nu är buren av mitt lugn,
tog då den mjukaste framsträckta hand,
steg ombord på en båt med segel.
Allt blev som det skulle.
Mitt möte med min sannings själ.
På ett fat ligger en skärva av porslin.
Inga tankar jag tänkte var någonsin fel.

De ord vi skrivande människor ger varandra
är fantastiska (nåja, de flesta) men - något saknas.
Inte förrän vi står öga mot öga, hud mot hud,
nära,
vet vi säkert att vi hittat hem.
Mitt mod, jag är så stolt över mitt mod.

Detta är min dagbok, jag skriver mina minnen här.

söndag, juli 21, 2013

Vi har värmebölja, brunnen hotar att sina, potatisen blommar
och vitlöken är på väg att vissna ner.
Nätterna är ljumma och förutom bäcken
hör jag bara hästarnas hovar när de
som i plötslig lycka emellanåt hamrar marken i hagen.
Skärgårdens första solbränna flagnar,
under den är min hud gyllene brun,
mjukare än den någonsin varit förut.
Det är precis som i sagan,
djupet blir vackrare än det yttersta lagret
bara vi vågar lita till vår längtan.

Jag har varit tyst länge,
det blir så ibland när orden hittar hem ändå.
På silverfatet, bland gamla pärlemoknappar,
ligger en blekt skärva av porslin med en
handmålad sol och en blomma.
Så enkel kan en gåva vara.
Så dyrbar eftersom den bär min själ.

onsdag, maj 29, 2013

Allt jag skulle ge dig. Bitarna som skulle få dig att se.
Jag tappar bort mig, tappar mitt fokus.
Ord tar tid. Du tror kanske att jag ger dem lättvindigt,
men du tror fel.

Varje morgon när jag vaknar tänker jag på dig.
Jag brukar sträcka upp handen för att putta på takfönstret,
jag når precis.
Sedan ligger jag en stund och lyssnar på duvorna.
Morgonljuden här är lugna men inte tillräckligt tysta för mig.
Jag hör bilarna från landsvägen,
skolbussen när den kör förbi,
grannen i hästhagen.
Jag önskar mig total tystnad.
Sedan stiger jag upp.
Jag är inte en ensam människa, tvärtom.
Och att önska sig sådant, nej...

Jag sätter på kaffe, går ut med hunden,
tömmer diskmaskinen.
Jag klär mig i mitt leende.
Stoppar bitar av dig i min ficka.

tisdag, maj 21, 2013

Det svåraste är att kommentera.
Eller svara på kommentarer.

Eller.

Det svåraste är att våga lita på
det där
som
inte
syns.
Men kanske finns.
Skärvor.

Det svåraste är att hitta ord.

Du som är här,
du kom av egen vilja.
Sökmotorer och listor
hittar mig inte.
Du som läser vill mig väl.

Eller.

måndag, maj 20, 2013

Och jag tänker på orden.
Men kan inte förklara för dig.
Näktergalen sjunger.
Näktergalen sjunger.
Näktergalen sjunger.

Jag vill att du vet.

torsdag, maj 16, 2013


Jag letar efter min skärva,
den dagen jag hittar den slutar jag kanske att skriva.


Det är solljuset, fågelsången, duvornas kuttrande,
de gula fälten och den klarblå himlen,
det är köksträdgården, tomatplantorna
och tvätten jag ska hänga,
det är allt och det är inget, som får mig att le.
Det är kramar och snälla ord som får mig att må bra,
det är tryggheten i det dagliga som bär.
Det är allt eller inget.
Jo, jag har mycket att vara tacksam för och kanske
skulle jag ge dig foton eller teckningar så att du förstod hela mig.
Mer och mer inser jag att vi alltför lätt kan skapa oss
felaktiga bilder när fantasin får näring enbart av ord.
Om underlaget, det jag skriver är sant och du tänker dig
mig som någon annan än den jag är, är det jag som har ljugit då?
Jag som har varit för vag?
Åh jag trasslar in mig igen, jag vet. Och jag ler åt mina ord,
ser att det blir rörigt men låter det stå.
Rörigt kan vara bra. Rörigt är ärligt.

Vi ser det som en början. Ok?
En dag blir vi plötsligt modiga och ger mer.
Framför allt tillåter vi oss att gå fel,
säga hoppsan jag trodde du var någon annan, förlåt.
Det är många bitar som ska stämma förstår du,
att du inte skakar på huvudet åt mina morgontankar
är bara en.

