söndag, juli 31, 2011

Vi kör genom mörka skogar,
gör en resa i det som ännu inte
har hunnit bli sensommarSverige.
Snabbvisit hos sonen.
Jag älskar regnet som oupphörligen följer oss.
Ibland räcker sådant långt.

Och när jag igår kväll tassade över vandrarhemsgolvet
glänste mina röda tånaglar.
Malplacerade smycken på en sliten linoleummatta,
kontrasten så jublande vacker
att jag både suckade och log.

Det kan nog ta tid att hitta orden igen,
allting har ett pris.
Jag sover på nätterna, betalar med stumhet,
så gör livet med oss ibland.
Just så.

Nej, min resa är inte slut.
Men genvägar är senvägar,
att skynda på historien
är fel.
Våra kartor är ritade åt oss.

fredag, juli 29, 2011

"Just så är det med de flesta av
våra minnen. De kommer utan
att vi har kallat på dem."

Torgny Lindgren, Sommar i P1

torsdag, juli 28, 2011

Få förblir främlingar för evigt. 
Konturer skapar bilder, blir till någon. 
Men jag är fortfarande osynlig och
vet inte vad du vill jag ska
berätta nu.
För dig.

måndag, juli 25, 2011

När katastrofen kommer mycket nära,
drabbar många samtidigt, ser vi varandra i ögonen,
de rödkantade, sorgblanka.
Tröstas en aning av spegelbilden.

Jag vill förlåta både andra och mig själv,
förstå hur olika vi hanterar världen, gråten.
Och livet.
Han spelar.
Hon bakar, du skriver.
Du tänker att du inte har ord trots att du just använt dem.

Vi skar oss på samma skärva.
Nu blöder vi.
Gemensamt.

lördag, juli 23, 2011

Tjugosju
gör hål i
skapande själar.

Livet borde orka bli längre.
"Those are the latest headlines..."

torsdag, juli 21, 2011

När det blåser som mest har vi småspringande
följt bryggan, ända ut.
Regnet ritar sagodjur på de gamla rutorna,
sillburgaren smakar sommar.

Senare lyssnar far och son på gitarrist nr 19.
Själv kör jag hem till hunden, tänder värmeljus
och låter tystnaden krypa långt in i själen.
Vi går hundrundor i skog
och mark. Jag har med mig korgen,
utifall att vi skulle snubbla över kantarellgömmor.
Det gör vi självklart inte. Man ska antagligen vara
uppväxt med sådant för att veta. Jag minns
istället björnbärsbuskar som revs och
hjortronmyrar som var så oändliga att vi gick vilse.
Mina barn har, ska därefter tilläggas,
aldrig behövt plocka bär om de inte
velat.

Vem skriver någonsin något vackert
om hur du inte hittar det du söker och
hur rädd du är för att ens lita på det du ser?
En handfull riktigt gula skatter tar vi hem men
jag fegar och har ännu inte stekt upp dem.
De ligger på köksbänken.
Ser också vad jag först tänker är stolt fjällskivling,
men ve och fasa jag blir säker på att det är
en panterflugsvamp och nästan illamående
vid tanken på att jag kunde ha gjort fel.

Det blir vildhallon i korgen.
Röda små underverk.
Kanske kommer jag till skott och
tar in vinbären senare.
Nu regnar det, kaffet är starkt,
jag vill läsa mig bort en stund.

tisdag, juli 19, 2011

Jag går framåt. En dag kommer du
kanske att följa mig med blicken.

Tills dess finns ännu lite att skriva ner här,
apropå detta med att släppa ut sådant som
oroar. Som skaver, som inte syns på ytan,
sådant vi inte benämner "lycka".
Ni ska få ta del av något vackert.
Och jag tänker att blogga,
det gör man inte
förgäves.

En dröm.
Om mig, inte av mig.



"Käraste vännen min,

Jag hade en sådan stark dröm igår natt. Hur tydlig som helst. Jag hade precis läst ditt brev innan jag somnade, tittat på våra ljus hos min Maria och tänkt på dig.

I drömmen är jag i ett stort parkeringshus. En bit ifrån mig står en lastbil med ett enormt vitt skåp. Långtradarsläp, typ. Av okänd anledning har jag har apterat en sprängladdning i den, på den övre delen av ena långsidesväggen. Jag står en bit ifrån och har en fjärrstyrd avlösare i handen. Jag vet att jag måste trycka men jag vet inte varför. Det finns ingen rädsla där, då. Bara detta: Det här är min uppgift. Typ. Så jag trycker. Poff! låter det från bilen. Den rör sig en aning men ingen synlig explosion. Jag tänker: Shit, nu har jag förstört en lastbil som inte är min!
Och jag vet inte varför. Jag VET verkligen inte det. Efter en stund kommer några människor. Ansiktslösa icke-personer. De går fram till bilen och jag smyger efter. Fortfarande med fjärravlösaren i handen. De öppnar de höga hela-vägen-upp-dörrarna och jag våndas. Ut väller tjock, svart rök. Mängder. Men det luktar inte brand. Det syns inga lågor. När röken stigit upp och försvunnit kan jag titta in i bilen. Jag ser lasten, möbler och lådor och lampor och grejer. Allt är intakt. Inget skadat. Lite sotspår bara. Ytterst lite. Det är allt.

