lördag, april 30, 2011

Vaknade tidigt och med takfönstret öppet
låg jag länge och lyssnade. På allt jag har.
På bäckens porlande, på fåglarna, på avlägsna hundskall
och grannens tupp. Jag försöker så att hitta den balans som
tillåter mig att vila i nuet, i vardagslyckan, utan att
förringa den saknad som jag varken vill ska försvinna
eller vill förneka höll på att äta upp mig.
Den saknad jag endast vill ska bytas mot förtröstan.
Livet ska finna sin väg.
När jag ramlar är det för att jag ska se det som
är så värdefullt att det inte får trampas sönder.
När jag ramlade då såg jag.
Det vet jag.

Det är maj månad i morgon,
häggen blommar redan, valnötsträdet
är som vackrast just innan det spricker
på allvar och jag har flyttat ut en del av
de stora myrtenkrukorna, rosmarinen och oliven.
I växthuset börjar den första späda salladen att bli plockfärdig
och snart ska de tomatplantor som nu står i uterummet
planteras. Jag satte några i växthuset redan innan påsk
i rent experimentsyfte och de mår bra men är fortfarande små.
Visserligen ska det nu bli kallare, men vi sätter nästan alltid
potatis på Valborg och löken borde ha kommit i jord för
länge sedan.
Att vårda en trädgård, att se underverk växa upp,
att sitta och dricka sitt kaffe inbäddad i körsbärsblom,
det är en del av den förtröstan som jag vill ska bära.

En dag i taget.

torsdag, april 28, 2011

Lediga dagar som också är
ensamhemmadagar blir skimrande
när de ligger och väntar.
Sedan är vi där. Idag. Och ingenting blir gjort,
trots att normaltempot för mig ofta är högt.
Allt skulle jag. Städa, tvätta, plantera,
skriva och sedan som en liten klick grädde på
den vackra kakan så ville jag vara social.
Träffa väninnan som önskade fikadejt.
Inte vara den som försummar.

Är det vårtrötthet, denna vaga värk och matthet?
Eller kanske träningsvärk för att vi gick en del förra veckan?
Eller ren lathet.
Kom hit hörrni, röj trädgården med mig, pyssla
med mig, ge mig en spark i ändan.
Hunden vill gå ut, jag dricker kaffe.
Så kan vi inte ha det.

Peppa mig! Så ska jag försöka förklara någon dag
både för mig själv och för den som vill lyssna,
varför jag måste börja med utsidan om insidan ska  bli lugn.
För så är det. Här.

onsdag, april 27, 2011

Om du inte skriver, så tänker du kanske inte.
Faktiskt är det där jag har varit - i vakuumlandet.
Inte fånga tankarna, inte minnas formuleringarna,
inte skriva ner och absolut inte dela med er.
Jag försökte verkligen, blev delvis hjälpt.
Av påsken, av segt internet och av en uppkoppling som skulle delas
med många. Ja, plus att det såklart finns saker att hitta på
i London. Alltid. Bäst är söndagsmarknaderna med favoritkaffe
och vintage. Det blev både blommor i mängd och ännu en silverring
(numera fortsätter vi konversationen ungefär där vi avbröt den sist när
vi stannar hos vissa försäljare - sådana leende igenkända stammisar är vi).
Plus en fantastisk secondhand klänning i en välgörenhetsaffär.
Ytligt? Ja faktiskt, men solen sken och jag försöker ju vara normal.

Som sagt jag ville låta bli att tänka. Karusellen är evig.
Jag är den jag är, har gjort mina val, måste sluta tro att
livet inte blev som det skulle.

Det blev inte som det skulle!
Allting rasade. Jag ville inte det!!!
Men.
Det blev. Kanske blev det bättre.
Jag vill inte tänka.

Någonstans djupt under alla mina ord finns det en riktning,
vi låter den strömma där i tysthet, ingen behöver följa med så djupt.
Det är här och nu som räknas.

Och ni läser. Tack för kommentarer, innerligt tack.
Ska jag försöka bli mer vardaglig nu? Trots att jag skriver?
Vet inte.
Jag har saknat er. Mycket!

måndag, april 18, 2011

Det blir märkligt detta skrivande.
Märkligt eftersom jag är så överförsiktigt
rädd för att bli läst av någon som skulle kunna
tänkas få för sig att de vet vem jag är och som därför
då skulle skratta åt mina ord.
Eller bara förfasa sig punkt slut.
Överförsiktig helt i onödan givetvis.
Vem bryr sig, vem skulle reagera, vem skulle hitta?
Ändå, här skrivs ingenting enkelt rakt upp och ner.
Som att trasslas in i dimmor, när allt jag vill är
att räcka ut en hand.

Dalai lama sa att leendet är det som startar underverk.
Jag ler ofta, men sedan råkar jag nog blunda eller slå
ned blicken precis när underverket sker.

Imorgon (nej ikväll) åker vi till London. Jag har en del att göra
innan dess och tycker ju som bekant om mitt hemma,
får en lätt ångest just när jag låser dörren och går.
Jag upprepar mig.

lördag, april 16, 2011

Elegi.
Sång till Hjärter Dam.
Leende ord om medkänsla.

Vi människor som är så små, vi är så lika varandra.
Visst skrev jag detta redan igår?
Konstigt nog.

fredag, april 15, 2011

Det finns så många fönsterbrädor just nu
med små plantor.
Det finns så många högar av tvätt att
ta hand om.
Det finns så många dammtussar
som dansar.

Och det finns längtan.

