onsdag, oktober 24, 2012

Vad jag kanske allra mest bad om idag, på min dag? Att alla ville lova att ha cykelhjälm, leva långa lyckliga liv och inte vara rädda för mörker. Att vänskap ska hålla, hitta rätt, våga finnas. Att sinnet inte ska svika, att den inre rösten är sann. Tysta önskningar du vet, sådana vi sedan skrattar bort lite käckt redan innan vi avslöjat att de fanns där. Men ändå. Eftersom livet små korta ögonblick syns genomskinligt kan rädslan inte gömma sig för evigt. Och jag vill inte mista. Inte mistas. Vill inte. Ingen vill väl? Det blir så ändå.

Idag var långt bord och kärlek.
Jag bar krukor, log och värmdes.
Sveper den bruna sidensjalen runt mig, väntar vinter.

tisdag, oktober 16, 2012

Jag borde uppdatera dig. Genast säger du att det
inte finns några borden och så är det säkert.
Men stannar jag här i min tystnad så tvinar jag bort
och jag tror inte jag vill det.

Jag tror inte jag vill det.

I min utanpåvärld är det foten som krånglar.
Hela sommaren har jag svurit över den,
i november ska (skulle... nu vet jag ju inte?) den opereras.
I fredags kom först det öppna såret och sedan givetvis inflammationen
så nu stoppar jag i mig penicillin tre gånger per dag och
får den omlagd varannan. Det är egentiden med den långa
vandringen förra helgen som jag betalar för på detta sätt. Allt har ett pris.
När ska du tro mig? Allt har ett pris.
Är det så här det känns att bli gammal tänker jag när jag haltar omkring
med foten i en raggsocka? Jag är inte där, är verkligen inte där,
kan inte vara, vill inte vara och det gör att ännu en bit av mig blir
fruktansvärt skev. Får sjukskriva mig men. Ja, du vet. Inte ens det gör jag.

Och det regnar. Vill inte sluta. Jag tänker på en annan regnig höst,
på livet som det skulle ha kunnat gestalta sig. På att glömma. På vänskap.
På att älska. För lite. För mycket.

lördag, oktober 06, 2012

 "kramis" skrivet av fyrtio-och femtioplusare.
Åh jag huttrar. Vill inte kännas vid de som känns vid.
Kan inte leka sådana lekar. Kramis... herregud vem försöker man likna?
Jag vill byta umgänge fort.

Dagen idag blev fin. Jag tvekade när regnet öste,
bestämde mig i sista sekund, unnade mig en lång vandring,
skrattade.
Sedan städade jag tills dess mörkret var kompakt, bar in pelargoner,
räfsade valnötslöv, planterade ljung och cyklamen.
Nu värker foten men hunden sover lycklig och jag är glad.
Tända ljus, enkel middag i soffan - inlagd ättiksill,
två glas vitt vin och ingen TV.
De få gånger jag är ensam unnar jag mig njutning.
Jo, jag ställer udda krav på livet men det är mitt liv, mina krav.
Imorgon ska jag gå ut i skogen med hunden.
Lämna måsten. Vandra i timmar tillsammans med människor
som skulle kunna bli vänner. Jag måste göra mer för mig.
Inte mindre för andra, men mer för mig.
Alltid kommer fler dagar säger du.
Jag  drömde om döden och är inte så säker.

Det är kärnan som styr cirkeln.
Inte färgen kanhända, men platsen.
Platsen för en själ.