söndag, oktober 30, 2011

Fortfarande står en del av krukorna ute.
Ännu är alarna nere vid bäcken gröna, men bokskogen
har äntligen skiftat färg, är nu mjukt gul, orange och brun.
Höstfuktig luft i Allhelgonatid, jag är tacksam över att se världen i ett
gråaktigt dis.
Givetvis lämnar vi allt detta, så är det alltid. Det jag har är som vackrast
just när jag lämnar, om så bara för ett par dagar.
Fast nej, det var inte sant,
det jag har är alltid vackert, jag lever i nuet och nöjer mig med mitt.
Tro inte något annat.
Men jag är dålig på detta med att gå hemifrån. Som om varje
avsked förstärkte stängda dörrar i det förflutna.

Vi reser. Dimma när vi landar, dimma när vi sent omsider vaknar.
Det tar för ovanlighetens skull tid att ställa om, känslan av självklarhet
en ton lägre än normalt och jag vet inte varför.
Men under morgontimmarna lyssnar jag in mig på storstadsljuden,
på ständiga sirener, på grindar som smäller, på röster, röster, röster.
När jag kramar om bästa grannen hittar jag rätt och vi
pratar länge, jag tänker att det är mycket för hennes skull
som jag kommer.
Senare kör vi upp till Greenwich för en late lunch.
Allt är som vanligt.

I allt vanligt ingår att jag inte kan kommentera er härifrån, en suck där helt enkelt.

onsdag, oktober 26, 2011

Inuti trötthet.
Varför säger jag inte stopp helt enkelt?

Igår kom en kvinna och behövde ösa ur sig
sin känsla av att ha blivit kränkt inför andra
av någon som borde ha tagit diskussionen privat,
om alls. "Så gör man väl inte?", suckade hon.
Så där stod vi på parkeringen, jag lyssnade,
hummade, nickade och frös. Tell me about it,
världen är helt enkelt bara snäll vissa dagar.
Gäller att inte missa just dem.

tisdag, oktober 25, 2011

Väldigt lite blir någonsin just så som du
har tänkt dig.
Du dokumenterar ditt nu.
I all sin nakenhet.

Igår var inte något undantag här. Få förväntningar,
sedan drunknar jag i detta att bli sedd.
Översköljd av gratulationer, på ett nästan surrealistiskt sätt,
funderade jag på varför livet ville viska i så många öron att
just idag är omtanken din att ge.
Idag men inte då, idag men inte nödvändigtvis sedan.
Du ser. Lev i nuet. Lev i nuet.
Och jo, en mycket stor bukett från arbetslaget, vi som aldrig
annars minns! Höstens färger blandade med ord av kärlek.
Den värmande omsorgen fanns i musikersonens frukostbricka,
i mannens astrakan, underverkens glädje och i Chokladboken
så skirt inslagen i spetsarna från finaste vännen.

Väldigt lite blir någonsin som Du har tänkt dig.
Att ändå våga blicka framåt, däri vilar Tilliten.
Dit ska vi gå.


måndag, oktober 24, 2011

Trots allt blev helgen fin.
En vakna-långsamt-och-dricka-kaffe-i-sängen helg.
En arbeta-i-trädgården-i-vacker-väder helg.
En laga-stor-gryta-inför-alla-underverk-med-självklarheters-
påhälsning-idag helg.

Jag är tacksam för min blogg. Försöker se den som en trygghet.
En undanskymd plats där jag får ta mig tid att fundera,
möblera med orden.
Ett ställe att kunna kräkas när orättvisor anfaller dessutom.
Det är skönt med lite hejarop <3
Idag är en ny dag.

Och visst är det en riktig födelsedagspresent att få en award.
Tack Anitha!

Jag återkommer.

söndag, oktober 23, 2011

Jag svarar fortfarande inte i telefon.
Vill inte.
Vad ska jag säga? Visst du är förlåten?
Ingenting blir ogjort för den sakens skull.
Skadan är skedd.

Så, nu ringde den igen.
Det är söndag, imorgon fyller jag år.
Och måste gå till jobbet.
Nej, jag längtar inte dit.

lördag, oktober 22, 2011

Lätt storm på jobbet ger dig ångesttyngd,
föder tvivel på allt och alla.
Och du värjer dig mot vänliga ord,
orkar inte visa tårar utåt, men förklarar
att din tillit är körd i botten.
Slag, svek från oväntade håll,
måhända amatörmässiga sådana, svider.
Gör att du läker långsamt. Om någonsin.
Du faller, faller.

Så svart är tillvaron, utan skyddsnät får jag för mig.
Inte ens här lämnar jag av mitt.


På kvällen kommer ett sms.
"Tappa inte tilliten. Den är sällsynt.
Vi är inte starkare än de andra."
Ska ordet "vi" tolkas som inkluderande,
eller ursäktande å någon annans vägnar?
I vilket fall som, andemeningen är tröst och
beröm i ett.

