måndag, november 26, 2012


Att tvingas sitta still och blicka ut över novemberdis
är som att få en gåva man inte riktigt hade bett om
men förstår att värdera.
Jag minns en grå december där traumat var färskt,
tanken på "om" nattsvart. Minns att även då förstod jag värdet av ett nu,
sprang från fasan. Givetvis hann hon hitta mig - försök gömma
dig om du kan.
Sedan fick jag kämpa.
Det finns alltid så många sätt att slåss mot fasor.

av jobbet fick jag vita julrosor och min blogg
är ingen klagosång du vet det
när du lyssnar hör du tacksamhetens grundton

söndag, november 25, 2012

Jag började skriva av en endaste anledning. Jag ville att du skulle läsa.
Jag? säger du nu och då måste jag ju skruva generat på mig
och sedan bli tyst.
Men jo, jag letade.
Det finns alltid så många svar.

Vi tar ut vår riktning, allt som sedan sker kan vi inte sia om i förtid.
Jag skrev. Till dig. Nu har jag tappat bort mig, känner mig naken
och fundersam, vill inte bli bemött med tystnad.
Vill inte bli varken bedömd eller dömd av någon
som ingenting vet. På riktigt.
Åh jag vet att jag grubblar för mycket, helt i onödan kanske.
Det finns alltid så många varför.

Min vardag, kanske jag verkligen ska börja skriva min vardag.
Bara de minsta detaljerna. För mig ska jag göra det,
eftersom jag just nu inte kan göra så mycket mer.

foten är ett mjukt paket med stygn i fyra veckor till ungefär
lika länge måste jag ta penicillin dubbeldos till att börja med
och jag får inte belasta men jag får ju skriva och jag får ju tänka
och kanske börjar jag bara med att minska min sfär
jag vill inte bli bemött med tystnad inte när jag vänligt ger
där drar jag gränsen där drar jag gränsen där drar jag gränsen

Man måste ta sig över trösklar för att komma vidare.
Måste skriva ner somligt.

tisdag, november 06, 2012

Viktigheterna, alltdetdärsomgömmersigpåinsidan-viktiga,
som ibland kan bli bokstäver för oss som vågar ärlighet,
hamnar i skymundan när livet gör fysiskt ont.
Att försiktigt fortsätta då? Jo jag vill, ska försöka.

Spridda tankar:

Att det finns stunder när jag ångrar att jag flyttade hit.
Det var inte en flykt, inte så, jag ville bara
låta det som kom först få vila.
Och jag kastade inte bort. Nej.

Att ändå finns det parenteser runt mig, sådant som vägrar bli ord
eftersom jag helt enkelt inte är bra på att berätta om utsidor.
Foten vill inte läka, det tar på krafterna.
Mer orkar jag inte skriva om eländet. Det blir bra så småningom.
Fast,
jag
orkar
liksom
inte
skriva
alls.
Det är dumt, det är förfärligt dumt

Att vi förändras.