tisdag, juli 31, 2012

Vad är det jag håller tillbaka? Och varför?
Så fort jag nuförtiden vill skriva om ledsna tankar
tynger skulden ner mig. Jag borde inte sucka.
Men jag är den jag är den jag är den jag är den jag är.

I en galen värld där olyckor förödar, människor mördas,
barn svälter, i en skadad värld där detta sker på en armlängds
avstånd från mig vissa dagar, borde jag åtminstone inte gråta
över t.ex en förlorad liten sommarjacka.
Det är tvärtom - jag blir nästintill otröstlig.
Borttappad, säkerligen upphittad av någon och därför stulen,
som om inte de stora brotten vore nog.
Samtidigt straffas min fåfänga. Och jag lär mig igen,
allting har sitt pris.

Jag har tappat bort en ring också. Den jag hade i New York.
Det gör mig märkligt nog mindre. Den blev min först när
svärmor dog, då hittade vi den gömd i en låda.
Det var mycket hon aldrig släppte taget om och gav mig.

Och bara för att sinnet är lågt läser jag runt på bloggar
jag inte känner. Blir ännu lägre.
Detta med masker och varför de finns?
Jo du. Ingenting är någonsin enkelt, de finns ibland för att skydda.
Inte dig själv men omgivningen. Tro mig jag har testat ärligheten
och den är inte alltid rätt.
Fast jag vågar inte skriva något i kommentarsfältet,
jag har blivit försiktig med sådant. Ord kan missförstås.
Tolkningsrätten misstolkas. Och så möts man av tystnad.
Den gör ont.

Jag önskar mig ärlighet och omtanke.
Eller om du vill, glöm ärligheten
men ge mig omtanken.

fredag, juli 27, 2012

Jag badar fötterna i zinkfatet fyllt med kallt vatten, rosmarin
och  mynta. De svarta vinbären är mogna, tomaterna rodnar,
lavendel och oregano behöver plockas men potatisen har vi ännu inte lyft.
Det vackraste i livet ligger med sitt ansikte i min axelgrop,
hon är varm, mjuk och doftar sött, min tacksamhet över att
ha blivit given en redan självklar plats i hennes liv är oändlig.

Jo, jag bär på mina minnen, jag vet att jag har gråtit och kanske
berättat mer än du bad om.
Det är sådan jag är, aldrig vill jag glömma igen. Våra minnen är det som
förklarar oss.
Minns du hur jag sa att vi inte styr över allt?
Jag vill att du minns just det.

tisdag, juli 17, 2012

Hon är knappt ett dygn gammal
när jag försiktigt med mitt pekfinger för första gången
får smeka hennes sammetslena kind.

Jag drunknar,
i oändlig kärlek.

söndag, juli 15, 2012

Det är absurt med kontrollbehov,
absurt med rädslan för allt som kan hända,
absurt med önskan att bära så att ingen annan tyngs ned.
Värre än det absurda är den naggande skammen, känslan av att ha varit 
en bakåtsträvare hela livet. Hej hopp här har ni mig, tänker jag 
och har lite svårt att inte snyfta till. Hej hopp. 
Det är fult idag att sätta andra före sig själv,
barn är lyckliga om föräldrarna är det, inte tvärtom,
vi gör om Älska din nästa till Älska dig själv… 
och någonting blir fel.
Helt fel. 
Jag har varit lycklig. Jag är lycklig. 
Utan att stå först.
Har någon en gång försökt ta det som är du, 
då begär du därefter automatiskt om att 
få hålla i spakarna resten av resan. 
Ingen ska någonsin få fördärva igen. 
Kör du sedan i diket, ja vem litar du då på?
Inte på förövaren, inte heller på dig själv. 
Eller på hjälten som sov och inte hörde dina rop.

Det hjälper mig att skriva. 
Så vet du.

onsdag, juli 11, 2012

Fortfarande finns drömmen om gemensam tillit.
Fast någonting jag tänkte blev lite fel.
Vi klär inte av oss nakna inför främlingar,
jag tar ALDRIG av mig och poserar,
tanken är befängd och lika vansinnig är,
inser jag plötsligt, min önskan att vi skulle
visa fram våra sköra själar så snart.
Vi som en gång trodde att vi visste allt.

