fredag, juni 29, 2012


Dag efter dag efter dag efter dag, långsamheten på en kanalbåt.
Fågelsymfonier, nyponrosor, vattenliljor och svanar som tigger bröd.
Jag sitter längs fram i fören med en kaffemugg i handen,
bok på bänken och filt över fötterna.
Enda uppgiften är att i de skarpaste svängarna luta mig framåt så långt
det går för att sedan, efter att ha spanat runt kröken,
resa mig och göra tummen upp om ingen mötande båt är i sikte.
Och jo, när vi passerar slussarna (de är få, vi har valt vår rutt
med omsorg den här gången) måste jag veva.
Och dra. Eller putta. Det går fint, jag kan det där nu, har gjort det förr,
bara en gång blir jag förvirrad och glömmer stänga när vi lämnar.

Det händer att jag går in och gör nytt kaffe eller en kort stund går bak och
håller i styrstången, men det sistnämnda gör jag mest för att inte
behöva tänka att jag inte kan. Man kan allt man vill, så säger alla idag.
Jag håller inte med, men vem vill lyssna på mitt försök till förklaring?
En förmiddag stannar vi till vid en "farm-shop" och köper färsk mjölk,
korvar och hemgjord sylt, en annan dag står det en korg med ägg på en stol
precis vid vattnet, vi stoppar pengar i en burk och puttrar vidare.
Ibland lägger vi till vid en pub.
Sover gör vi helst vid öppna fält där man ser fåren beta.

Ännu en av dessa verkligheter vi lånar om och om igen
och sedan är jag hemma i min igen.
Sniglarna har ätit upp två rader bönor, pionerna har nästan blommat ut.

torsdag, juni 28, 2012


Jag fick ett vackert mejl.
Och jag hoppas du ser detta,
så mycket av det du skrev är jag.

Jag funderar över vänskapen som kan födas när ord får hitta sina läsare.
Jag funderar även över sårbarheten.
Och obalansen. Över rädslan.

Jag är inte mycket för envägskommunikation,
tystnaden i sig gör mig mindre, den kan få betyda att vi vet
var vi har varandra.
Du och jag vid ett frukostbord.
Men då måste vi våga visa oss i all vår sömndruckna nakenhet.

Ett djupt andetag, frisk luft, ny början.
Modet att stanna, lugnet som stillar en ordlös oro,
minnet av sommardoften en juninatt.
Ja, vi tar tysta frukostar tillsammans.
Kom.

måndag, juni 11, 2012

Somliga dagar omfamnar den ofantliga tröttheten min värld.
Kanske har jag befunnit mig här så länge att jag nu slutligen är på väg
att vakna och först då inser vidden av sådant som var.
Livet passerar sällan obemärkt förbi.

När tredje underverket var ett halvår gammalt
svimmade jag en natt av trötthet efter det att jag
hade lyft upp honom ur spjälsängen.
Först la jag honom på stolen som stod placerad
halvvägs mellan våra sängar,
sedan damp jag.
Sömnskuld sa läkaren.
(Detta var en parentes.)

Livsskuld tänker jag nu.
Man får bli trött när minnen hinner ifatt,
Man får bli trött, man får bli annorlunda.

Vi är de vi är och inte någon annan.
Jag vill inte bokstavera, tänker inte sjunga solo,
kan inte rita av.
Som pluggen som inte riktigt passar sådan är nog jag,
för att använda kloka tigerliljans ord.

Men jag orkar, tror att det finns en mening,
finns en väg. 
Att sätta ord på mig själv, varför är det så svårt?
Jag viker undan, andra ropar högt.

torsdag, juni 07, 2012

Det finns inget fack för hela mig.
I ett liv av förunderligt vackra ögonblick,
försöker jag se, fånga in,
kanske viktigare än så hålla kvar,
känslan av att höra till.

Igår.
Lugn och självklar jobbsamvaro,
lantlig hemmaidyll med spontanbesök av underverk
och sist den underbara nästanhemliga spelningen på bästa klubben.

Det finns inget fack för mig.

Det finns inget fack,
bara min riktning.
Minriktningminriktningminriktning.

måndag, juni 04, 2012

Det själviska i allt vi gör. 

Tänker du någonsin så eller är jag ensam om att
kippa efter luft?
Samspelet som är en dans med svåra steg,
vänskapen som måste vattnas trots att det är längre och längre till källan,
orden som ska bli förstådda,
bottnar orken och viljan i annat än vårt eget innersta?
Någon skrev en gång med upprörd stämma om sin ilska, kastade den
på mig, möjligtvis oskyldigt ovetandes om att den nådde fram,
sårad av min ärlighet.
Till mig hade hon känt tillit och jag ville fråga hur.
När var du nära?
Jag gav dig all min tvekan,
du serverade mig yta.

Det själviska i allt vi gör.