onsdag, augusti 31, 2011

Det finns så många dagar.
Så många liv.
Och jag kan inte fånga dem.
Därför är jag tyst.

Och samtidigt, jag inser att det
finns, borde finnas, ett ansvar
hos oss som skriver så att andra
kommer nära.
Man går inte sin väg.
Inte utan att ta farväl.
Jag går inte min väg.

Åh, om du läser, om du verkligen
saknade det som ingenting är,
förlåt, förlåt.

Nu har jag andats.
Lyssnat till tystnaden,
läst ord som är äldre än våra.

Och i den mörkaste natten tänker jag -
Jag vill att du vaknar.
Jag vill.

måndag, augusti 22, 2011

Idag var åter en början.
Höstens skolstarter bär med sig ständig förväntan,
löften vill anas i vinden.
Jag kör älskade yngste och flickvän till skolan
efter en långsam frukost.
De är båda förkylda, han har magrat tre kilo,
är smal som en sticka.
Att möta Keb tär på krafterna,
all lycka har ett pris.

Jag har tappat något i mig själv tror jag.
Men hur ska jag kunna förklara, förstå?
Det är augusti, denna självklart vackra månad
som för mig alltid är en väntan på den som följer.
Det är augusti, jag är tom, all lycka har ett pris.
Om jag ska ge dig något måste det
vara mer än tunna ord.

Idag började jag jobba igen.
Idag började jag jobba.
Idag.

fredag, augusti 19, 2011

Nu går jag ut i regnet med
hunden och letar kantareller.
Om du fanns här skulle vi gå tillsammans,
du skulle tala om för mig om det jag la i
korgen går att äta.
Jag skulle berätta hemligheter för dig.
Om, om, om.
Då för många år sedan gick det
en buss längst landsvägen.
I morgonmörker satt man omsluten av trötthet
och pratade, lärde känna.
Pendlarkompisen sa, att han sedan barnsben,
hade velat bo i den lilla räckan av hus
där jag pekade ut vårt.
Något år senare när grannarna,
(de som tagit hand om oss som om vi vore
yngsta barnen i deras stora familj) skulle flytta,
frågade den gamle mannen mig
"vem tycker du ska få bo här nu då?"

Så jag blev "mäklare" i en snabb affär.
På andra sidan om vårt gick det
ett par år senare till på liknande sätt.
Någon som länge hade sneglat, önskat,
fick sitt. Kom hem.

Jo, tänker jag på det ibland.
Att här där jag hamnade av en slump,
är någons dröm.
Och jag önskar att jag kunde minnas
så mycket mer.

torsdag, augusti 18, 2011

Jag städar långsamt.
Och ingenting är konstigt,
inte med det heller.

onsdag, augusti 17, 2011

Och sen finns hans röst där i telefonen.
Glad, trygg, trött.
De klarade toppen,
är vid fjällstationen igen.
Allt är som det ska
och han ringer henne också
och det är så fint.

tisdag, augusti 16, 2011


Mest av allt just nu vill jag
bara få reda på att yngste sonen
mår bra. Ett sms från hans flickvän
som säger att han hört av sig
från toppen av det högsta
är allt jag kan önska mig.
Fjällvärlden är vacker,
han är kunnig, sansad, lugn,
men naturens krafter vet man aldrig något om.
Åh, jag förbannar mobilskuggor.
Och lång väntan.

lördag, augusti 13, 2011

Det är den tiden på året
då jag städar ut.
Jag tvättar gardiner och filtar,
skakar mattor, syr kuddar, planterar om blommor.
Det går långsamt men drivet i mig
ger resultat.
Jag går igenom skåp och lådor,
en stund här, tre timmar där.
Runt mig är det tillfällig kaos.
Vad som sker med insidan återstår att se.
Vid en bottenlös rensning
för några år sedan välte världen.
Då lärde jag mig något om mig själv.

Igår kväll grät jag mig igenom Mitt Afrika.
Det är ingenting konstigt med det.

torsdag, augusti 11, 2011

Dagens tankar?

