torsdag, augusti 30, 2012

Jag borde börja skriva till dig igen, jodåsåatt.
Men du vet hur det är, man tar ett litet steg ut ur
cirkeln och plötsligt ser man inte var det möjligen skulle
gå att tränga sig in igen, kan inte tänka hur.
Så, här står jag och ser dig dansa.
Ser dig och dig och dig.
Orden vill sig inte riktigt, inte melodin heller
för den delen.
Jag bara nynnar tyst.
En stilla väntan.

söndag, augusti 12, 2012

Hur hanterar du mörker? Jag vill så gärna veta,
men frågan kastats ut i tomheten, in i ensamheten
och jag har mig själv att skylla.
Vore jag inte så rädd för vänskapen,
skulle jag lita på den utsträckta handen.
Vad finns att förlora frågar du självklart och jag
hittar verkligen inte något klokt svar för jag blottar mig gärna,
det ser du ju här.
Jo ett, jag är rädd för att göra dig besviken, rädd för att
du målar upp bilder jag inte kan leva upp till.
Jag gör ofta ett för bra första intryck.

Frågan jag ställde är på allvar.
Läser om två dödsolyckor ikväll och kan inte
formulera fasan, bara dra efter andan.
Ser framför mig panikartade scener förkrossade människor,
sorgebud och avgrundsdjup.
En gång var jag med om min olycka och några av orden
jag sa var "detta kan jag ta, vi har varit så förskonade".
Så är det fortfarande, jag fortsätter vänta på katastrofen.
Varje gång någon drabbas av att livet är så skört gråter jag
en skvätt, vill samtidigt inte bli den som nämner
hemskheter. Oron bärs i hemlighet.
Jag vill att du inte ser mig som "konstig", jag vill höra till,
men jag har inte alltid tilliten, skriver otydligt och vågar
aldrig ta ut glädjen i förskott.
Ensam i mörkret med andra ord.

lördag, augusti 11, 2012

Hemma igen.

Självklart var vi där, hur skulle jag ha kunnat säga nej.
Det är inte bara att det är staden där det händer,
det är självaste området,
hur skulle jag ha kunnat säga nej?
Allt föds vi inte med, det sipprar in genom vår hud, färgar oss,
vinner oss, trots att vi inget ber om.
Vi vet vi går fel men hittar en väg, så är det för många.
Kanske anade vi från början att det inte skulle gå att värja sig,
kanske styrde vi inte heller över detta.

I vilket fall som var jag där.
Gatorna är mina, stoltheten, skämten, omsorgen, allt är
precis som det ska.
Det tar tio minuter med 86:an, från grinden som måste målas till stadion.
Tio minuter.

Och det var härligt att umgås med sonen som sommarjobbar mitt i det hetaste vimlet.
Jag vet att vi har det bra.
Jag klamrar mig fast vid de orden,
jag vet att vi har det bra.