lördag, december 31, 2011

Frostnupna svarta fält.
Svag sol som långsamt verkar försvinna
under den tid jag skriver.
Det är vackert med gråhet.
Kanske är det för minnets skull som vi väljer
så olika detaljer när vi längtar, blir berörda
av sådant vi inte med ord kan beskriva för
varandra.
Så mycket, jag har upptäckt om mig själv
de senaste åren.
Som att jag älskar snö,
som att jag gråter i regn,
som att jag egentligen bär oss.
Och när kvällen är mycket sen
gråter jag utan att skämmas.
Brittiska tv-sagor kan vara vackra nog för det.

torsdag, december 29, 2011


Min jul blev fin såklart. Stillsam.
Inget år det andra likt, vi människor är inte
ensamma öar, alla är vi sammanlänkade.
Likt pärlor på en lös väv med för små knutar emellan,
så ser jag oss ibland. Vi ligger och skaver mot varandra.
Avstånd förändras ständigt, mönster gör sig påminda,
hur vi än bär oss åt hör vi samman.
I sådana bonader kan livet nog anas.
Du vet - uppgivenhet länkat med hopp,
länkat med minnen, länkat med omsorg.

Jag vet att en del därute, läsare eller kanske fd läsare,
tycker att jag är trist, inte bjuder på varken glädjepepp
eller skratt. Må så vara men, av mitt eget, inför både mig själv
och andra gör jag det bästa av allt. Här funderar jag av mig
och nej, jag behöver inte förklara för någon mer än mig själv.
Jag begriper antagligen just mig själv långsamt, därför
måste saker dras ett extra varv. Ingenstans har jag
sett mig själv så tydligt som när jag vågat bokstavera livet med öppna ord.
Någon (nej, minns inte vem) skrev en gång till mig att jag
nog inte förstod hur mycket jag älskade. Det var vackert sagt
tyckte jag, men väldigt fel. Jag vet. Det är därför jag är den jag är.
Jag älskar. Mycket.
De sannaste orden någon sagt till mig (ja, jag minns vem)
är "Men nej! Någon älskar alltid mer."

Så är det. Julen blev fin. Jag har funderat på att sluta skriva
(mest eftersom jag har legat nerbäddad i feber och fortfarande
är "skör") men ändå är jag här igen - i frossa tas inga goda beslut.
Har hunnit umgås försiktigt, har hört av en nöjd son (ingen fara,
denna blogg kommer inte att handla om andras liv) och har samtidigt
mitt i alla gemenskap känt mig lite ensam. Och nyår? Ingenting planerat.
Det är som om vi inte existerar när alla andra verkar fira.
Det är som om den natten är "jag" i ett nötskal. Delaktig i så många världar
att jag inte hör hemma någonstans och därför glöms bort.
Och nej tack säger jag snabbt nu, ge mig inte livscoachtips om att hur man
kan förändra allt. Jag vet mer om sådana tips än jag kanske har låtit dig
förstå.

Den vackraste trösten är när någon stilla sitter vid sidan om och säger
"...kanske har jag varit där du är, så här ont gjorde mitt väsens själ då...".
Först där kan jag ana att jag inte är helt ensam.

(och aldrig har jag väl skrivit ett så långt inlägg med så många jag, 
så många mig och så många parenteser)

tisdag, december 20, 2011

Jag sitter i sängen och snorar, hulkar lite,
vet att det är dumt. Egentligen. Men det är så
mörkt där ute, jag är så trött och han reser
så ensam till något nytt och det blev
så lite tid att skämma bort honom. Och nej jag
är ingen hönsmamma, och ja han har farit
runt jorden tidigare, varit borta över jul
(mina är uppfostrade att backpacka) och ja detta
är det han vill och ska göra med sitt liv. Och nej
han flyr inte från sin familj, det ingår i utbildningen
och han kommer att sakna oss. Med sig tog han
familjefotot från i somras.

Kanske håller jag på att få feber, bli sjuk,
kanske är det därför jag har så ont i huvudet
och halsen känns så trång.
Om ett par timmar vaknar suveräne musikersonen,
som gladde oss alla enormt igår kväll,
och det är vanlig morgon och jag vill köra honom
till skolan. Alltid vill jag det.

måndag, december 19, 2011

Doften av kaffe, stearin, hyacint och apelsin.
Jag vill själslig frid, önskar dagar och liv
utan synbara slut.
Och jag som så sällan berättar för dig om min yttre realitet
behöver låta dig veta detaljer nu.
Vi är i sista dygnet med store sonen på ett halvår.
Han kom hem i lördagskväll efter tentan,
när det blir tidig morgon lyfter flyget till andra sidan jorden,
allt med 5 dagars varsel.

