måndag, maj 30, 2011

Måndag, solen skiner och jag är inte
alls så effektiv som under helgen.
Inte ens tvätten är hängd.
Jobbet väntar, jag segar, ska bara...

Dessutom måste jag ta högst alldagliga beslut
som vilket nytt kyskåp, vilken ugn, fläkt och diskmaskin
vi ska ha. Helst idag. Allt har gått över sin livslängd,
har fungerat endast med hjälp av hemmalösningar
(x-krokar, ständiga avfrostningar,
"öppnaluckanmedspecgrepp") de senaste 3 åren,
nu ger jag mig och vi djupdyker.
Det är ett sätt att se stabiliteten.
Min plats på jorden.

Men,
för mig tar
även de praktiska besluten
tid.

lördag, maj 28, 2011

En alldeles vanlig lördag kan jag hinna:
dricka kaffe läsa tidningen och äta en brioche,
gå i skogen med glada 5-åringar,
prata länge, länge med bästa grannen som jag mest
ser på fb, hänga tvätt och dra upp kilovis med romersk malört som
hotar kväva ramslöken, ansa bäddarna med citrontimjan och gurkmeja,
plantera om kruktomater, gurka och squash.
Allt sådant kan jag hinna och sedan,
när vi är nöjda och glada av våra gemensamma
ansträngningar i trädgården,
äter vi grillad lax och fyller tallrikarna med
nyplockad sallad.
Regnet smattrar och ljusen får brinna länge.

Sysselsatta händer.
Tappade tankar och ord.
Jag vet inte ens hur jag ska kommentera
andra som skriver om sitt.

Men jag läser.
Om nu någon därute undrar.

fredag, maj 27, 2011

Det regnar. Mycket.
Och jag får gjort en del eftersom det mesta
måste göras. Vilket är bra.
Fast just nu hamnade jag här vid
datorn och kaffepausen blev längre än jag tänkt.

Vad mer kan jag låta dig veta idag?
Att jag har en ledig dag. En dag då jag låter
hem och familj komma först eftersom det mörker
då jag grät över mitt eget innersta
inte varken kan eller vill vara för evigt.
Jag har susat runt och gjort praktiska ärenden,
vårt hus kommer att bli mycket vackert,
nu borde jag städa.
Att berätta om sådant är nästan lika skamligt
som att berätta om hjärtesorger.
Somligt bör skötas i ensamhet.
Men jag sitter här alldeles stilla. Tyst.
Och absolut ingenting sköter sig själv.

Jag är lugn igen, det har sitt pris.
Filten är tung, jag vilseleds av dess
skönhet och jag släpper inte
in dig lika lätt.
Jag tror rentav du måste vara den som
lyfter i kanten nu, visar dig,
om du ens ska
få ana mitt.

Annars fryser jag för mycket.

onsdag, maj 25, 2011

Jag ser självförsvar och sorg,
längtan efter det som inte blev,
lysa igenom när jag lyssnar på
dukanalltduvill.

Jag orkar möjligtvis bara små steg,
men stegen är mina och
innerst inne är min själ nu lugnad
av att, istället för att egensinnigt fly,
göra så gott jag förmår för de
som kom i min väg.
De vars väg jag ställde mig på.
Vad är det jag förväntas kunna?
Välja mig själv?
Framför allt och alla?

Ja, jag gläntade på dörren och såg.
Men nu, just nu, står jag i kammaren,
här mellan kök och sovrum.
Och var sak har sin plats.
Var tid har sin.

måndag, maj 23, 2011

Jag vet att jag blir stum emellanåt.

Funderingarna här,
försök att fästa känslor i ord,
fånga aningar som bildar ramar,
är bara en av verklighetens skärvor,
och innebär inte att allt nu är
söndertrasat.
Långt därifrån.

Inte heller mitt självförtroende.

Recept på lycka går bara inte att skriva ner.
Eller att ta emot.