Imorgon ska jag göra en lång bilresa genom ett grönskande försommarSverige.
Jag ska välja den långsamma vägen vid sidan av och
jag ska lyssna på sångerna som fick mig att gråta och
texterna som får mig att drunkna.
Jag ska dricka kaffe vid vägkanten alldeles ensam.
Och mina tankar ska få flyga dit de hör hemma.

onsdag, maj 15, 2013


Jag är. Ganska vanlig, tänkte jag skriva, men
ångrar mig.
Vad vet jag om den människa du anser vara vanligt?
Vi bär alla en stolthet, trots att självförringandet ligger på lur.
Den stoltheten är en glädje, något ljust.
Alltför ofta bestämmer jag mig för att jag inte passar in,
det är därför jag letar efter dig.
Du är min skärva, den jag ännu saknar
för att kunna lysa klarast av alla.

Tacksamt glad, ledsen, energisk, lat,
kvicktänkt, outbildad, beläst, ärlig,
modig, säger ifrån.
Rädd om andra därför stundtals tyst om eget.
Sådant ångrar man inte.
Mår bra av att gräva i jorden,
trivs med att sitta på café i storstan.
Tycker att ekologiskt är nödvändigt,
tror att jag kan göra skillnad.
Sådan är jag.

Tänker för mycket, minns somligt,
litar på min intuition.

tisdag, maj 07, 2013

Så mycket som trillar över mig ibland och
paniken ligger på lur. Men jag behärskar mig.
Nästan alltid behärskar jag mig. Nästan alltid.
Nyss läste jag en nyhetsflash och det var inte bra.
Jag hanterar inte döden så fint just nu.
Det är inte bara cancern som är felet,
det är allt som kan hända, det är tanken på att det som händer
kanske inte var tänkt att hända, det är tanken på att vem vi än
älskar så föds oron samtidigt med kärleken.
Och oron och kärleken är som ringar på vattnet,
ringar länkade i varandra,
ringar som sprider sig,
som samtidigt sluter sig kring oss.
Jag är den som älskar mer.
Och mindre.
Jag är den som älskas mer.
Och mindre.

Att skriva så här får mig att verka patetisk.
En sanning med modifikation. Kanske en lögn.
Jag vill inte ljuga, vill heller inte verka för duktig.
Ärligheten som sätter krokben.
Jag skrattar ibland, du skulle tycka om mig när jag skrattar,
du skulle verkligen tycka om.
Men sen gråter jag.
Vad gör vi då?

fredag, april 26, 2013

Det finns chans till lång framtid.
Självklart förstår jag att du vill veta,
du som har lyssnat på min förtvivlan, självklart vill jag stilla
den oro du hjälper mig bära. Så, nu vet du.
Ta inte ut glädjen i förskott bara, glöm den inte heller i nuet
för den finns här.
Hon skrattar högt när hon ser mig.
Då skrattar jag högre.
Sen sätter vi våra pannor nära, nära.

Vi färdas alla ensamma.
Detta med att skriva,
för att att sedan kunna lämna.
Så gör vi, så gör du och jag,
så har vi gjort.
Vi lämnar det som gör ont, lämnar för att segra.
Men för att våga behöver jag tid och mod.
Jag dricker kaffe.
Funderar.
Regnet har upphört och solen ler,
det är så livet är.
Stiltje.
Snabbhet.
Antingen.
Eller.
Stegen framåt i maklig takt, jag verkar ha förlorat dem på samma sätt som
jag har glömt hur jag ska fånga orden så att du orkar ta emot.
Jo jag saknar skrivet. Du påminner mig ibland om att det finns
och jag undrar varför jag kväver det.
Bromsar eller springer för fort.

På köksbordet ligger en halväten knäckemacka.
Med keso.
Och gräslök.

onsdag, april 17, 2013

Jag är trött.

Om vi möttes på gatan,
om vi trots allt skulle springa på varandra så undrar jag,
om du skulle undra?
Skulle du se mina lite blekare kinder och de mörka ringarna under ögonen?
Skulle du en kort sekund bli oförklarligt rädd?
Skulle du ta min hand?
Vill du förstå sådant jag inte döljer men aldrig visar?
Skulle du tyst lyssna när jag berättade om glädjens sorg för dig inom loppet av ett par minuter?
Skulle jag låta dig gå?

