onsdag, november 30, 2011

Kör hem och tar 3 timmars långlunch uppkrupen
i soffan. Levande ljus, nybryggt kaffe och hundens
lugna andetag är onsdagslyx som jag har ständig
tillgång till.
Gråhet och vind som viner därute, vore det inte
för att termometern visar på 8 grader skulle
jag vilja svära på att här finns en doft av annalkande snö.
I mina ådror rinner blod både från absolut nordligaste
Norrland och från sydligaste Skåne. Jag skyller min
vilsenhet på detta ibland. På att jag är så kluven att
hjärtats trådar inte orkar hålla mig upprätt. På att jag inte
fick springa och leka på fjället. På att jag inte fick hjälp att
förklara min längtan till fria vidder.
Man ska inte förakta det där arvet som inte kan tas på,
det som finns som en andning i oss bara.
Man ska inte förakta.
Men man ska väl heller inte ständigt titta bakåt.
Här och nu, hej och hå.
Jag ska inte älta så förbaskat, ska inte.

tisdag, november 29, 2011

Det bästa är självklart att skaka på sig lite,
resa sig och gå vidare i verkligheten.
Jag är bra på sådant, rusar inte åstad längre.
Ansvarar definitivt för mina handlingar.
Det innebär samtidigt att jag tror lite mindre.
På somligt. Allt går inte hand i hand.

Helgen var fin på det sätt som advent alltid är vackert
i min värld. Tillförsikt, förberedelse, goda möten och
delaktigheten som finns i att skapa dem, bär. Min yta hålls ihop.
Men det borde i sanning vara tvärtom, insidan så trygg att
den inte darrar.
Och sedan drar stormen över oss, mäktig fast
utan yrande snöflingor. Jag saknar.
Visst är faktiskt tillåtet att ropa ut högt.
Som att jag saknar snön.

lördag, november 26, 2011

Jag drömmer.
En flyktig scen, den tunnaste skärva av nattens sömn
och där finns självklarhetens trygghet. Omsluter mig.
Världsbilden rasar. Igen.
Jag blir aldrig hel.

onsdag, november 23, 2011

Detta att komma människor mycket nära utan att
kunna se dem i ögonen. Att hitta in i varandra
via skrivna ord. Åh ibland blir jag ju så rädd.
Visar jag upp något du inte skulle känna igen
om vi satt ansikte mot ansikte, har helheten
jag ville ha endast blivit ytterligare en årsring
i henne jag vill ska vara mitt riktiga jag?
En höst av regn. En höst av kyla.
Och nu en höst av dimma.
Naturen vakar över mig, följer mitt sinne.

Lära känna är kanske en omöjlighet när
jag inte ger mer av mig själv?
Och när jag redan har skrivit sanningen
för att sedan springa ifrån den igen.
Men allt tas inte emot.
Allt tas inte emot hur gärna vi än vill ge.

måndag, november 21, 2011

Ibland räcker det att tänka tanken att du verkligen
får vila, för att orken och lusten ska finnas där.
Plötsligt är huset städat, de fönster som vill
tindra lite extra är putsade och jag sitter redan i
soffan igen med min filt. Imorgon får jag betala
för energin, det är så det är, det är sådan jag är.
Huset är så tyst och stilla, ljusen brinner, mörkret
kapslar in oss.

Sedan får jag ett sms.
Och fanns trolldom på magiskt vis så skulle jag inte
önska något för egen räkning, inte just nu. Jag får
inte ihop mönstret, förstår inte hur, varför de som
fått förmågan att känna stort och våga bära sitt hjärta
synligt ska belönas med sorg efter sorg.
Vackraste vännen faller och jag
gråter med henne.

Tänk så märkliga behov vi lyckas skapa. Detta att skriva
ner fragment av sig själv. Veckla upp tid, som kanske inte
annars skulle andas högre än viskningar, till allmän beskådan.
Denna blogg - ett liv.

Jag sov länge imorse. Nu, efter en snabb tur in till stan för att
hämta hem yngste som slutade skolan tidigt, sitter jag uppkrupen
i soffan med kaffe, filt, dator, bok och en pain du chocolat.
Stearinljusen brinner, världen utanför är förvirrande grön trots
gråaktigt dis. Denna dagen skall få vara bara min, advent kommer
om jag sitter mycket stilla just nu. Imorgon ska mina händer lyfta
fram sådant som handgripligen gör att jag hittar känslan. Går in i.
Idag får sinnet vila.
Helgen som gick blev bra, bäste kollegan och jag är i fas.
Gränsen mellan oss är inte synbar längre när vi samarbetar.
Tillsammans hanterade vi skratt, gråt, lek och allvar.
Gemenskap ger fast mark under allas fötter.
Så mycket liv ligger framför. Och jag ser styrkan i mig själv,
hör mina ord fånga upp och varligt stoppa om den vilsenhet
vi människor nog någon gång måste plöja igenom.

