torsdag, juni 30, 2011

Låter man som någon annan,
plötsligt äldre, när man säger att man
har en dotter som ska gifta sig?

Mina föräldrar verkade så gamla.
Redan då.
Sådan är inte jag.
Inte.

Det är mycket varmt,
jag dricker vatten,
försöker tyda molnen vid horisonten.

Samlar små citat.
Om kärlek.

onsdag, juni 29, 2011

Det blir ett tal.
Kanske kvällens kortaste.
Noga räknat femtiofem ord.

Och nu ska jag bara öva mig, i tanken.
Hålla rösten i schack.
Inte darra.
Inte gråta.

Och inte ångra mig.

tisdag, juni 28, 2011

Det är en bagatell.

Det är ytligt, på gränsen till
osmakligt, att bekymra sig över
regnet som ska dränka oss på lördag.

Och paniken, som viskar om totalt
onödiga olyckor som har släckt liv
alldeles för tidigt, vill inte låta sig kvävas,
trots att jag försöker.
Verkligen försöker.

Jag vill ha solsken.
För deras skull.
Jag vill ha trygghet för alla.

Glädjen får vara min, jag måste lägga det andra åt sidan.
Glädjen är min och styrkan den ger ska bära..

måndag, juni 27, 2011

Det där senaste var inte riktigt sant.
Livet är inte lugnt. Det är snällt, det är
vänskapligt, men det är först
och främst snabbt,
lite för snabbt.

Alla är glada, men också
stressade. Inför tal som ska hållas
(inte skrivna ännu), dikter som ska läsas,
tider som ska klaffa, sol som ska lysa,
färg som ska torka.
Jag är den som lyssnar, rättar, kör,
lyssnar igen, kör en sväng till,
fixar lite mat, kör en runda igen,
glömmer bort att jaga sniglar,
har lite vånda över att jag inte
tänker hålla eget tal (jag skulle
gråta, inte höras och jag har
aldrig drömt om att stå i rampljuset),
sitter i telefon, svarar på mejl
och lyssnar igen.

Och sedan läser jag nyheterna och ryser.
Kramar de mina och tänker att världen
där ute, helt nära, är grym,
att våra bekymmer här är ljuvliga,
att jag har så mycket att tacka för.

Yngste silade upp 10 flaskor
fläderblomssaft nu ikväll. Han och
flickvännen hade plockat i onsdags.

Vårt hus doftar sommar.
Mitt liv är så enkelt, jag
kan glädjas över drycken
vi sparar i frysen.
Sådant tackar jag för.

söndag, juni 26, 2011

Vi åt de allra första mycket små
nypotatisarna igår.
Och de spädaste av morötter
(jag gallrade).
Livet är lugnt, snällt, vänskapligt,
dagarna fyllda av renovering
och planering.
Jag berättar nu eftersom jag ofta är så dålig
på det här med vardagsinformation.

Detta att få äga en liten bit mark,
att få odla en köksträdgård,
det är så jag känner mig rik,
det är så jag blir stillad i mitt sinne.

Det finns sådant jag inte fick.
Ingen får någonsin allt.
Det finns sådant jag inte tog.
Mitt fel - man ska ta för sig.
Basta.
Men, det finns också så mycket
som blev rätt.

Idag nöjer jag mig med det.

Idag.

lördag, juni 25, 2011

Är det verkligen rätt detta?
Att viska om oro som aldrig
vill låta sig stillas?

Vad vill du med din blogg
skrev någon en gång?
Hon (tror jag, men det var anonymt,
rätt åt mig, jag är anonym också)
lät arg. Frågan förföljer mig,
jag var inte snabb nog
med svaret.

Jag vill att du läser skulle jag ha ropat.
Tyst skulle jag ha bett en bön
om att du faktiskt fanns.
Och förstod.

Vänskap kan vara så mycket.
Den kan vara våra ord här.
Bara det.

fredag, juni 24, 2011

Midsommar är och förblir
den svenska Högtiden.

Då tar sillen slut eftersom han-som-
inte-tycker-om-sånt ändå ändå envisas med att,
mitt framför näsan på dig, köpa det sista fiskbilen
kan uppbringa, då är brödbutiken tom på
ätbart en halvtimme innan stängning och
då ropar alla "ha en underbar helg" efter dig,
trots att ni aldrig har setts förr.

Det är fint, självklart, vackert.
Det är också vemodigt,
skört som nyår.
Alla dessa förväntningar,
allt som ska vara
så bra.