Vi duger ändå.

fredag, maj 20, 2011

Han sjunger igen.
Klara toner överröstar
bäcken.
Han sjunger och jag somnar
lugnt.

måndag, maj 16, 2011

Själsliga kriser förändrar.
Jag ser mig själv i spegeln,
låter blicken dröja kvar.
Lite mörkare, lite ledsnare,
tunnare,
men också lite kaxigare.

Som om all den ungdom som
envist höll sig kvar,
stannade bara just så länge att den hann påminna.
Lät oss hitta rätt och därefter sorgset
visade själen att den kunde rista
sina spår.

Var är du som en gång
ville finnas här
och
värma?

Var är du?

onsdag, maj 11, 2011

Som en åskmättad högsommarvarm kväll
fast vi ännu inte nått mitten av maj.
Det är så jag ska minnas denna vår som inte
hann bli sin egen.
Jag klär mig i svepande flortunna
sommarklänningar om dagarna
och dricker vitt vin på terrassen
när natten smyger nära.
Herregud, de låter vansinnigt,
som en film med datumstämpel från
30-talet, men du får ha lite fantasi.
Dessutom är det sant.
Jag dricker vin en vanlig onsdagskväll.
Natten är varm,
inte ens klänningen är en lögn.

Sedan läser jag.

Varje ord kräver långsamhet.
Varje ord manar framåt.
Varje ord är en sanning.
Om mig, för mig, till mig.

Själssystern, min tvillingsjäl, skriver
långa brev på vanligt papper.
Jag tror på fullaste allvar att jag har
tappat mina ord, men jag slipper
vara ensam i min förtvivlan.
Hon ser, hon anar djupet
och
hon förstår orsaken.

Allting
har
ett
pris.
Lyckan har sitt.
Glömskan har sitt.
Det skrivna har sitt.

tisdag, maj 10, 2011

Det känns bättre idag igen.
Man får det man ger. Givetvis måste jag stå
utanför visst eftersom jag inte själv kastar mig in.
Jag tror att tunghäftan ska drabba mig bland främlingar.
Vilket händer. Ibland. Men inte alltid.
Jag vet aldrig när i förväg, det hänger på detaljer,
på blicken från en enda, fel fråga från någon.
Så sårbar är jag utan anledning. Dessutom tar jag ut det i förväg.
Dömer mig själv. Inväntar inte andra.
Ett släktdrag har blivit en ofrivillig ledstjärna.
Och än värre är kanske tomheten som drabbar, när jag finns
bland de jag känner. Då jag tror att jag försvinner,
utan något nytt och intressant att komma med.

Jag måste verka mycket märklig och udda när du läser detta.
Det är det som är att visa sig bräcklig.
Utsidan är inte sådan.
Inte hela insidan heller.
Sa jag att jag är melerad?

Så, nu går vi vidare. Jag berättar, du lyssnar.

Jag fastnar lätt framför datorn på
förmiddagarna om jag inte måste visa
mig på jobb vid en viss tid.
På många sätt har jag det fantastiskt
så som jag får styra och ställa. Tro mig
det är ingenting jag tar för givet,
jag insuper stilla alla dessa stunder.
Pengar är inte det största. Tiden här och nu är
mer dyrbar än att den kan köpas.
Att få finnas idag och titta ut över allt detta vackra.
Nu ska hunden och jag ut och vandra och okej då,
sedan ska jag jobba.
Jag ska.

måndag, maj 09, 2011

Det blir inte gjort så mycket. Jag vilar mig på nya platser bara.
På stentrappen, i soffan, i ett annat rum.
Äter en smörgås med ägg och kaviar och en med färskost.
Dricker cappuccino.
Lyssnar till göken, fortfarande mer öster
än söder.

Har läst bloggar, känner mig låg, försöker sudda ut vibbar
som nog bara är fantasier. Alla lever vi i vårt.
Funderar på för vem jag skriver när orden nu aldrig någonsin
kommer att läsas av upprinnelsen och vet innerst inne svaret.
Jag letar efter dig. Du som förstår. Du som vill mina ord.
I letandet blir jag sårbar.
Går vilse ibland.