Vi har så mycket gemensamt,
vi alla.

torsdag, april 14, 2011

Jag drömde att vi skulle vandra. På fjället. Äntligen.
Vilka Vi Var är lite suddigt, men det var många som trängdes.
Bara jag var förberedd.
Bara jag hade packningen klar,
bara jag hittade kängorna och kunde rutten.
Tiden gick. Till sist hann vi med en halv dagstur,
sedan gick tåget hem.

Nu försöker jag skaka av mig detta kontrollbehov.
I vaket tillstånd.
Någon annan får styra,
jag måste inse innebörden i Tillit.
Omigen denna tillit.
En halv dag är bättre än ingen dag alls.

Jag längtar efter att gå.
Längtar efter den kryssade leden,
efter oändlighet som inte är skrämmande.

Jag tror det var på fjället den sommaren som de första minnena
knackade på. När jag bar på min livlina i tysthet.
Då innan det började regna.

tisdag, april 12, 2011

Jag har eldat i trädgården, kvistar och rötter.
Vi har stor tomt, allt får inte plats i komposterna.

Det finns bra dagar. Som igår.
Det ska jag också minnas.
Uttröttad, efter långt jobb
njöt jag av ledig dag och ensamhet.
Tvätten kunde torka utomhus,
växthuset skrubbades redan i söndags och har fått ny jord.
Nu är sallad sådd, mejram, lager och rosmarin omplanterade
och inomhus har jag trettiofem tomatplantor. Dvs för många.
Dessutom körde jag, som ofta på måndagar, först till tippen och
sedan via storaffären för att köpa bra mat med röda lappar.
Allt blev till grytor som åkte i frysen.
Yngste underverket hade skolkonsert på kvällen. Han kan sin musik
och jag gläds med honom. Som jag gläds.

Idag regnar det.
Påskliljorna blommar, värmepannan krånglar.
Ute doftar vårrök och jord.
Inne doftar kaffe.

måndag, april 11, 2011

Ärren var det ju.
Ärren.

Min svärmor skrev dagbok.
5-årskalendrar. Ett par år efter hennes död
städade vi givetvis undan och bläddrade igenom.
Inga dagböcker förblir stängda för evigt,
alla skriver vi för någon, till någon.
Och att hon skrev, det höll hon långt ifrån hemligt.

Den ena boken efter den andra,
alla med identisk utsida,
fyllda,
med nära nog identisk insida.

Dag följde dag, 5 rader för varje.
Vädret soligt. Eller regnigt.
Blommor som blommade.
Eller vissnade.
Alla timmar fina.
Ingen saknad.
Ingen avund.
Ingen sorg.

Hennes ord. Och kanske tillvaron
så som hon ville den skulle se ut.
Men inte sådan den var.

_________

Om jag enbart skrev ned det glättiga
eller lika illa, enbart erkände tårar, då
skulle detta aldrig bli den hjälp för minnet
som kan behövas.
Det vet ju jag som kan det där med glömska.

Tänk om jag då, för hundra år sedan,
ärligt hade hittat ord,
inte bränt och förträngt.
Tänk om jag sedan hade kunnat läsa,
förstå min rädsla.

Jag granskar mig själv, tittar bakåt på
vita streck och sköra linjer.
Och det jag skriver idag, vill jag påminna mig själv om,
är sådant som jag och kanske någon mer kommer att
kunna återvända till.
En dagbok, visserligen namnlös
och kryptisk men just därför också, öppen för alla.
När något händer, när detta tar slut,
så som det till sist alltid gör, då har jag kanske ännu inte tagit
beslutet att radera.

Då finns mina ord.
Här inne.
Där ute.

Så gör jag med mina ärr.

lördag, april 09, 2011

Aprilvår, blå himmel och sol.
Jag äter brioche och dricker lyxcappucino
till frukost, detta vid mitt eget köksbord.
Ja, visst, jag har det bra och har man det
bra så ska man inte vara ledsen.
Så är det.
Människan är nyanserad.
Komplex rent av, som raraste Marie skrev.
Så är det.

Så är det. Så är det. Så är det.

torsdag, april 07, 2011

Långsamt är bra,
det självklara finns ju oavsett hastigheten
och vissa människor tar jag plats i med självisk
pondus på samma sätt som jag öppnar min
dörr för andra, omfamnar själarna.
De som står där och låter leendet anas.

Men vem är det som ska Lära känna?
Jag själv? Mig själv?
Den trevande sanningen måste isåfall
bokstaveras.

Det vackraste hjärtat är trasigt.
Ur ett sådant flödar ärligheten,
ingen syster duktig bryr sig om fasaderna
just då när sårkanterna inte orkar mötas över det
öppna som bultar.

Allt läker, det vet vi som varit där. I ärren sitter våra minnen.

Vad gör vi med dem?

måndag, april 04, 2011

Det är som det alltid har varit.
Nu i början av april blir jag sittandes på
den långa trappen utanför ytterdörren när kvällen faller.
Tjocktröja, jeans och handledsvärmare.
Solnedgången finns på andra sidan huset,
så mycket mindre viktig.
Det är skymningen jag vill åt,
den genomskinliga löftesbärerskan.
Hon som sitter i bakhuvudet på mig.
Hon som bär minnen från tidigare liv.

Ljusa kvällar om våren, sjunger Kristina och
bär sin hemlängtan gömd från Karl-Oskar.

Ljusa kvällar om våren, tänker jag och
bäddar in min längtan i ett lapptäcke av
vardagsro och varsamt viskade böner.