Att vara ledsen längst in i det hemligaste,
är besvärligt. Jag tror det är snudd på förbjudet.
Såvida du inte är ung. På riktigt.
Då är det mesta förlåtet.
Lite rörande. Nästan vackert. Fast sådant ser du
dumt nog inte själv just då.
Nu har jag varit på kurs (eller kallas det konferens?
nej, kurs) i två dagar (igen). Många människor,
lärda sådana och så jag och några till.
Förvirrar, eftersom jag säger "klokare" saker
än jag borde med min ynka "rang". Svarar trött att
nej, jag är ...
Ler och ler och ler.
Livet blir trasigt för alla i perioder.
Men Gud, visst vet jag det!
Det finns alltid lösningar.
Det vet Alla som månar om människan.
Men vi som sätter det värdefulla i centrum,
vill ofta också vara där själv.
Någon hamnar underst.
Tänker jag i tysthet, eftersom jag vet hur det
känns att kippa efter luft.
Jag vill inte förstå. Jag vill inte ens bli tröstad.
Såvida inte den som torkar mina tårar också
själv gråter.
Någonting i min tillit är skadat.
Ändå är det ordet det finaste jag vet. Att lita till.
All tid.
Jag vill inte alls. Det är därför jag försöker skriva.
Lämna av mig. Här.