Som en främmande fågel, som "hon med stövlarna på i fel kök",
så känns det idag. (För er som minns.)
Som om mitt skrivande vore ett svek eftersom jag inte talar om vem jag är.
Världen är för stor vissa dagar trots att jag sitter mycket stilla.
Här.
Det blev en fin helg.
Arbetslaget åt gott och sov fint fredag till lördag,
sedan körde jag hem genom gula fält
för att fira yngstes födelsedag.
Förutom trean, han är lite längre bort, kom alla
underverk med självklarheter och ville stanna över.
Vi satt länge, länge i majnatten, människor
knutna till varandra av det som är vårt.
Söndagen blev långdragen solfrukost på trappan
och lyxkaffe varvat med skratt.
Jag värnar stunderna, mer intensivt än annars,
tänker att det är som det ska vara.
Allt styr vi inte, allt styr vi inte, allt styr vi inte alls.
Detta att våga låta strömmen bära, det kräver mod
och kanske känner jag för mycket när jag förnimmer
orons låga fladdra till.

Första späda salladen, ramslök och rabarberpaj.
Vardagsro kan vara grund att bygga på.

söndag, maj 08, 2011

Så är han här, han som med vemod vill
berätta om hur livet fortsätter,
han som vet att vår ska följa på vår,
han som vågar låta främlingar vårda framtiden.
Så väcktes jag och minnen stoppas undan.

Göken gal i öst.

onsdag, maj 04, 2011

Minusgrader för tredje natten, ändå,
växthuset håller värmen.

Bland det vackraste just nu, mitt i all grönskan,
är den svarta myllan i köksträdgården.
Så många löften om nytt.
Likt anteckningsboken med rena ark,
likt orden som ännu inte
har hittat hem.
Allt kan ske.

tisdag, maj 03, 2011

Det är det vardagliga som binder oss samman.
Verkligen, jag menar det och ändå skriver jag
inte tillräckligt om det. Förlåt.

Här snöar det inte, men vi har haft två
frostnätter på rad, som om naturen varsamt
vill klargöra vem som bestämmer.
Ännu har jag inte rusat ner till växthuset för att se
hur det möjligtvis slokar där, utan istället bara resolut flyttat in
tomatplantorna, som hänger med bladen lite,
från uterummet till största rummet.
De ska nog klara sig.
Vissa mornar är jag full av tillförsikt.

Tänker på en underbar bloggväns vackra ord,
om att visa sin bräcklighet. Jag gör det. Just så.
Är vi vänner ändå? Jag vill så mycket, både ge och få.
Och jag är på riktigt.
Jag lovar.

måndag, maj 02, 2011

Jag drömde att min gamla mamma påpekade hur 
stort och otäckt ett födelsemärke på min högra sida
hade vuxit sig, borde jag inte undersökas?
Och min tanke - alltid väntar jag för länge.
När jag vaknade vågade jag inte syna min bål.
Fortfarande skjuter jag upp,
en dag kan det vara för sent.
För allt möjligt.
Men det är ju inte så jag vill tänka.

Någon gång i tidigt skede av mitt bloggliv,
minns jag att jag värjde mig, inte ville 
skriva om det uppenbara. 
Snö när hela Sverige låg inbäddat, 
trötthet när klockan var långt över midnatt. 
Dumt egentligen, det är sådant som förbinder,
ger igenkänning, mer än allt det där andra jag
gnäller om.
Att e-deklarera är knappast unikt, det borde också räknas dit, 
fast jag kom på att det krävs bilagor och behövde därför
jaga banken sista dagen. Innan dess sovs det med en
klump i magen och märkliga drömmar här. Värt en notering?
Ja, om inte annat så för att visa att min struktur är krackelerad. 
Nu drar jag i alla fall en suck av lättnad.
Korrekt och inlämnad.