Fick jag göra något ogjort så skulle jag ändå inte
ha förblivit tyst. Men mina steg skulle möjligtvis
ha varit mindre och helt utan hast,
du skulle ha fått
vänta på mina ord,
du skulle ha fått
be mig om min röst,
du skulle ha fått
gråta ensam.
Åtminstone en stund.

Vi människor leker lekar med varandra.

tisdag, juli 10, 2012

Jag har ont igen. Vänsterbenet värker (jag begriper inte just den biten),
armarna är tunga, nacken öm och huvudet trött.
Det låter trist, jag låter trist, när jag skriver så
men jag orkar inte med undanhållna sanningar,
de får hamna här.
I det fria ljuger jag som en borstbindare och är 
tacksam över att ingenting syns. Frågar någon, utan engagemang,
hur det är svarar jag "fint" och ler.
Värre än så, frågar någon med engagemang svarar jag detsamma,
av annan anledning.

Och kanske är det rikedom att sitta här uppkrupen i soffan,
tända ljus, kaffe i muggen och tystnad sånär som på datorsurr.
Kanske? Varför skriver jag så, när jag vet att det är?
Igår köpte jag lemoncurd, det finns inget finare att ha på det ljusa brödet.
Syrlighet som är mjukt vacker.

Nu faller regnet.

lördag, juli 07, 2012

Sonen är på hemmaplan.
Sex månader går fort.
Att plötsligt en kväll sedan få ha hela klanen samlad
var precis så underbart som det skall vara.
Sådana stunder ser jag mig själv i ett vackrare ljus.
Och nu hittar vi rutiner som fungerar
med en extra vuxen i huset.
Studierna drar i gång i augusti, då ska vi
än en gång köra genom sensommarsverige med
fullpackad bil. Det blir vackert.
Innan dess väntar vi på underverk.
En bävande väntan.

torsdag, juli 05, 2012

Det icke-unika gör mig både ledsen och glad.
Tankarna jag går och bär på i tysthet,
både om stort och smått. Tungt bokstavslösa.
Och ändå får jag för mig, i samma stund som jag ler
åt dig som skriver om sådant jag tänkte men inte sa,
inte ensamma.

Kanske därför är också stumheten stundtals gemensam.
Flera jag en gång läste dagligen
tycks numera lika ordlöst propra som jag själv.
Vi som är fantastiska kalejdoskop, vi som inom oss bär
allt det som gror på åkrarna mellan glädje och sorg,
är det möjligen så att vi försiktigt sätter egenhändig etikett
på vårt skrivande, inte kan ta oss utanför de ramar
som blev vårt signum? Eller är det bara så att dörren
inte kan stå öppen alltför länge?
Då fryser vi och vaknar en morgon med rädslan över vad vi vågade
(drömde om att) ge, som en rivig filt runt benen.
Unika eller ej.

måndag, juli 02, 2012


Överdrivet, visst.
Att älska känslan av nystädat, doften av såpa.
Sådana lyckorus tar givetvis slut.
Kanske är vardagsglädjen lik malen
som just nu cirklar runt sänglampan,
den kan inte fångas utan att de sköra vingarna
riskerar gå sönder. Kan inte fångas med små ord.
Kanske är det så det är med stillsam styrka, att nämna den
är att våga för mycket.

Gränser är tunna och sköldar så sköra.

Fördelen med att vara jag är att ha sommarlov.
Och stunder av ensamhet. Mitt rörelsemönster förändras,
steg utan brådska, kaffe som får kallna när boken är vacker,
regn som inte stressar - imorgon är en annan dag.
Igår såptorkade jag golv. Och polishade.
Sommarstädning.
Sådant görs bäst i tomt hus, är vi många får jag för mig
att friden störs, att övriga känner sig tvingade att gripa in
utan egen iver.
Så onödigt när jag älskar det.

I natten satt jag sen i glasrummet och lyssnade på
regnets trummande.

Idag har jag varit hos läkare för andra gången på fyra dagar.
Det blev ok,  jag fick ny tid för remissbedömning
och grät inte alls.

Detta hade inte varit sommaren att vandra.
Av flera skäl.

Jag önskar mig ett långt liv.