Att vi (jag pratar enbart om mig och mitt),
där vi sitter inbäddade i mörker,
med valnötsträdets grenverk som en sköld mot världen,
har det bra.
Vi är internationella nog att behöva känna av oro,
men ringer några extra samtal, sänder många tankar,
och förblir trygga i det lilla just nu.
Ljuslågor speglar sig i de tunna glasdörrarna.
Regnet slår mot taket.

Att vissa "konversationer" är meningslösa,
bättre att förbli tyst.

Att jag skriver för att minnas.
Och för att du ska förstå.

tisdag, augusti 09, 2011

Det är en varm, blöt sommar.
Svarta stövlar, norsk regnkappa,
takdropp,
det ständiga ljudet av porlande
vatten i en överfylld bäck.
Jodå, jag tycker om det.

Men, potatisen har fått bladmögel.

söndag, augusti 07, 2011

Jag ser på yngste.
Han som är en perfekt skapelse,
han som har fått det bästa från oss båda.
Empatin, lugnet, ödmjukheten, självkänslan,
musikaliteten, skaparådran, blicken för
vad som är värdefullt i livet.
Han är bara sjutton år och kanske har han faktiskt
redan hittat hem på allvar. För där sitter vi,
två familjer i ett kök och det är regn och det är
levande ljus och det är återföreningens glädje
uppblandad med en tacksamhet över liv
som kunde ha släckts i veckan.

Åh gode Gud vi kunde ha suttit här
av en helt annan anledning och vi två kvinnor
som har varit med om samma panik delar
en vetskap och kanske var det därför allting hände en gång
tänker jag så att jag nu skulle kunna trösta någon annan
men inga sådana svar finns och jag vet inte alls och
jag vill inte ens tro på att jag har hittat orden som landar
och vi som inte ännu känner varandra väl är så nära
för att vi ändå är så rätt och ungdomarna
ler mot oss med öppna blickar ler åt att
vi finns och föräldrar är inte alls i vägen
och det är mycket varmt av mänsklighet
i köket denna regnets natt.

Sjutton år. Och jag vet att då kan man
hitta alldeles, alldeles rätt.
Och jag ber till Gud om att de aldrig någonsin
ska tro så fel att de behöver springa vilse.

torsdag, augusti 04, 2011

Det är sommar, jag är medveten om
lyckan, den finns i mycket även
om den inte är komplett.
Jag tassar ut på ett grånat trädäck
när det fortfarande är tidigt, lite senare blir
korgen full av salvia, oregano och dragon,
för att nämna en bråkdel.
Än finns tid, än finns möjlighet att skörda, att spara.
Vore jag nitisk skulle mycket hängas mörkt eller frysas in
men jag faller för skönheten. Det mesta får ligga framme,
vardagssmyckning för kök. Senare stoppar jag gamla
glasburkar fulla och ställer i vårt skafferi.
Vi hinner aldrig använda mer än en bråkdel,
största glädjen är den just nu.
Och löken ska tas upp.
Skördemånad.
Glädjen i ditt liv.
Den du ständigt vill berätta om
som om du anar att den,
trots att du inte erkänner det,
är skör, så flyktig att den behöver förankras.
Jo, den är fin, stärker.
Kanske.
Om vi kan spegla oss.

Men, ditt tröstar inte mig
och när du inte gråter,
behöver du inte mina fingrar
mot din kind.
Det finns så mycket jag inte förstår.

Jag skriver.
Då, när vi inte själva kan hålla balansen
behöver jag dina ord.

tisdag, augusti 02, 2011

Mitt liv är kontraster.
Säkert inte något ovanligt med det,
kanske tvärtom är mina färre och
mindre än dina.
Liten skala helt enkelt.
Ändå, de finns och jag njuter av dem.

Möjligen är jag en ensamvarg,
det där med att stämma träff kräver
planering.
Jag vet inte alltid var jag har mig själv.
Inte själsligen iallafall.
Nu sitter jag vid lyxig kajkant  och
dricker kaffe i gassande sol.
Fyren till höger är röd och vit på sagovis.
Augustimånad igen.
Åren går.