Jag har mina minnen,
livet som förändrades,
den ljusaste nattens mörker
och kvävda rop.

Vi firar i stillhet här.
Det regnar.
Nästa helg gifter sig underverket med sin prins.
Då kommer solen att skina om så bara
i våra hjärtan.

måndag, juni 20, 2011

Det doftar nybakat bröd från gatan.
Genom det öppna fönstret, hör jag
grindar slå. Småpratet
sopgubbarna emellan är
fullt av roligheter.

Vi är i storstaden.
Ett kort besök, båda sönerna följde med.
Finaste grannen, som på sätt och vis får
vara så mycket mer än bara det,
börjar gråta av glädje när
störste knackar på bakdörren
och säger godmorgon.
Det var ett år sedan de sågs sist.

Söndagsvandring
på marknaderna (igen),
frukost bland blommor,
skivor på tegelstensgatan,
en ring hos honom som jag alltid handlar av
- tänkte på dig i veckan, sa han.

Trädgårdspyssel och pubmiddag.
Vardagsliv som inte är varken bättre eller sämre.
Tvätt, skvaller och leenden.

Omgiven av sådant tar jag ännu fler
långsamma
steg.
En dag ska jag skriva om dessa cirklar,
hur jag går runt.
Jag ska inte fråga vart jag tror jag är på väg.

Måndagsmorgon, gatan doftar bröd och
här, i en storstad jag får kalla min,
är det nystart.
Jag vill ha kaffe.

(Att kommentera er är lite krångligt,
om ni undrar.)

fredag, juni 17, 2011

Det världsliga ger mig ångest.
Jag vet, vi är lyckligt lottade
jämfört med många.
Så mycket är så gott,
så mycket är mer än vad vi drömt om.
Men inga garantier finns att få.
Inte för någon lycka.
Min fantasi har få gränser
vad gäller katastrofer.

Jag är tvungen att skriva bara just det.
Det regnar idag.
Bröllopet kryper närmre.
Det regnar och sniglarna äter upp min trädgård.

torsdag, juni 16, 2011

Det är mycket med det världsliga.
Det yttre.
I min värld är det mycket med
annat också.
Det inre.

Nu går jag alldeles snart på lång
ledighet.
Skomakarens barn ska få
sitt.

Och när jag kommer hem jublar jag.
För i grannens hage tvärs över bäcken
nere vid vår lilla bro,
står 12 nykomlingar och tittar på mig.

Hela sommaren ska de gå där.
Än hörs både näktergal, gök och
grodorna sjunga.
Nu bräker får dessutom.

Vi dricker rosé. Kvällen doftar ljuvligt.
Tack vare de tolv.

onsdag, juni 15, 2011

Jo jag skrev att mycket är vackert.
Och att det blir bröllop i sommar.

Är det inte nu alla borde få rysningar
och minnas sin egen fantastiska dag,
den fullständiga lyckan?
Eller bli sentimentala för att ni ännu inte
kommit dit?

("Vi gifte oss aldrig."
De orden. Den blicken.
Rösten som snuddade vid uppgivenhet.
Jag stänger dörrar. Men att sudda ut
minnesbilder är svårare.)

Jag var brud i lånad klänning.
Så ung att jag blundar hårt
vid just den tanken bakåt.
Blundar och sväljer.
Inte gravid (så plumpt det låter, men det
måste sägas) bara på språng.
In i den nya världen.

En värld som blev min.
Ett liv som blev vårt.

tisdag, juni 14, 2011

Nästan en vecka sedan jag skrev senast.
Inte så jag vill ha det.
Ett  bevis kanske på att jag springer fort,
sysselsätter mig,
på att jag har försökt stänga
dörrar.

Ska vi göra så?
Ville vi lägga undan?
Hur ska vi någonsin få reda på vem vi är nu?

Student igår. Igen.
Gästlistan var absurt lång, som för att
knäcka alla tidigare. Varför är människor sådana?
Suck är ett snällt ord.
Men vi kunde gå hem (det händer nästan aldrig)
i den ljumma kvällen.

Mycket är så vackert här nu.
Vi grejar och ordnar, målar, tänker, planerar.
Om tre veckor är det bröllop,
första underverket och hennes självklarhet blir ett.
Vigsel i en slottspark,
fest, dans, roligheter,
sedan brunch hos oss nästa dag.
Jag ser mitt liv, behöver acceptera.
Tråden bakåt.
Förhoppningar framåt.

