onsdag, september 28, 2011

Jag har fått en award. Rosenawarden.
Härligt, som den kom från marmoria,
fint sällskap - Putti Kraftlös och Chranna!
Jag fortsätter brottas med mitt skrivande,
med orden som borde finnas, användas,
med signaturen, med ärligheten och äktheten.
Jag brottas och jo, jag jublar.
Så är det.
marmorias formulering vill jag stoltsera med:
 " Slutligen, för att de sista ska bli de första, Y, 
för hennes idoga sökande efter autenticitet."  


Två frågor

1. Varför bloggar du?

Jag vaknade på nätterna, då när det regnade som mest,
med för många ord.
Skrev och skrev om, visste inte var alla lappar fanns,
mindes inte var jag hade lagt min bok.
Och såg mig själv med nygamla ögon.
Tänkte detta är sådan jag var då,
vem är jag nu?
Hur kan du någonsin hitta mig?
Där, den hösten föddes en blogg, nej två parallella.
men ord i samma dator, min överblick över mig,
mitt rop.
Och sedan, respons från främlingar,
långsamt framvuxen vänskap.
Skrivarlust.

2. Vilka bloggar följer du?

De som berör,
de där orden får sitt unika liv,
de där man inte suddar för att vara till lags.
De där vi lär känna varandra.
Ni vet att jag läser.

Skickas vidare till:

Anna! Lika avsomnad som jag i Skrivpuff just nu,
men jag hoppas du ser min kommentar.
Dina texter är för mig det vackra djupet.
Skriv igen!
Tigerlilja! För att du ger mig en sann glimt av din
verklighet. Många läser ditt, fler borde.
Marie! Dina fotografier och ord är gåtor,
jag går vilse, kanske för att jag vill.
Kalle Byx! Omöjligt att inte ge dig denna.

Och så, lite privat vid sidan av, själssystern min,
för mitt är alltid ditt.
För orden och tankarna.

Visa fram när och om det känns rätt.

Nu klicka på marmoria,
förundras och köp hennes bok,
klicka på Putti Kraftlös,
klicka på Anna,
klicka på Tigerlilja,
klicka på Marie,
klicka på Kalle Byx.

Läs!

Och jag är ledig idag.
Körde musikersonen till skolan,
köpte bröd på stenugnsbageriet,
pratade bort en stund,
tänkte att tidiga mornar skulle jag kunna
vara lycklig i innerstan bland gatstenar,
surr och sömniga leenden.
For hem och bryggde en kanna kaffe.
Ikväll har yngste konsert,
jag kommer att vara en aning nervös.
Ingenting konstigt med det.

Var sak har sin tid.

tisdag, september 27, 2011

Idag vill jag stanna här.
Hemma.
Med hunden, boken, kaffemuggen och mig själv.
Jag skulle bara småplocka väldigt lite, ta in nya blommor,
skriva ett mejl.
Det kommer att bli ännu en skör, vacker dag, luften klar,
vinden redan på gränsen till varm.
Valnötsträdet har tappat nästan alla sina blad.
Jag får för mig att någon viskar orden
"nej,  utmana inte ödet, sitt still, livet är sannast de
mycket långsamma dagarna".
Men, så får man inte tänka i vår tid.

Igår körde jag mannen till flygplatsen och sedan
passade jag och en av döttrarna på att handla vackra favoritkläder
i grannlandet. Allt tröttar, allt har ett pris,
idag är armarna inte samarbetsvilliga, nacken trött, huvudet segt.
Jag upprepar det jag vet är sant -
allt har ett pris.
Och jodå, jag betalar. Är lyckligt lottad.
Nu väntar jobbet, människorna där.
Små portioner av annat.

Och jag orkar tänka
"imorgon gryr också".

lördag, september 24, 2011

Jag hoppas att jag en gång blir sextiofyra.
Jag hoppas september alltid förblir september.
Jag hoppas att du vågar tolka fritt.