Skulle du stå kvar?

måndag, april 15, 2013

Du har hört mig tjata om det förut
och nu har du lust att ryta åt mig - Men Sluta Då det är ju så enkelt,
sluta skriv då, sluta skriv!

Hur gör jag för att inte lämna ut annat än mitt, vill jag fråga.
(Skriver en roman under pseudonym,
svarar du glatt sedan, men din röst har en svag kant.
Snälla du, jag gör detta för att inte glömma varken dig eller mig,
svarar jag stelt, för jag avskyr ironi.)
Omöjlighetens utmaning får mig som du märker att tystna.
Men om jag inte skriver? Hur ska vi någonsin hinna lära känna varandra då?
Hur tar vi igen förlorad tid?
Allt jag vill att du vet.

Jag Vill Att Du Vet. Jagvilljagvilljagvill. 
Vill för mycket, helt i onödan, fortsätter ändå.
Kanske är det såhär för de flesta av oss, kanske skulle vi alla
behöva ha tusen tomma sidor att fylla för att ge oss själva rättvisa,
glada, sorgsna, färgsprakande, stramt svartvita,
privata och samtidigt fullkomligt exponerande.
Fågelsången utanför öppet fönster i morse, bäcken som porlar, doft av vår,
vårlökarna i en nykrattad rabatt, det rena trädäcket,
bordet med lerkrukor, kaffekoppen, mina jordiga händer.
Allt sådant finns, en dag ska jag ge dig bilderna.

Nuet då, frågar du?
(Det är så många som frågar hela tiden, jag glömmer svara ibland.
Man får inte kasta bomber för att sedan göra ingenting.)
Korta stunder jublar jag, oftast biter jag mig sedan snabbt i tungan
och tänker "utmana inte ödet, vi vet så lite ännu, 
vi väntar fortfarande på svar".
Att glädjas åt här och nu kräver mod -
tänk plötsligt är vi sådana som har denna kraft.
Av detta ska komma något gott säger vi till varandra och nickar,
vi ska klara allt.
Sådär ja, genast blev jag nu rädd för att straffas, förstår du hur svårt det är?
Hur kan jag våga skriva om styrka?
Vi kanske ska behöva bära så mycket mer, bära det värsta.

Lilla familjen är hemma igen. 
Ett stort steg på vägen mot framtid. 
Dessa fantastiska kirurger, dessa makalösa experter,
deras kunskap, deras vård, deras uthållighet,
alla böner, alla kramar, all kärlek och inte minst
hennes egen enorma styrka gjorde att resan får fortsätta.
Och alla fascineras, förundras över hennes klara blick.
Jag bär min rädsla på insidan, sveper in henne i leenden och skratt.
Vi vet så lite ännu.

Här sitter jag och skriver till dig.

söndag, april 07, 2013

Jag funderar på hur det jag skriver kan misstolkas,
kanske suckar du och tycker jag är själviskt?
Tro mig jag har ju insett att allt kan tydas fel.

När den lilla arga i mig skriker handlar självklart inte orättvisan om mig,
den handlar om hennes vår krigarprinsessas strid.
Och om hennes föräldrars förtvivlan.
Allt skulle jag göra för att ta detta från dem. Allt.
Det hjälper inte, min vilja är inget.
Som för att trösta mig, lägger hon sin kind mot min, vill vara nära.
Vi skrattar och jag ber
Gode Gud håll henne i din hand. Bär henne igenom detta.

Igår sken solen här, duvorna kuttrade,
mellan björkarna hängde filtar på vädring.
Idag var vinden isande och flingorna dansade.
Igår var en glad dag.
Idag är jag ledsen.
Veckan som kommer blir svår.

lördag, april 06, 2013

Vi hann en sväng till London.
Vi hinner alltid dit.
Jag älskar att ungdomarna vill följa med oss.
Långsamfikade på det som säkert blir musikersonens nya local ecocafé,
gick söndagsrunda på våra marknader,
var på en fantastisk konsert,
kramade bästa grannarna, pratade, pratade, pratade.
Hela tiden tänkte jag -
detta är mitt, detta blev mitt.
Jag undvek både silversmeden och bästa matstället,
orkade inte berätta igen, ville inte gråta.
Allt är så annorlunda.
Allt är samtidigt så som det alltid har varit.
Jag somnar med Andetag i hörlurarna.
Det gjorde jag sist jag trodde livet skulle brista också.

