lördag, december 29, 2012

Varje skrivuppehåll gör mig svag.
Svag, svagare, svagast.
Du bleknar när jag inte ger dig ord.
Du bleknar ändå och där i tvivlets små skrymslen,
går min själ vilse.
Du bleknar och jag är inte längre jag.

Jag funderar för mycket, lyssnar för noga,
kan ändå inte riktigt tyda vår riktning.
Du har sagt det förut, jag vänder världen ut och in,
jag har hört det förut, men vill inte ändra mitt jag.
Tänk om allt en dag blir bra?
Tänk om jag faktiskt har rätt?
Jag tror ju så, jagtrorjagtrorjagtrorjagtror.
Här och nu.
Här och nu och sedan.

Jag minns, jag lovade att bättra mig, ge av min vardag.
Men jag avskyr att berätta vackra sagor som kan få dig
att sakna sådant du inte har.
Vi behöver dela våra bördor, glädjen värmer utan stora gester.
Mitt sätt att svepa in dig är att berätta att du inte är ensam.
Inte ens när du tvivlar.
Vill du ändå veta om lycka, eller kanske lugnas, så tro mig, julen var ljus.
Älskade människor, vackra och vilsamma dagar, viljor som gjorde sitt bästa,
underverk som stillade oron.
Åh vårt är bra, så bra. Jag måste bara bli som alla andra,
spä på om det goda, blunda för det ensamma mörka,
vara mindre ärlig.
Min ärlighet, den skrämde dig, jag såg det.
Förlåt.
Det är därför jag numera gömmer den här.

Nu har jag en ny dator.
Nog borde jag istället ha mättat hungriga magar,
värmt frusna kroppar, givit mer till de som inget har?
Ja självklart. Det är det enklaste svaret, det sanna. Istället tog jag emot
och nu måste jag därför bära den bördan, göra något vackert av gåvan.
Men här sitter jag, vid det vitoljade bordet av ask och ser ut över hagarna.
Ser ut över fälten, ser in i vår längtan och funderar på vad du får.
På vad jag ger.

onsdag, december 19, 2012

Du läser något, nästan av misstag, hos någon du inte
ofta ser och plötsligt finns det naggade stupet nära igen.
Det, och på TV ser du en dramatisering
om något som kunde vara ditt.
Nynnandet ljuder svagare, tårarna nära.
Jag får inte förringa mig själv, men tillit var är du?

För tre år sedan blev skrivandet den livlina som bar.
Sådant jag inte trodde var sant fanns plötsligt
i minnet och förklarade hela min värld,
allt jag ville var att du visste, att du försökte förstå.
För mig fanns inget annat sätt än att ge dig ord,
kasta dem på dig, dränka dig i dem, svepa dem runt dig.
Jag tror att du nästan sjönk där i min sorg.
Otåligheten min fiende, förtröstan så främmande,
genom hela universom for jag som en osalig ande och letade,
rädd att fördärva.
Hur ser vi oss själva i ljus som är nytt?
Hur hanterar vi framtid, så länkad till förlust?
Hur slutar vi bära på skulden och skammen
vi antog var vår?
Tillit var är du?

Min röda är död och jag kommer att bli tyst över julen,
märkligt nog var lyxklappen beställd dagen innan hon gav upp.
Mobilblogg är inte mitt sätt att skriva
och inte finns lugnet här vid den stationära.
Anteckningsböckerna? Ja, men jag är så rädd för att
glömma dem framme...

Var rädda om er, ni vänner.

måndag, december 10, 2012

Snön fortsätter att falla.
Långsamt får jag gjort det där jag skjutit upp. Korgen med
osorterade räkningar, byrålådorna i den avlutade hallmöbeln,
lusekoftan som länge har väntat på att sys in.

Advent är vackert, alltid vackert. Försiktigt viskar veckorna om vad
som skall komma och i samma försiktiga takt bär jag fram det som hör till,
men endast det. Vita ljus, änglarna på pianot,
sidenbandsrosetterna i fönstret, glasvaser med små lökar.
Julstjärnor, amaryllis och hyacinter.
Krubban.
Mitt hus är en doft av saffran, citrus och kanel.

Utanför är världen vit.

Skriv om ingenting säger själssystern. Men jag vet inte om det går.
Jag vet inte vad som är, vad som inte är, vad som är mitt att lämna ut,
ditt att ta emot.
Allt vad vi gör, allt vad vi tänker, på något sätt berör det alltid någon
annan, lämnar spår man inte bad om. Så dumt, suckar du säkert,
alltid tänker hon för långt. Jag vet om, vill jag svara.

Det händer att jag gråter, men inte längre hejdlöst.
Det händer att orden här är hårda.
Det händer att jag stannar upp, som om din tanke
just hann nudda vid min själ.
Sedan hastar vi båda vidare. Försvunnen framtid förflyter.
Och omigen undrar jag om du hör min glädje.
Jag har trots allt börjat nynna tyst.

måndag, december 03, 2012

Vinterkallt, första snön och gråaktig dager,
takfönsterrummet förblir mörkt och jag älskar det, vilar i känslan
av att allt behöver pausas. Sedan blir jag givetvis rastlös, hasar
långsamt omkring och försöker göra sådant jag inte kan.
Går sådär men hey det är ok, jag har papper på att jag får stupa.
Och stunder som denna tänker jag att bilder vore vackra att visa fram.
Ljuslågorna, kaffekoppen, glöden.
Boken.
Spåren utanför vårt fönster.
Snön, snön, snön.
Armbandet jag inte kan lägga ifrån mig.
Dagboken.
Minnet av regn som frös och aldrig ville smälta.
Ett skrattande litet underverk.

Och alla ord som finns för snö, jag skulle vilja rista in dem
i din hud.
Jag stänger tyst mina rum.