Men i väggarna satt minnen av egen oro den hösten då världen
ville regna bort. Och jag påminns om det okompletta,
om vetskapen att en bit i mitt pussel har slarvats bort.
Vem hjälper när vi inte själv hittar sådana skärvor igen?
Vem hjälper någonsin då?

fredag, november 18, 2011

Just nu är en av de vackraste, klokaste bloggar
jag läser denna.
Orden om acceptans kan tillämpas på så många
områden i livet. Det är skönt att se något som
tangerar mitt. Trots vankelmod och sorg i detta här,
har jag alltid bejakat livet, följt en intuitiv styrka,
vägrat lägga min identitet i en skada.
Jag är inte ett offer, jag är jag, en lycklig vinnare.

Fast det är klart, att stå halvvägs,
vilja mer än jag egentligen orkar,
inte ständigt påminna omvärlden,
får konsekvenser.
Handen är idag ett bra exempel.

Det där andra jag har ett ärr efter,
det är något helt annat.
Sådant man inte pratar om.
Alla våra liv, så olika egentligen.
Och jag kastar bara ur mig ord så att jag
inte ska behöva bära för mycket åt gången.



Jag blir rätt säker på, när jag läser mitt eget,
att det kan missförstås.
Så otydlig är jag.
Inte konstigt då att jag väljer de anonymas skara.

Min högra hand är bättre idag.
Fast jag skrev visst inte så mycket om den.
Svullen, öm, blå fingrar. Låter fulare än det var.
Jag kunde som tröst bära min favoritring, den som normalt sett
är för stor och därför njöt jag varje gång jag såg ner på den.
Den ger mig en smäcker form.
Läkarna visste faktiskt inte vad felet var.
Idag värker armen, också märkligt iofs.
Det syns inte utåt. Någon måtta får det vara.
Där bygger jag murar.
Har alltid gjort.
Men så är det ju.
Jag vill slå omkring mig i desperation.
Inga ord finns, ändå vill sinnet få skriva.
Det är som att bära på något alldeles för stort,
detta att inte veta vad som går att lämna.
Bära och tyngas ned, inte alls känna sig rik.
Bara stum.

Provade en ny meditation idag.
Visste genast vem jag var, hörde gruset knastra
såg tråden in i mitt liv.
Bra så.
Men åh de andras röster. Och ord som inte var
där jag var. Ljusår verkade skilja oss åt
och tröttheten kröp i mig. Som en lång suck.
Och bara för att jag vet hur jag borde göra,
är jag inte säker på att jag kan.
Att någon kan.

onsdag, november 16, 2011

Det var vackert i morse. Frost.
Den vidunderliga sorten, den som gör dig lycklig
trots att den är skör.
Du vet den är början på mörka månader. Du önskar dig kyla.
Jag vill ha vargavinter igen,
jag vill ha snö och is,
jag vill ha is och snö.
Sådan är längtan,
alldeles oresonligt ber den om faror, lovar ingenting, lugnar inte någon.
Och inte vill du bli påmind om vad som är klokt eller troligt,
du förs framåt i tanken av krafter du inte styr över.
Skyndar på dina drömmar.
Så enkelt är det med längtan.
Så svårt.
Vita stråk över svarta fält, bländande morgonsol och så
dimman, tunna lagerpålager av tyllunderkjolar
svävandes stilla strax över jord.
Ser du också sådant, tänker jag ibland.
Eller är din värld mer koncis?

tisdag, november 15, 2011

Låter mig övertalas till att inte ta
tidiga körningen av sonen. Ändå
försvinner morgontimmarna för fort.
I varje cell av min kropp vet jag att något
inte harmonierar just nu. Egentiden kanske?
De långa skrivförmiddagarna.
Och den lilla svarta som jag bär med mig
men inte längre klottrar ögonblicksbilder i,
hur blev det så?
Jo, jag vet att jag saknar.

måndag, november 14, 2011

Lyckliga val? Nej, livet bara händer.
Jag fantiserar om att det mesta
vill bli bra så småningom,
att marken inte rämnar
för misstagens skull,
att det som inte blev
var ett sätt att undvika
det som skulle ha gjort så mycket mer
ont.
Tyst säger jag detta till mig själv,
om och om igen. Min saga ska bli den
sannaste någonsin. Jag ska ha allt.