Lite senare ser jag på Skavlan.
Idag ska jag läsa om det som kan vara gott.
Och det är helg,
fantastisk höst.

onsdag, oktober 19, 2011

Gårdagen var äntligen höstregn, oktoberdis, soppväder.
Vardagsro, sprakande eld och tystnad, vi har det nog bra.

Varför fick jag tårar i ögonen när du frågade vad jag ville,
vad jag drömmer om?
Det är inte så att jag inte tänker mig en
dag i morgon, nej verkligen inte.
Men jag ser just ingenting.
Så märkligt är det.

Idag är det blåst och solsken. Idag är idag.
I en artikelserie i tidningen läser jag om trafikoffer.

Att finnas i nuet, detta så många säger är ett mål,
går inte hand i hand med att se sin framtid,
jag önskar du förstod mig här.
En sak i taget tack, att tänka så väsensskilt
skapar annars vissa stunder kaos i min värld.
Igen.

Dessutom, du vet att jag är rädd för ouppfyllda drömmar.
Jag minns inte varför.

Livet måste lära sig att längta mycket långsamt.
Tills dess jag hittar orden som inte blir så fel.

måndag, oktober 17, 2011

Det är inte något jag styr över,
dessa faser jag passerar,
dessa salar av varande som jag
rör mig igenom. Åh denna långsamhet,
varvad med stunderna av panikartade tillbakablickar,
då när jag bokstavligen skakar på mig,
vill ruska bort den nakenheten jag vågade.

Man ska inte visa sin sårbarhet, den förvandlas sällan till
något att vara stolt över i efterhand,
något du någonsin kan vifta med vid ett middagsbord.
Men att viska om den, det måste man väl få göra?
För den måste släppas ut, den fransade, får inte vila inlåst,
får inte växa till sig, får inte tynga ner alla mina steg.
Får inte.

Och kanske borde jag leta efter fler svar. Jag undrar så
varför jag aldrig vågade lita på min omvärld.
Vågade.
Vågar.

fredag, oktober 14, 2011

Varm dusch.
Jag kör musikern till skolan.
Det är en av alla dessa världensvackrastemorgon-
bilturerna, flygplanen har ritat streck i flera lager på
en djupblå himmel, vi lyssnar på bok och det är
fredag. Parkerar vid Stenugnsbageriet, köper
fikonvalnöts-bröd och en brioche.
Kör hem via Willys, funderar på köpstopp.
Allt detta vi har, så lite vi egentligen behöver.
att ständigt brottas med sitt samvete.
Göra avkall på ett så fort jag unnar mig ett annat.
Som om man kunde köpslå om livet.

Cappucino, mörkt bröd med smör, trötthet.
Lyx, så fort jag läser mina ord inser jag det.
Nu ska jag vila, mycket har blivit för intensiv,
jag bromsar inte i tid.
Min tunna, svarta halskrage stöttar under höstsjalen.
En signal att inte tycka synd om, bara låta mig få
gå i egen takt.

Världens vackraste förmiddagssol.
Ikväll ska vi bära in krukorna med myrten,
rosmarin och lager, den stora olivbusken och
ännu fler myrten. In i vårt hus.

torsdag, oktober 13, 2011

Då när vattnet är iskallt inomhus samtidigt
som första frosten stjäl både julstjärnorna och amaryllisen du
glömde lyfta upp ur rabatten, när tröttheten får dig att undra
vem hon den bleka mörkögda i spegeln är, just då måste du
komma ihåg att andas med hjärtat. Bara med hjärtat.
Andas stilla.

Och jag gör precis så. Minns allt jag en gång ville.
Minns hur jag läste Moa Martinsson, minns hur jag bestämde
mig för att orka det jag sagt ja till, minns hur jag skrattade högt.

Sedan ringer jag rätt samtal och efter två besök
är vattnet faktiskt varmt, internet fungerar, elen finns
och om allt fortfarande är så här i morgon bitti så
ska jag skruva upp shunten och låta hela huset långsamt värmas.
Vi har det så bra vi som kan få trasigt lagat, vi som kan bära
in torr ved, vi som kan klä oss i dubbla tröjor, vi som inte
ligger sömnlösa av oro över världsliga förnödenheter.
Du ser, jag tar ju inte något för givet.

Men,  jag vill ha egentid, tanketid,
tid att hitta ord.
Nu.

måndag, oktober 10, 2011

14 grader i köket,
jag älskar mina raggsockor.
Sätter fyr i vedspisen
och blir lugn av kaffedoften.
Säger man slå till eller ifrån en jordfelsbrytare?

söndag, oktober 09, 2011

Söndagmorgon är frost på takfönstret,
världen så vacker, så vacker.
Men - elen fungerar inte,
pannan har kallnat och Internet dött.
Gråten ligger på lur tills dess att jag sansar mig och
slår ifrån jordfelsbrytaren.
Igen.
Och det är bara på grund av detta lilla "igen"
som tårarna guppar nära den tunna ytan.