torsdag, april 04, 2013

Var börjar jag?
Den lilla arga inuti i mig vill gråta uppgivet,
det känns inte rättvist att vi är i detta,
att vi blev sådana som skulle behöva påminnas om skörhet,
det känns inte rättvist att jag sitter här och skriver om hur
varje stund med de mina är värdefull och underbar.
Det känns inte rättvist, jag har värnat, varit tacksam
och burit glädje hela mitt liv,
har alltid satt familjen före mitt ego.
Bara en längtan från begynnelsen har fått fortsätta finnas i mitt innersta,
den som så brutalt stals. Och jag orkar inte tänka tanken till sitt slut,
för hade den inte stulits hade ingenting som är, varit idag.
Ingenting känns rättvist men allt är verkligt.

Vi finns fortfarande alla,
vi gråter och skrattar tillsammans,
vi värnar om varandra och
vi suger i oss vår lilla krigarprinsessas styrka och livslust.
När nätterna kommer är vi trötta och bleka,
oroade och svarta,
ändå sover vi, samlar kraft.
Vi vill tro.
På läkarvetenskapen, på underverk och på krigarprinsessor.
Vi vill tro.

tisdag, april 02, 2013


Påskfirandet här hemma blev ljust och glädjefyllt
men just själva essensen var nästan för stark i år.
Så många långfredagar har vi gått igenom de
senaste veckorna att jag fegt skyggade för den nu.
Som för att visa mig att allt måste vi människor orka
innehöll påskdagens mässa även den svarta tomheten.
Jag tog mig tårögd igenom och hörde sedan märkligt nog
mina tankar som grund för festens predikan.
Så ödmjuk är jag att jag tvekar länge innan jag skriver det.
Men här är min vrå.
Jag vill stundtals tro på mig själv.
Jag vill glädjas åt att mina ord gick in i den som fick dem.
Jag vill våga vara stolt.
Jag vill så mycket

tisdag, mars 19, 2013

Livet just nu är mycket konkret,
det abstrakta i mig finns, men brinner på sparlåga.

Och jag har redan idag hunnit vara barnvakt och kramas,
frukostklet och sagostund ger kraft att strax orka åka till jobb.
Därute viner den snöstorm som kom av sig, grå och
intetsägande. Så mycket som inte blir som vi trodde.
Gör inte något, gör inte något alls, hur många gånger
har jag inte skrivit de orden de senaste dygnen?
De senaste veckorna?
Vad gör väl det om framtiden blir annorlunda, bara den blir?
Häromdagen köpte jag sättpotatisen och la i matkällaren,
många sorter som ska få mätta många munnar.
När mörkret har sänkt sig ska jag tillverka såkrukor av
tidningspapper om jag orkar.
Frösådd och trädgårdsland, för att tro på framtid.

Lågor som ska lysa starkt igen.

måndag, mars 18, 2013

Det finns mycket jag vill att du vet,
allt i min vardag, fortfarande är det så.
Jag vill dela det med dig.

Helgen blev fin, soliga dagar.
Över världen ligger den skira dimman av vemod,
ingen värjer sig för den, vi är så mycket klokare,
vet så mycket mer om livet redan.
Lördagen som en oas, vi lekte, kramade, skrattade,
drack kopp efter kopp av nybryggt kaffe.
Lättsamt enkelt umgänge, vi är så lyckligt lottade som finns
där vi finns.
Fick vara länge med lilla familjen.
Jag förundras över styrkan,
i dem, i mig själv och kanske mest av allt i henne.
Jag förundras över att dagarna blir dagar som åtminstone
på ytan liknar tidigare dagar,
över att vi säger ord som imorgonnästaveckatillsommaren,
över att drömmarna om sen fortfarande ger vila.
Jag ser styrkan i oss alla som skörden, det jag har kämpat för hjälper oss nu,
familjen.
Och någonstans djupt inom mig tänker jag samtidigt att det
måste vara riktigt, det som sas.

"Ett är inte ett pris för annat."

Det måste vara riktigt.

Så mycket jag vill att du vet.

torsdag, mars 14, 2013

Jag sover ok, är trött antar jag, utmattad.
Och sen kommer den där fasansfulla stunden, då när
man precis vaknat och plötsligt minns verkligheten.