Och solen som bryter genom dimman är
mycket blek, åkern ligger svartplöjd,
själen behöver total tystnad. Idag.

Jag drömmer mardrömmar,
du bleknar. Det hänger inte ihop.
Inom mig vet jag att vi människor
aldrig borde ge upp.

onsdag, november 09, 2011

Den kom en award, jag skulle återkomma.
Tack Anitha!

När ingen ser eller hör mig skriver jag.
Inte böcker, men ord och tankar.

Jag går aldrig hemifrån utan nycklar och mobiltelefon.

Min blogg heter som den gör för att jag samlar på
dessa små uttryck, gömmer dem här, blir påmind
om min förödande otålighet varje gång jag ser dem.

Om jag vågade skulle jag testa mig för Alzheimersgenen.

Om tio år kommer jag, och här lägger jag till förhoppningsvis,
(ingen borde aningslöst glömma de femton bokstäverna)
fortfarande att kunna längta.

Ja, jag vet, det är fem korta och långtifrån klämkäcka svar.
Men hey, jag är söt och glad på annat håll, här försöker jag
vara rannsakande, här lastar jag av mig.

Okej?

Givetvis låter vi den rara awarden vandra vidare.
Ta för er alla!

måndag, november 07, 2011

Gråmåndag.
Vilket jag inte säger som något negativt.
Inte alls.
Storhandlar, kör till stan, kör hem, dricker kaffe,
tänker att jag skulle må bäst av att aldrig mer behöva...
ja vad? Var mycket nära att skriva jobba men det vore
inte helt sant. Vi behöver förankringsplatser,
även jag skulle sakna möjligheten att få uttrycka mig.
Antagligen.

Men att se saker från insidan. Det föder tvivel.
Människor förblir inte alltigenom goda. Livet påverkar.
Självgodhet tar över även där den minst
borde förekomma. Jag vill bort.

Eller så vill jag bara finnas i det som är mycket litet.

lördag, november 05, 2011

Snart, mycket snart kommer frosten att glittra i den svarta myllan.

Upprepningar. Så ska min värld definieras.
Stunderna av enorm tacksamhet när jag vid morgonkaffet,
uppkrupen i soffan, ser ut över eldiga bokhäckar, gröna hagar
och plöjd åker.
Stunderna när jag ältar, vänder, vrider på sådant
som blev eller inte.
Stunderna när jag klarögt inser att mycket tvivel var i onödan.

Varför vågar jag, med min intuition, inte lita fullt ut på någon?
Vad är det jag inte minns?

Vad är det du tänker på?

fredag, november 04, 2011

Fredagskväll med lugnet som en varm filt.
Brasan sprakar, ljuslågor fladdrar i fönstret,
vin i glaset, middag sittandes i soffan.
Det är ok, det är fint, det är så som det blev.

Jag funderar alltför mycket. Den trista anledningen till
att jag började skriva. Blogg blev det för att jag inte ville
lämna fysiska spår.
Jag minns hur min chef kallade in mig på sitt rum den hösten och sa
"lyssna". Sedan läste han upp tecken på en depression och jag tänkte
"inte nu, inte nu, jag vill inte behöva förklara här".
Men, han var orolig för en kollega, inte för mig.
Ville veta vad jag trodde. Jag som ingenting kan alls.
Jag som inte syns.

Vad gör man när världsbilden hotar att rasa helt?
När man plötsligt vet varför man sprang för fort?
Jag vet, du kan fråga mig om du någonsin skulle hamna där.
Jag vet.
Ett plug-in program vill inte längre. Som följd tar
de flesta sidor, inklusive mina egna, lång tid att öppna alternativt
förblir stängda. Jag försöker räkna ut vad som felar,
svär mycket tyst åt datorn, vet inte om jag orkar reda ut något.
Kanske har jag blivit för beroende av att skriva ord här,
sådant straffar sig alltid i min värld.

I min värld. Den jag allt som oftast gör för stor och
komplicerad genom mitt ständiga lyssnande både inåt
och utåt. Trådarna vävs inte ihop. Livet spretar, röster
ekar, i centrum står jag och är stum.
Hur blev jag transparent?
Hur kan jag visa fram något när jag så ofta får för
mig att jag faktiskt inte är den jag borde vara?

Det är så vackert utanför mitt fönster idag. Hösten som
väntar på sin vinter. Mild mjukhet.
Jag vill vara lycklig, åh tro mig, jag vill verkligen det.
Jag vill att mitt ska bära, men om jag hör mig själv tystnar jag.
Så har det varit så länge jag kan minnas.
Min röst är ännu inte jaget.
I detta ännu ligger allt mitt hopp.
I detta ännu.