Och jag ber;
Ge honom all kraft, all trygghet han behöver.
Låt mig bära hans nervositet utan att
göra den till min.
Låt mig se honom blomstra och nå sina mål.
Låt mig tyst och stillsamt glädjas åt den stolthet jag känner.

Igår hade vi julmiddag med alla underverk och självklarheter.
Ja, jag ser vår lycka.
Den som har ett pris.

Doften av kaffe, stearin, hyacint och apelsin.
Ikväll står yngste på scen.

lördag, december 17, 2011

Jag klarar mig fint tro inte
något annat.
Jag klarar mig fint,
jag klarar mig fint,
jag klarar mig.
Men, allt i tystnad.
Censurerar mitt, vem skulle någonsin förstå.
Brobyggaren för samman,
mellanhanden blir överflödig.

Att se faror, att orka tänka det värsta,
att inte kunna vända mig bort.
Jag tecknar stumt min oro.
Rustar mig.

måndag, december 12, 2011

Du får en bild av mig.
Hur jag provar nya platser.
Just nu vita soffan i minsta rummet,
det med mormors vackert trådslitna
40-tals gardiner för fönstret.
Trots lusekoftan och raggsockor
är jag frusen,
vill ha den röda Klippan-filten
snodd kring benen.
Tysta stunder
stulna ur evigheten.
Ingen som ser.
Ingen som hör.

Ord som en gång ska hitta rätt.

söndag, december 11, 2011

Dagarna som går och jag kommer mig inte för
att skriva ner det vardagliga. Kanske är jag
rädd för att mitt inte ska vara det du ville.

Tredje ljuset har fått brinna.
Pepparkaksdegen med skal av citron
ligger rullad i kylen, jag gräddade så pass
många att huset doftar ombonat,
vi har bakat lussekatter och huggit vår gran.
Långsamt lugn. Värme och gemenskap.
Och säkert är det många som har det värre
och säkert finns det de som har det bättre.
Och kanske skulle vårt ha varit mycket annorlunda?

Kanske tänker du på det ibland.

fredag, december 09, 2011

Jag kunde ha gått en lång promenad.
Kunde ha svarat på mejl för att glädja någon,
kunde ha jobbat undan det där som ligger i väskan
på golvet bredvid mig.

Jag, den eviga optimisten, det trodde du inte men
så är det. Varför annars skulle jag fortsätta ge dig detta?
Vi tror på det goda, vi tror på att vi blir hela en dag.

Istället för sådant jag kunde ha gjort så dricker jag
för många koppar svart cafékaffe och anonymläser
bloggar, det är som att dra en suck av lättnad detta
att jämföra liv och skriv, inse att jag är jag.
Tiden som får gå åt till ingenting.
Och sedan några ord här, till dig för att du läser,
eller en dag kommer att läsa. Tacksamhet för att
delande gör mig hel och för att livet inte handlar om
mängd. Bara om innerlighet.

Bilen är strax färdig. Jag mår lite bättre idag.
Snart är det Lucia.


måndag, december 05, 2011

I fredags fick jag plötslig energi.
Nej, inget att stoltsera med, snarare var det dumt.
Istället för stillsam vilodag i soffan,
min rätt, arbetade jag. Kollegan låter bli.
Men nu är allt förberett som man säger.
Är det maniskt detta att inte släppa
ifrån sig det ofullständiga?
Vägra andras ord i min mun?
Ärligheten som välter världen.

I bilen på väg hem, nyss, får jag blodtrycksfall.
Vägbanan försvinner under mig en kort sekund.
Det är fasansfullt.
Nu sitter jag här, skör, darrig, illamående,
två ljus brinner, som för att mana lugnet att slå läger.
Och i lördags lyckades jag tömma den vackra vita korgen i
datorrummet på div papper som jag trött har stoppat
undan de senaste sex månaderna. Allt i rätt pärm.
I morse ringde jag tre samtal, uppskjutna
onödigt länge. Så mycket som blev gjort.
Som om kroppen visste mer än själen.
Jorden snurrar fort.

lördag, december 03, 2011

Jag har skrivit om gårdagens datum tidigare
men höll tyst i år eftersom jag verkligen börjar
bli rädd för att jag inte har något att komma med.
Ingen annan lägger på minnet och
jag känner mig udda.
Vilket absolut inte är detsamma som nattsvart.
Du får inte misstolka mina ord,
det händer ofta att lyckan ler här.
Livet är nyanserat.
Melerat.