Vill inte.

Men dagarna går, jag är stark, starkare än jag trodde.
Oftast. Fortfarande måste väl detta få kallas chockfas?
Det är en lång väg vi har framför oss.
Att försöka räcka till och samtidigt själv gå sönder av oro
är otäckt. Jag kan känna mig helt ok ena stunden för att i nästa
må illa av klumpen i magen. Det finns så många tänk om,
det är det värsta, alla dessa tänk om.
Tänk om planen inte fungerar?
Är inte på jobbet fullt ut, familjen får gå före allt
och jag har väl på sätt och vis tur som har både chef
och arbetskamrater som stöttar mig i det. Alla vet att
jag har jobbat långt mer än jag får betalt för, nu får jag
skörda. Bara min närmsta kollega är jag arg på,
han borde vara professionell med min situation men är så dålig
på att formulera sig att jag ryser och inte orkar förlåta.
Dessutom är han lat.
Så jag tillåter mig själv att vara arg och sedan finns besvikelsen.
På dom som inte har vågat ge mig en kram.
Fegt. Faktiskt fegt. Där jag jobbar borde bara modiga
människor jobba.

Det är nu jag märker vilka vännerna är.
Och du som läser och kommenterar här, tack.
På riktigt tack.

söndag, mars 10, 2013

Jag har ofta funderat över bloggar som bara stänger ner,
inte de som försvinner för att på nytt dyka upp med
annat namn men samma vänkrets gång efter annan,
utan de som ligger kvar orörda, de där man inte tog
sig tid till ett farväl. Vad var det som hände dem,
människorna som en gång skrev? Tröttnade de bara?
Eller var tystnaden på riktigt?

________

Kanske kommer jag aldrig att kunna skriva ORDET just här.
Men jag säger det högt. Flera gånger säger jag det högt.
Jag är numera en av dem som får säga det högt trots att det är så laddat.
Alla gråter när vi säger det.
Läkarna ser oss i ögonen och vi lär oss om sådant
ni tror bara kan hända någon ni aldrig har mött.
Vänner och bekanta hör av sig. Eller avvaktar stumt.
De lär oss hur vi ska agera. Alltid är det så tänker jag,
alltid är det så, ur allt ont kommer något, men detta ville jag inte lära mig.
Fel tänker jag sedan, detta visste jag redan, jag hör ju alltid av mig,
jag är den som kramar om och lyssnar, som tror på att ge.
Men jag ville inte behöva veta hur ont det gör med andras rädsla.
I ursinne vill jag skrika till de tysta: hur vågar du,
hur kan du vara så feg?
Detta är på riktigt. Förstår du? Detta är på riktigt.

Jag skriver fortfarande. Orden tränger sig ständigt på.
Men jag funderar på om det kanske inte nu borde ske
på annat sätt. Och jag tänker på alla som vill skriva för att
ha skrivit snarare än för att orden är så många att de måste ut.
Vi talar antagligen inte samma språk.
Jag skriver trots att min verklighet är förändrad.
Eller kanske just därför.

Mitt i vår vanmakt sträcker hon armarna mot oss,
skrattar och vill bli kramad.
Vår verklighet är förändrad och vi kan inte springa ifrån den.
Vår verklighet är förändrad.
Vår verklighet är fasansfull.
Men den är också full av kärlek.

tisdag, mars 05, 2013

Mycket små underverk och tumörer skulle aldrig,
aldrig behöva samsas i samma mening.

Jag mår illa. Vi mår alla mycket illa.

lördag, februari 23, 2013

Mina naglar är nymålade. Djupt röda.
Jag måste ta på mig en svart t-shirt innan det blir så snyggt
som jag tänkte att det skulle vara, ändå känns det ovant med färgen.
Sedan spenderar jag en timme med att sortera knappar i glasburkar.
Det blir vackert och betyder att tiden har räckt till mer än jag hoppades på.
Vi lever i ett samhälle där en av de vanligaste fraserna verkar vara
"Jo men du vet, man jobbar och står i ju."
Min verklighet är inte riktigt sådan, whiplashskadan gör att jag bara
"står i" hälften av din tid.
Mycket ältar jag men inte det,
kanske tycker du att jag är överdrivet tyst om det.
Kanske.
Men ältar man något blir det en del av ens identitet.
Eller snarare, vi ältar bara sådant som är en del av oss.
Tänker man så finns det inget att skriva om just skador.