Musikersonen fixar bacon med scrambled eggs,
kaffet är starkt och därefter går dagen som vi planerat.
Imorgon måste jag kanske bestämma om det är ny pelletspanna som gäller.
Och ny router?
Kaos slår, som så ofta, till när jag är ensam (vuxen) (tro mig, vanan finns,
resorna är många och långa).
I samma takt som jag lyckas reda ut problemen
hårdnar mitt skal onödigt nog.
Allt detta jag kan. Själv.

Nu är brasan tänd.
Det går att tvätta sig i kallt vatten.
Bredbandet fungerar.
Jag dricker ett glas rött,
bestämmer att livet är till för att lösas.

Gårdagen då? Ett studiebesök i andras verklighet.
Jag står tacksamt utanför just den.

lördag, oktober 08, 2011

Små saker kan bli så stora.
Innerst inne vill jag vara här,
småplocka, läsa, sova, kanske fylla frysen med grytor.
Om en timme börjar en heldag med sång,
ska jag hinna måste jag klä mig och åka strax.
Väntad men inte nödvändig.

Tillsammans eller lugnet här?
Det regnar och regnar och regnar.
En dag är bara en dag, jodå jag vet.

fredag, oktober 07, 2011

Ska jag berätta i detalj om hur glad jag blev?
Blir uppringd (mannen) strax efter 13 - "congratulations",
"eh?" svarar jag. "To the nobelprize!". Det tar mig högst
en nanosekund att skrattande ropa Tranströmer och tokhoppa på stället.
Där tittar första kollegan fram bakom en dörr och ser frågande ut.
Jag springer in i nästa hus (vi finns i två små och
ett mycket stort) och ropar "han fick det!"
Samtidigt råkar jag halka på mina regnvåta sulor och gör
en glidentré. Låt oss beskriva minspelen som chockade.
"Oj jag trodde du trillade" säger en av kollegorna när jag
förklarat i lugnare tempo varför jag jublar.
Att kasta sig på golvet för Tranströmer anses med andra ord
helt normalt.

Och nej jag jobbar inte inom bokbranchen.
Och ja jag har ett blåmärke på vänster knä.

torsdag, oktober 06, 2011

Klart jag är glad.
Varje kväll ser jag den svarta boken med
namnteckningen i vitt. Varje morgon.
Min present till mig själv en sen majdag.
Den står där lite lojt lutad mot väggen,
som en ensam tavla på hyllan vid min säng.
Då och då tar jag upp den, läser några rader.
Ofta, ofta vandrar jag i tanken under
de romanska bågarna.
Eller mumlar hans Kyrie.

Herregud, klart jag är glad idag.
Absolut överlycklig.
Äntligen!!

tisdag, oktober 04, 2011

Kanelbullens dag. Jodå, jag är sjuk men hinner massor av
måsten. Så är det alltid när huvudet tycks fyllt av bomull,
kroppen både sirapsseg och porlande, halsen tjock.
Jag blir rädd för att halka efter och jobbar därför dubbelt så effektivt.
I fall att.
I fall att jag inte skulle orka imorgon.
I fall att???
Allt skulle fungera utan mig eller kunna flyttas fram.

Och jag är trött nu. Vi åt köpta kanelbullar,
jag missade ett möte jag ville gå på.
Kanske kan jag sova bort febern. Eller skjuta upp den till på fredag.

måndag, oktober 03, 2011

Brevväxlingar är så mycket vackrare
än den enskilda människans rop ut i tomma intet.
För mig är tanken på samspelet
så tröstande att jag just därför köper
alla böcker jag snavar över som
nämner det ordet - brevväxling.

Och det är så jag vill tänka på detta.
Mina tankar till dig.
Dina åter till mig.
I den stillsamma takt vi vill läsa.
I den takt de formuleras.
Och nej jag är inte en poet (men tack ni som säger så).
Du bör definitivt tro mig här. Jag avskyr att verka pretentiös!
Kanske är det bilden som förvillar?
Sättet jag inte kan låta bli
att stapla orden?
Jag vet inte varför - som om jag är tvingad att
tala om för dig hur du ska läsa -
de hamnar som de gör.
Som om jag måste ta pauser,
bygga torn.
Vingliga torn.
Stödda mot en slät vänstermarginal.
Min vägg.

Så, ok vi brevväxlar. Vill du det?
Jag skriver.
Utan att säkert veta om du någonsin förstår.
Jag blir visst aldrig färdig att berätta något av värde.
Risken finns att du tröttnar.
Mitt huvud värker och halsen kliar.
Vi har många inbrott här runt ikring just nu.
Jag skulle vilja ligga hemma
under en filt.
Länge.
Vakta allt som är mitt.
Och jag skulle vilja berätta för dig om
varför saknad är ok.
Och om hur man kan vilja skriva
bara för att orden
blir en
bild.

lördag, oktober 01, 2011

Morgondis, en värld så mjölkvit, fuktig,
stilla som om den ville gömma undan,
på ett varsamt sätt skydda sig,
mot de som saknar sommaren.

Jag älskar oktober.
Strax ska kängorna på, det blir skogsvandring
med 6-åringar. I solsken.
Och hela hösten ligger framför oss.