fredag, maj 25, 2012

Tvekan. Jag rycks med för lätt.
Alla vill vara någon, jag ser ju det.

Och jag smakar försiktigt på tilliten,
vänder, vrider och begrundar.
Alla vill vi älskas mest.

Men man får inte leka med ord. Inte vara för frikostig.
Speciellt inte med de skrivna, de som finns all tid.
Urholkade,
som ur sten uthuggna fågelbad tömda på livgivande vatten,
så ser de ut i dagsljus.

Lika lite får man leka med sköra sinnen och med
kärlekar som föddes för att vara eviga.
Nej, sådant heligt får man inte leka med.
Och man kan inte räcka till för alla.

Jag går in igen.

måndag, maj 21, 2012

Vissa dagar etsar sig fast i minnet,
inte för att världen förändrades utan
kanske tack vare att den inte gjorde det.

När jag vaknar är det sommar. Värmen, ljuset, mjukheten,
alla är de fullständigt naturliga bitar av självklarheten.
Jag är knappt vaken när jag kör de 5 minuterna till gårdsbageriet,
fast jo jag blev väckt av en nybryggd kopp kaffe - det finns en
ömhet i livet trots allt. På väg hem är jag nära att
köra ut framför en bilist. Lycka är svårköpt,
jag blir livrädd, inte för vad som kunde ha hänt mig,
utan inför det faktum att händer det mig kan det hända andra.
Och jag måste bita mig i läppen för att inte gråta
och jag undrar så varför jag måste ta ut olyckor i förväg.
Och sedan är det fint igen och det är söndag och jag har städat i tre dagar
för när man är som vi och aldrig flyttar då får man panik ibland och
måste städa och röja och kasta. Och mest får jag panik för att vi förbrukar
och för att vi inte kan återbruka allt. Så jag sparar och sparar och sparar och
samtidigt är jag estet och kan inte leva i det som inte är levande. Där växer ångesten,
men i växthuset är jorden till hälften egen kompost och tomatplantorna höga och kraftiga.
Detta lilla frö jag sådde.

Jo, egentligen är det trädgårdsdag idag. Och jag hinner ta på mig sandalerna
innan telefonen ringer men sedan, några timmar framåt gör jag ingenting,
påmind om det självklara.
Liv är liv, liv är förunderligt och skört och kan inte tas för givet.
Sedan är allt lugnt igen, vår väntan på det som ska komma
får förbli andäktig väntan ännu ett tag.
Och nu i den mörka natten chattar jag med sonen.
Vår lilla stora värld.

Kuggar. Vi är alla små kuggar.

söndag, maj 13, 2012

Sen söndagsmorgon med kylig luft och sol.
Jag sover länge, dricker kaffe länge,
Något är plötsligt lättare i mitt inre. Så många bitar i ett liv
påverkar oss, tynger ner eller lyfter upp, själv har jag
visserligen svårt för att lita till beröm men samtidigt
förstår jag numera varför (åh dessa långa regnnätter,
denna gråt, allt ledde framåt, ledde verkligen både inåt och framåt),
vilket blir detsamma som att närma sig den punkt där gammalt skräp
tillåts få förmultna till näringsrik mull.

Vid sidan av denna tysta vetskap kan jag alltså just nu titta framåt,
så som jag alltid tillåts göra i maj månad. I år är längtan,
kanske som en form av belöning, stark och ljus.
Allt kan bli bättre. Dåligt blev bra.
Åtta tuffa månader på jobb mynnar ut i något vackert,
något jag är och har rätt att vara stolt över.
Ingen tillåts heller längre ta mina ord -
stämman är klar när jag talar.

Nystarter, vi nämner alla dem ibland. Nu ska jag gå en
hundrunda, plantera om gurkplantor, hänga undan
vinterkläder och fundera på min dagbok.
Jag vill verkligen hålla kontakten med dig som läser,
som visar att du finns, men samtidigt krävs begränsad
tid vid datorn, jag måste hitta tillbaks till själens
ensamma dagliga skrivande.
Dagliga. Dagliga? Jo dagliga.

I vilken form vet jag inte riktigt.
Och min anonymitet både sveper in mig i trygghet
och snärjer mig.

fredag, maj 11, 2012

På min arbetsplats finns den goda handlingen,
där finns också orden som borde bygga broar
men som för flertalet istället blir ett egenreflekterande djupdyk.
Mer än så kan jag inte säga och visst, det försvårar för dig att
jag inte vill lämna ut, jag inser det,
men så får det förbli.
Vad har jag egentligen rätt till?
Ingenting mer än mig själv. 
Nå, du får mina vaga bilder här -

När jag visar den slutgiltiga versionen
(skulle det verkligen kunna finnas endast en,
hur ser jag dem stå innan jag har låtit dem falla?)
av det som kommer att bli mina ord, säger han
att han inte ser skillnaden.

Det är därför jag så sällan kan lyssna på dig,
vill jag sucka och är nära att fråga om han är
en av de som läser fort utan att störas av en
haltande melodi eller skuggor i fel kostym.
Men jag vet ju redan svaret.

fredag, maj 04, 2012

Sluta skriva?
Så mycket vi inte tänker som blir ändå.
Men kanske hittar jag hit igen.
Livlinor, jag inser att jag har flera.
En består av orden.

Jag kan berätta för dig om vardagen just nu.
Vår som bär sommarvärme, fågelsång och framtid.
Sent omsider har jag satt lök och petat ner fröer.
Att värna om köksträdgården, planera, kratta, så,
det är att varje år rikta viljan framåt. Mot hösten och vilan.
Följaktligen har jag luckrat min jord men inte vänt den.
(Sådant görs på hösten här, inget är så vackert i november
som ett grävt grönsaksland där vintern får ta
vid och frysa sönder de svarta klumparna.)
Potatisen hann vi inte, den väntar i de nötta äggflaken,
imorgon är en ny dag.
Så mycket jag vill, så lite vi hinner, så lyckligt lottad jag är
som ändå har.
Livet går inte att styra. Det sker i sin styrka.
Det sker till trots.
Och strax innan kvällningen igår hördes årets första gök svagt.
Han ropade inte från väster,
han ropade inte från öst.
Han ropade inte från norr.
Men han är ropade. Jag visste först inte om jag ville lyssna.


Utanför mitt fönster hör jag bäcken porla.