Lycka kan vara så enkelt som stunder som dessa.
Jag sorterar knappar och skriver ner mina tankar så att du får läsa.
Och tro mig, det finns något mycket lugnande i helt överflödiga sysslor,
livet stillar sig och att försöka ta upp det som skimrar i botten på  den stora
emaljburken är som att hitta snäckorna på havsbotten,
de glider undan för att plötsligt finnas igen, lite som orden faktiskt,
ja lite som orden. När jag är färdig här ska jag sätta fast en bård av spets
på hyllkanterna i skafferiet. Absolut onödigt.
Men jag kommer att bli glad varenda gång jag öppnar dörren dit.
Onödiga lyckor behövs.

Och det jag ältar, det ältar jag av kärlek.

torsdag, februari 21, 2013

Vanlig februaritorsdag och fortfarande vinter.
Jag blir sittandes länge med favoritkoppen framför mig,
mitt i kaoset, varför har jag så svårt för starter.
Fälten är fortfarande vita, trädgården frusen och
jag vill få gjort allt inomhus innan våren kommer.
Musikersonen har lovat att hålla sig hemma hela dagen,
tillsammans fortsätter vi röja det hela familjen påbörjade,
då när vi lyfte ner barndomsminnen från vinden, i helgen.
Mycket ska sparas, jag tvättar och lägger undan igen,
jag sätter fram och möblerar nytt för åren som ska komma.
Alla vi som tror på oss. Jag gör det för oss.
För alla oss som tror på oss.
Jag gör det för oss.
Även det är ett sätt att älska.
Jag gör det för oss.
Det finns så många olika sorters lyckor.
Det finns också längtor. Allt är sammanlänkat.
Har du inte det ena så tror jag inte på dina ord om det andra.

måndag, februari 11, 2013

Jo, jag har karnevalen i bakhuvudet just nu.
Unnar mig både en stor portion pasta, ett extra glas vin
och en näve godis i kväll. Samtidigt har jag dåligt samvete,
det har jag alltid men det hjälper ingen.
Fastan kommer märkligt nog alltid när jag är som mest redo.
Det är tankarna som behöver rensas mest av allt,
men i år ska jag verkligen försöka hungra också,
Vi behöver inte överflödet, vi behöver inte överflödet,
vi behöver förstå att vi inte behöver överflödet.

Ryggen gör fortfarande ont.
Som om jag har tagit en rörelse för givet, det har jag ju inte.
Jag tar faktiskt ingenting för givet.
Men det händer att jag längtar.
Det är inte samma sak.

lördag, februari 09, 2013

För att vara snäll mot mig själv gick jag
en lång vintervandring med hunden på hala stigar.
Kängor för första gången på ett halvår.
Nu har jag ryggskottsont och inget mer blir gjort.
Jag övar mig i att inte gråta utan istället vara tacksam.
För allt.
Och jag vet att jag inte är en ensam människa.
Det bara känns så ibland. På insidan.
Du vet det. Du vet.

fredag, februari 08, 2013

Jag tänker att jag ska dela så mycket med dig.
Men det mesta blir i flyktiga tankar, då när jag sitter i bilen
efter att ha handlat på Willys, när jag pausar två minuter
vid kopieringsmaskinen, tänder ljusen och lyssnar på stillheten,
dammsuger under soffan eller ligger och väntar på sömnen.
Det är inte ett delande för att du sedan skulle varken trösta mig,
berömma eller, ve och fasa, avundas mig något.
Nej det är ett delande för att jag helt enkelt då lyssnar.
På mig själv.
Kanske är min prioritering fel när jag inte lyckas nå dig.
Jag behöver berätta mer, bara i det ständigt pågående är jag ärlig.