Jag undrar över drömmens budskap men kan inte hitta den uppenbara förklaringen i något hos mig själv.

Så läser jag ditt brev igen. På morgonen. Och där står dina rader: "Så länge har jag tänkt att mina mörkaste tankar måste ut."

Jag ler stort och förstår. Det är du som är den stora vita lastbilen. Som rymmer så mycket. :-) 
Och inget är skadat. 
Allt är intakt. 
Det var bara tjock, svart rök som behövde komma ut.
:-)"





Precis så är det.
Min livlina fattas mig nog fortfarande.

Men mycket är bra. Intakt.

söndag, juli 17, 2011

Jag lever lite på ytan.
Inget nytt i det för någon som har
kunnat simma så länge hon minns.
Inte tyckt om att, alltid frusit,
men varit duktig på.

Jag flyter och tänker att så här gör
kanske många.
Jag flyter och är vad jag en gång
definierade som lycklig.

torsdag, juli 14, 2011

Det regnar. Ihållande. Ljuvligt.
Jag bestämmer mig för att städa och
mellan turerna till hästhagen, fårhagen,
hästhagen igen (M är på gränsen till fång,
jag är djurskötare en vecka och rutar därmed
in mina dagar), så plockar jag undan.
Så mycket mer blir det inte, djupdykningen
i garderober, skåp, källargömmor uteblir.
Med nyplockade blommor på borden och
avtorkade ytor blir huset luftigt ändå.
Feng shui på mitt vis.

Mest städar jag i datorn.
Sådant syns inte, det känns.
Etiketter och flikar rensas på innehåll.
Bloggar jag inte längre är nyfiken på,
vars ägare aldrig hälsar på här, får
försvinna ut i cyberspace jämte de
bokmärkta som inte längre är i bruk.

Ett ögonblick håller jag fingret på
knappen som skulle släcka mitt eget
för gott. Ett svagt ögonblick.
Stjärnor på blogghimlen är kortlivade,
livet på jorden hinner ikapp.
Det finns mycket jag vill dela,
jag vet inte riktigt hur.
Eller med vem.

måndag, juli 11, 2011

Att skriva kan förlösa.
Eller förtydliga ensamhet.
Avstånd blir inte smalare för
att det stavas till ord.
Mellan mig och allt jag vill nå finns
oceanerna av tid,
vågor av samhörighet och
dyningar av vänskap
som inte hittar sin strand.

Jo, det finns ett bekräftelsebehov hos oss alla,
en önskan att komma rätt.
Se mig!
Så som bara du kan.
Berätta för mig att jag duger.

fredag, juli 08, 2011

Vissa nätter kan du inte sova.
Då stiger du upp och ser i ensamhet
ut över en värld insvept i vitaste dimma.
Där sitter du och väntar.
Du vet inte på vad.

torsdag, juli 07, 2011

Jag är bäst på ytterligheter.
På den omätliga glädjen
som vill ha varma leenden
och införstådda ögonkast.
På det bottenlösa allvaret i vilket
avgrundsvrål hörs och vill landa i
någon annan.
Där och Då finns jag,
ger och tar emot med stora gester.
Dessemellan försvinner min kontur.

Komprimerad till några få ord.

Just nu är jag stolt, lycklig & ganska lugn.
Säkert retar det någon.

Och inte vill jag väl förklara,
igenochigenochigen,
att allting har sitt pris?

Men så är det. Jag vet.

onsdag, juli 06, 2011

Dags att långsamt återvända till
vardagen. Till min verklighet tänkte
jag skriva, men det är ett osant uttryckt.
Det var mitt eget jag fanns i hela helgen,
magiskt, som taget ur en saga och
om något måste jag istället förstå
just detta, förankra mig i det.

Min verklighet.

Kanske kommer jag alltid att behöva
bära omkring på vetskapen om hur jag
en gång sprang för fort,
bära på insikten att jag skulle ha vågat
lita på det självklara.
Kanske.
Kanske men inte nödvändigtvis.
Istället glömmer jag måhända.
Glömskan är genetiskt, ligger och väntar
på mig i framtiden.

Jag såg kärlekens totala självklarhet
krönas i helgen.
En dag som började med otroligt ösregn,
som slutade med dundrande åska,
däremellan en klarblå himmel och från den under
några overkliga minuter det tunnaste
solregn som föll på paret i slottsparken,
just så som det skall vara i en saga.

Att berätta om detta det vackraste skulle
kunna uppta mycket tid, men är inte
mitt att skriva just här.
Vi lever inte våra barns liv, vi släpper dem fria,
denna blogg ska inte lämna ut andra än mig,
om ens det.

Jag stuvar undan hemliga minnen,
ber att få slippa gråta över dem mer.
Det gjorde aldrig någon nytta, riskerade
endast rasera så mycket.
Allt som har hänt,
inklusive denna sagolika helg,
följde på de steg jag tog.
Då.