Och herregud, jag vet att jag är kryptisk,
men vissa dagar skulle alternativet annars vara att
lämna ut 11-åringar med dagsfärsk cancerdiagnos,
eller på annat sätt nudda vid sådant som rör de som
inte ber att få bli omnämnda här.


Jag borde gråta just nu,  
men jag är inte där.
Det är därför världen fungerar trots allt.
Vi är sällan där, vi går vidare 
framåt genom vår milda
september.

torsdag, september 22, 2011

September, takfönster och regn.

When I'm sixtyfour.

söndag, september 18, 2011

Ord i natten,
toner från ett tak.
Jag vet att världen är befolkad av många som säger sig förstå.
Men när jag ser mig om kan jag inte likna någon.

a day is a day is a day

tisdag, september 13, 2011

Självklart funderar jag över mig själv ibland.
Varför, varför ge dig detta hål varigenom du
kan se min såriga nakenhet?
Denna öppning som sedan riskerar fortsätta
läcka de stunder ditt öga inte är tryckt mot det.
Som om du någonsin höll ditt öga så nära min värld.
Givetvis inte, det förstår jag.
Men trots det, allt är till dig. Allt var alltid till dig.
Mina ord är det sannaste jag har, jag vill inte
längre använda dem för att säga förlåt,
de är min gåva.

Vad vill jag berätta just nu?
Livet är fint. Vi, ett starkt team
har byggt fyra universum tillsammans.
Dagarna på jobb är intensiva men bra.
Allt litet jag kan och inte längre låter andra få äran av.
Titlar och yrkeskategorier spelar mindre roll,
människan så mycket större.
Ska vi förändra världen måste vi börja med oss själva,
men inte stanna där.

Jag hämtar yngste i stan de dagar jag har möjlighet,
det finns ingenting som heter curling i min värld,
har aldrig funnits.
Det kallas kärlek och hjälpsamhet. Jag får igen.
Tusenfalt.

Vi försöker äta i hyfsad tid, att laga mat till tre
eller fyra är enkelt när man har haft stor familj länge.
Kvällarna mörknar tidigare, stearinljusen brinner
men ännu har vi inte börjat elda i spisen.
Vinden som viner och jag vet -
det där hör du också. Kanske på ett annat sätt,
men det är samma nätter, samma dagar för oss alla.

söndag, september 11, 2011

Det finns en liten kyrka alldeles intill.
Inte en glasruta gick sönder.
Där har jag en gång tänt ljus.
För oss alla
Ögonblick stannar i oss.
Inte för att vi vill.
Så många som grät.
Samtidigt.

Världen fungerade
och sedan,
inte.

lördag, september 10, 2011

Mild september.
Dagar rågade av jobb, kvällar som går för fort.
Vackra glasburkar fyllda med inlagda plommon,
receptböcker äldre än huset vi bor i,
doften av ättika och citron.
Det finns "mangördetbästaavalltmanhar" frid.
Det finns också längtan.

Du undrar om jag förstår vad jag betyder?

Men jag förstår ingenting alls.

söndag, september 04, 2011

Ibland händer det att ju fler ord du läser
desto fler samlar du på dig.

Raka motsatsen sker också.
Du tappar sådant du trodde var ditt.
Ingenting varar för evigt.

fredag, september 02, 2011

Efter mörka nätter följer ljusa dagar.

Vidunderliga timmar fyllda av tacksamhet.
Glöm aldrig din ursprungliga glädje ropar september.
Glöm aldrig mig och livet jag gav!

Långa steg med hunden tidigt när luften ännu är kylig.
Jag andas det där solskenet,
det som föder spontana leenden främlingar emellan.
Jag går med lätta steg genom min gamla stad,
kramar dottern, fikar med mamma,
köper fredagsbröd och blåbärsbuskar,
kör hem och hänger tvätt under gröna björkar.
Hela tiden ser jag dig.
Varje minut.
Idag den 2 september.