Problem blir små när vi ser bakåt. Nutid har blivit dåtid,
vi klarade oss igenom och tror vi får stoltsera.
Jag tror ibland jag avskyr sådant.
Denna veckan tog jag ut min hormonspiral på måndagen,
störtblödningar som följd, blev magsjuk måndag natt,
orkade jobba tisdag, fick hög feber på kvällen,
jobbade onsdag, gick på löjligt sent planeringsmöte (fritid inte jobb)
med bl.a. en vän som nu är energitjuv,
hade en ful gråtrött lång torsdag som startade med lakanstvätt (störtblödningar),
fortsatte med personalmöte och mer jobb,
MEN när jag klockan sex i stressen sprang runt någonstans
mellan ost och kattmat bara för att slippa fredagshandla, vände det.
Redan vid ingången hade en butiksanställd hejat
igenkännande på mig, jag älskar sådant,
tänk att bli sedd är så viktigt,
jag ler - du ler tillbaks.
Styrelsemötet blev fyllt av skratt och slutade i ett varmt,
oväntat och personligt samtal.
När jag kom hem bäddade jag rent,
städade huset på två timmar och stöp i säng vid midnatt.
Idag har jag blivit snygg i håret, kört vansinnigt många gånger till stan
för att hämta/lämna, lyssnat på musikersonen när han stod på scen
och sedan legat i soffan.
Har jag tur vaknar jag till kaffedoft och det är lördag.

Men du ser, jag gav dig dåtid.
Kanhända svald ärlighet.
Eller var det realism med perspektiv?

fredag, februari 01, 2013

Första februari, barmark och när jag hämtar in ved
känner jag aningen av ngt nytt i vinden. Jag hör svanarna
sjunga när de flyger högt ovanför och det är för tidigt,
jag vet att det är för tidigt men plötsligt ler jag.
Längtar efter allt som ska växa vid mina fötter.
Årstidsväxlingarna, jag älskar dem.

Det finns något som spirar,
ja mer än det.

tisdag, januari 29, 2013

Jag bor inte i någon fyrlängad gård ute på åkern,
inte djupt inne i den mörkaste skog, inte vid havet.
Varför detta är viktigt att berätta för dig vet jag egentligen inte,
om igen bara denna skräck att vilseleda, rädsla att du ska tro
att jag blev något annat än det jag är.
Kanske trodde jag själv en gång att jag skulle bli någon annan,
sådant händer den bästa av oss, vi tar omvägar.

Vårt hus byggdes på tidigt 50-tal av en pedantisk byggmästare.
Här finns åker, skog och sjöar, det är flera kilometer till
bussen, affären och skolan, men samtidigt bara några mil
till staden som har nästan allt.
På något sätt medelmåttans sätt att leva lantliv tänker jag ibland,
den självvalda isoleringen som närmast får räknas som lyx.
En trädgård har jag, det har du redan förstått,
med björkar för tvättlinor, med lekstuga och litet växthus,
med stort trädgårdsland, äppelträd och vinbärsbuskar,
med kryddgård där ramslök är vackraste primören.
Som gräns mellan vårt och de hagar och åkrar jag ser ut över
porlar bäcken och över den går bron vi byggde.

Hemma är det som blir. Men också det vi väljer.
Det som valde oss.

måndag, januari 28, 2013

Din fantasi.
Den får inte ta över,
du får inte göra mig vackrare än sådan jag är.
Jag får inte heller svärta ner mig själv,
sådant skulle vara helt utan grund.
Tolkningsrätten
och
jag
vi
brottas.

lördag, januari 26, 2013

... forts.

För ja, just så är det, lyckan som fortsätter är tillitsfulla leenden.
Jag lyfte upp, bar in och i många timmar låg hon sedan där
helt nära mig, rummet badade i rimfrostvitt sken,
ibland var vi vakna och såg stjärnor blinka utanför takfönstren,
ibland sov vi lugnt för att sedan viska sånger för varandra
på det sätt man gör då när livet är sexmånadernytt och man
nyss lärt sig sjunga.
Och vi lyssnade till hennes föräldrars lugna andetag,
lät dem ta igen en tunn skärva av förlorad vila.
I månljus faller livets bitar på plats.

Idag är världen gråmulen.
Ändå blir den sannare för varje stund som går.
Och jag tänker på dig som en gång skrev
"jag har också varit där du är".
Det tröstade inte då, men det tröstar idag.
Allt blir bra.
Så är det.
Det tröstar idag.

torsdag, januari 24, 2013

Snö, minus 15 och månljus. Sovrummet är
upplyst av det vita, huset är tyst, så tyst,
jag har bakat bröd igen och doften är överallt.
Det finns lyckor som är banala jovisst,
men ändå så påtagliga.
Tanken på nybryggt kaffe i morgon bitti t.ex.

