måndag, januari 30, 2012


Tystnad eller ej, jag vill få berätta.

Alla vandrar vi, så tror jag.
För varje gång tar det längre tid att gå varvet.
Jo, grubblandet tär på själen, orden äts upp av ärligheten,
nakenheten riskerar bli något att skämmas över.
Nakna själar, det måste vara det mest sårbara på vår jord!
Men jag kommer runt, skönjer mitt eget mönster.
Och även stunderna i ljuset blir mjukare, klarare,
får mig att dröja längre.
Aldrig förr har jag snubblat över verkliga sanningar, glömda fasor.
Nu vet jag mer än jag någonsin visste tidigare.
Jag minns varför. Ilskan och tacksamheten kan dela stol.

Vintersol och kyla. Jag gläder mig åt så världsliga saker som
ett par nyinköpta svarta ekologiska kängor
i svenskt, garvat skinn.

lördag, januari 28, 2012

Jag skulle skriva till dig om cirklarna, jo jag minns.
Men sedan bestämde jag mig för att du inte
kommer att förstå så därför blev jag istället
mycket tyst.
På den vägen är det kanske fortfarande.

Jag har gått runt. Igen.

måndag, januari 23, 2012

Men varför kan jag inte kommentera?
Har fler detta problem? Vår konversation blir
ensidig och jag känner mig märkligt bakbunden.
Är det blogger eller jag som gör fel?
Har det att göra med de kommentarsfält vi har valt?
Lite nedstämd, trots att solen skiner och världen gnistrar,
över att inte underhålla sådant som på sätt och vis är vänskap,
måvara annorlunda än den där vi möts öga mot öga.

Fälten ligger snötäckta.
Just nu var det mest det jag ville berätta.
Det går inte att förklara på vilket sätt det är så viktigt.
Men det känns.

torsdag, januari 19, 2012

När styrelsemötet är slut snöar det.
Jag kör mycket långsamt genom skogen,
varje minut blir dyrbar. Varje sekund.
Radions P2 spelar Grieg och i gläntan
framför slottet skymtar säkert tio rådjur.
Världen är lycklig.
Jag är vit.

onsdag, januari 18, 2012

Min Långsamhet Igen. Dagarna börjar så bra,
jag kommer upp, hinner köra musikern till skolan,
unnar mig nybakat stenugnsbröd, sätter på kaffe.
Och blir sedan sittandes för länge.
I tankar som inte låter sig naglas fast med ord.

Hur hinner du? Tro mig jag skulle vilja veta.
Själv tar jag stöd längst husväggarna och rör mig långsamt.
Graciöst men i stum slowmotion. Jo, så känns det ofta,
även om jag vet att du tycker du ser motsatsen,
du får för dig att jag skrattande halvspringer och
samtidigt pratar med alla. En simpel illusion.

På något sätt har jag gått runt min cirkel igen. Är tillbaka
i att behöva den yttre ordningen för att undvika kaos.
Jag behöver något som håller ihop mig, att börja inifrån
går inte längre, någonstans viskar en röst
"du har rotat färdigt för denna gång, så är det"
Allt har ett pris, det minns du väl? Måste jag alltså nu
ge upp mitt filosoferande?
Ja antagligen.

Men ändå, hur hinner du? Hur hinner någon där ute?
Vara effektiv på jobb eller med studier,
vara förälder, vara kreativ på hemmaplan,
hålla kontakt med släkt och vänner, hålla liv i bloggvänskap?
Krokusarna som lyser upp köksbordet, veden som ska spraka
i brasan ikväll, myrtenkrukorna som måste vattnas,
middagen som behöver planeras, hunden som vill gå långt
och faktiskt, lite jobb, allt det där tar tid.
Och jag måste duscha.
Allt i halvfart.
Hur hinner du?

Hur?

tisdag, januari 17, 2012

Och sedan blir det kväll och allt löser sig.
Det finns en glädje också i att vilja göra
för mycket.
Nya dagar, nya dagar.  

(Jag tappar bort en del kommentarer
under tiden som jag bestämmer mig för
vilket alternativ som passar här när jag
kanske inte tycker om långa trådar.
Ett futtigt vardagsbekymmer, men nu
vet du.)