Men orden som gör oss kloka hittar jag inte längre.

onsdag, juni 08, 2011

Och sedan funderade jag lite.

Var jag samma jag men lite annorlunda
med framhävningen så skulle jag kanske
skriva långt och mycket om allt
som hinns med på en dag.
Det skulle inte betyda att jag var
varken lyckligare eller olyckligare.
Bara att jag skrev annorlunda.

Jag slog in två vackra paket idag och
skickade med stora sonen.
Inte för att jag hade dåligt mod att gå,
men orken fattades och logistiken fungerade inte.
Jag är trött.

Man kan inte hinna alla.

Självklart blev vi bjudna för att jag är omtyckt,
för att jag ler mycket, för att jag är engagerad,
hjälpsam och dessutom ganska vacker.
Jag vet det. Men faktum är att det är många år
sedan vi umgicks över ett enkelt glas vin eller liten
middag. Vi är bekanta inte nära vänner.

Imorgon kommer nya vitvaror (som inte är vita)
till köket, jag ska hinna inom jobbet och framför allt,
goaste vännernas dotter tar studenten.

Superhjältinnor med outsinlig ork finns inte.
Inte på riktigt och denna blogg
är på riktigt.
Det är sent, jag skrev nyss svar på era kommentarer,
då slutade internet att fungera och tröttheten
kryper nära inpå mig.
Jag vill se er var och en, svara er
personligt, men nu är jag trött.

Det blev en bra dag, en fin kväll.
Samtalet med chefen var (såklart) inte något problem,
vi bar in varsin vacker stor kopp kaffe (Berså) och
sedan pratade vi framtidsvisioner.
Jag verkar så harmonisk nuförtiden...
(det är andra året han säger så, det minns nog en del av er,
jag funderar lite över mig själv, över detta med att blöda
och därför förstå andra som bär på sår).
Plus att jag gärna får mer och/eller nytt ansvar
(för min egen skull), så nu ska jag hjälpa till
med hemsidan "as a start". Sa jag.
Skriva kan jag, resten går att lära sig.
Bara vi inte uppfinner arbetsuppgifter för
vår egen räkning, blev min slutpoäng.
Och så vägrar jag gå upp i tid.

Hej hå, så kaxigt.

Kvällen blev varm och magisk hos goda fina vänner.
Kanske gav den kraft så att jag kan orka imorgon också.
Men då är det hos finfolket på finlokalen, så genast blir jag
mer nervös.

Åh, jag behöver skriva av mig mina tankar.
Jag behöver se det andra ser.

tisdag, juni 07, 2011

Det åskade igår vilket gjorde att jag kröp
till sängs utan att ha samlat tankarna här.
Inget nytt i det längre.
Jag hittar ständigt anledningar att
undvika mig själv.

Men urladdningar behövs och ger tillfälle till
vila utan skuld kan man kanske säga.
Det kommer mer snart, luften är tung och mörk.

I lördags var det barndop, ett nytt litet
brorsbarn. I begynnelsen en tilltrasslad historia
som inte hör hemma här. Nu har livet
fått nya fötter och tillställningen var
både mycket vacker och glad.

Och annars då?
Sex studenter väntar de närmaste dagarna,
fyra för många och jag vill inte gå,
undrar varför jag bjuds till det vackra folket som
får mig att bli osynlig.
Men så får man inte tänka i landet Duktig
där Jantelagen numera är svartmålad
och där vi förväntas sträcka på oss,
hur krumryggade vi än är.

Jag ser för mycket, vet att jag är ingen.
Inte bästa känslan att bära med sig när det
strax är dags för PU-samtal.

Stilla dig min själ.
De orden lånar jag.
Stilla dig.

torsdag, juni 02, 2011

Internet har varit dött, sommaren har kommit,
tornmusiken har ljudit över nejden och alla,
inklusive tredje underverket (som överaskade så
glädjen bubblade genom att glatt dyka upp ett helt dygn
tidigare än vad som var sagt) kom hem på grillning.
Jag har stunder av intensiv lycka.
Vad är viktigare än detta? tänker jag. Vad är viktigare än oss?
Inte det lilla jaget iaf, nej aldrig.

Någonstans lurar paniken, lite mörk och dov.
Jag tar på mig andras stress och oro,
jag älskar och är rädd att straffas med förlust.
Varför det är så vill jag inte ens fundera över.

Jag vill bara att vi, så många som möjligt, får leva trygga
och lyckliga. All tid.

Imorgon måste jag komma ihåg att
släppa ut grannens hästar.