I rummet intill mig snusar ett litet underverk.
Här och nu.
Tillit.

lördag, januari 19, 2013

Jag funderar igen. På lusten att skriva som inte längre
hänger ihop med lusten att lämna ut. Varför den kom av sig.
Det är inte modet, har aldrig varit, som saknas,
bara oviljan att lämna ut andra.
Ingen människa en isolerad ö, ungefär,
men säg då hur jag visar mig utan omgivande hav?

Någon på radio ironiserade, lustigt, bra och mitt i prick
om modeordet "tänker" (för kanske ett halvår sedan ska tilläggas)
och knivspetsen trängde in. Sådan är jag, här varken sägs, görs
eller menas. Här tänks. Mer blir det aldrig av mina försiktiga
uttalanden, de göms i tankar som inte är menade att varken
fördärva eller propsa på.
Så många meningar som har fått börja just så - jag tänker.
Orden, alla dessa ord, vi varken äger dem
eller kan förmedla något med dem utan
risk för missförstånd.
Öga mot öga, är det vad som gäller?

söndag, januari 13, 2013

Min vackra plats på jorden.

När jag i måndags kom tillbaks till arbetet efter långt uppehåll,
fanns julen förvånansvärt nog kvar.
Vi behöll den sedan hela veckan, sådant hänger på individer.
De stora ljusbågarna i fönstren och de enkla granarna
gjorde att jag nästan grät av glädje.
Människor rusar så ofta, framåt, framåt, bort mot nästa mål.
Jag tror på långsamhet.
Tanke och handling som väntar in varandra även i mörker.
Nu plockar jag undan den här hemma.
Samma saknad, samma bävan varje gång.
Jag vet inte vad den bottnar i, min rädsla för att inte vara i en framtid,
men den gör mig ödmjuk.
På almanackan i köket trängs alla namn.
52 gånger.
Varje bokstav en bön och tyst besvärjelse.
Låt oss finnas, för varandra.

Jag och min rädsla att ta för givet.
Jag och min skräck för döden.

Ute snöar det, på bordet står vita tulpaner,
skymningen sänker sig och jo faktiskt,
mycket känns bra.

onsdag, januari 02, 2013

Du vet att nyår gör mig ledsen. Inte tanken på det som ska komma,
inte tanken på det som var, men firandetfirandetfirandet,
det vi aldrig hittar till.

Vi får så mycket som är svårtytt.
Ensamheten ekade i mig ständigt.
Jag anade andras fester och kalas,
anade och avundades. Men kanske hade jag för livlig fantasi?
Föräldrarna, syskonen, mormor, moster, morbror och jag,
på något sätt upplevde jag oss som de överblivnas skara
i de tystas hus.
Och jag önskar jag kunde "skriva om" minnen till något enbart vackert,
men jag minns ensamheten som den stora skuggan,
den som fick mig att stå utanför redan där i det som samtidigt var min trygghet.
Värst av allt var skulden över att jag kände så, skulden över att
snegla på andra istället för att vara stolt över vårt.
Och rädslan för att upprepa felen.
Det outtalade kan bäras länge.
Nu står ärligheten i vägen när jag försöker kasta bort
därför lämnar jag här. Du måste lyssna, då blir det bra.

Givetvis blev jag som tonåring (vackersåvacker
attjagidagvillgråtaochförbannaattjagintesågdetsjälv)
bjuden på fantastiska fester i nya världar.
Men eftersom det som hände hände, eftersom jag
StoppadeUndanochSprang istället för att LitaPå,
blev den tiden kort.
Att ingen såg och stoppade när jag skyndsamt
klev in i vuxenvärlden ter sig idag fruktansvärt.
Jag ser foton från då och vill lyfta upp och
rädda undan honsombaravarettlitetbarn.

Där och då blev jag någon som inte riktigt passade in.

Nåväl, för ett antal år sedan fick jag nog med hyckleri och slutade
fira för gammal vänskaps skull. Den nyårsafton då värden frågade
alla runt bordet utom mig om planerna inför kommande år,
blev den sista där. Så får man inte förringa.
Men ni vet hur det är, vänskap är inrutad, nyår än mer och jag
tar inte från andra.
Aftonen har för alltid en bismak.

tisdag, januari 01, 2013

Jag lovar att skriva om ljusa stunder.
Men först ska vi tillsammans gå genom
rummen, först ska jag berätta om sådant
jag bara anar.