Det där med världens bästa liv, säg aldrig
så om ditt eget. Aldrig.
Jag som skulle ligga på soffan det mesta
av dagen eftersom både kropp och själ behöver det,
blir påmind om att jag har glömt att göra
En Mycket Viktig Sak på jobb.
Deadline klockan sex
Den senköpta julskinkan som jag i ett svagt
ögonblick stoppade in i ugnen är inte färdig
på ett par timmar än, stressknuten i magen
hårdnar och jag tänker orakt.
Detta att stå med fötterna i olika världar,
med tårna spretandes ut i ännu fler, inte hjälper det
när man har ett skruttigt balanssinne som jag.
Inte det minsta.
Jag prioriterar fel.

onsdag, januari 11, 2012

Segar. Inser att jag måste ha världens bästa liv
vad gäller mycket. Som detta att emellanåt själv
kunna bestämma takten. Och snart har jag druckit
mitt kaffe och ska släcka de fladdrande ljusen för
att köra till jobb och igår blev bra och våra möten där
som drar ut på tiden är en lyx när de får handla om
sådant vi vill och... nej det blir inte mer nu.
Ute regnar det. Sådan är min vardag.
Idag.

tisdag, januari 10, 2012

Att skriva ner sina tankar på detta sätt,
lämna ut livet även de dagar det är
svårfångat och näst intill osynligt,
fortfarande grunnar jag på drivkraften.
Kanske handlar det bara om förhoppningar,
Bara? Kan man skriva ett sådant ord om något så stort?
Jag vill ju att vi är många som brottas med vardagen
tillsammans. Jag vill att vi är många, men olika,
så att vi börjar förstå att lika inte alltid är nödvändigt.

Fick jag välja idag så skulle jag...
Sy om en kofta och skriva ett brev. Nej två.
Jag skulle ta god tid på mig när jag duschade
och jag skulle måla mina tånaglar. Jag skulle
låtsas att utanför mitt fönster föll snöflingorna
fast istället för öppna fält skulle de höga husen
i Williamsburg le mot mig med snälla ögon.
Bara idag skulle jag vilja vara någon annanstans.

måndag, januari 09, 2012

Stilla måndagsmorgon har fått övergå i
dag och jag vet att det i vårt effektiva
samhälle är snudd på dödssynd att som jag
tassa omkring i mjuka pyjamasbyxor med
hunden som enda åskådare. Men januari är en
grå månad och jag som älskar tystnaden
och ensamheten, gömmer mig för omvärlden,
försöker leva i de små detaljerna och om så bara
emellanåt blir det tydligt hur jämförelser mellan
oss är meningslösa.

Igår lyfte vi undan julen. Nästan.
Vissa år låter jag krubban stå ända
tills Kyndelsmäss och likaså fönsterljusen.
Jag är inte rädd för mörkret, det är inte därför,
kanske har jag bara svårt för avsked, t.om. de
obetydligt små.

torsdag, januari 05, 2012

Julklappen, ett hamrat
silverhänge till armlänken.
Två ord, kär lek.
Mina förundrade fingertoppar
nuddar emellanåt.
Som av en slump måhända,
eller för att allt annat trots allt
skulle vara
en omöjlighet,
är den inristade signaturen,
ett mycket tunt
men tydligt A.

måndag, januari 02, 2012

Ska vi lova något inför det nya?
Själv brukar jag önska. Klara nätter
kring otaliga Trettondagsaftnar (vi väljer inte
våra minnen) har jag sett stjärnfallen
och tyst gjort inre resor genom universum.
Varken liv eller sådana färder begränsas av
datum vi nämner på förhand, kanske är jag
fortfarande på väg mot målen.
Ingenting tar jag någonsin för givet.
Förhoppningar har vi alla, det är så självklart.
På att livet ska vara kärleksfyllt, ljust och varaktigt.

Just nu då? En del i mig vill skrota fb istället för att bli
uppretad på vuxna människor. Är det bara jag
som får lite ångest av att läsa om vänners middagar,
tack och kramar, eller mår lite illa av familjer som
sinsemellan gullar från varsitt soffhörn?
Det sorgliga i bekräftelsebehovet?
Eller ren dumhet?
Sonen och jag chattar privat.
Och jag har mycket att vara tacksam över.