måndag, februari 28, 2011

Sista kvällen tappar jag en liten 
diamant från min ring.
Det känns rättvist att få ge något
till denna stad och leendet
kväver sucken.
Mitt spår är vackert. 
Glänsande.

fredag, februari 25, 2011

Och så gick jag där i tankar,
ville framkalla känslan av
att nästan vardagsvara,
i en tillfällig verklighet.

På paketet bakom det jag lyfte på,
satt en klisterlapp
med en handskriven dikt,
Orpheus av Muriel Rukeyser,
samt en mejladress och orden
How did this reach you?

Bara, bara därför köpte jag
en ask sårstrips.
Vid Madison Square Park.

onsdag, februari 23, 2011

Hur kan en stad få mig att falla?
Jag är så oförberedd på detta att
tårarna rinner.
Det är människorna, pulsen, närheten.
Det är snön, kaffet, ljudet av
tunnelbanetågen.
Det är parkerna och trafiken.

Det är St Paul's Chapel som
står där oförstörd.
Det är höjden på det som ska komma.

Det är han som sitter och skriver
på sin roman,
hon som spelar jazz på pianot.

Jag faller och önskar att du tog emot.

tisdag, februari 22, 2011

Snö i Central Park.
Hjärtat värker av det vackra.
Allt jag vill skriva,
alla ord jag samlat,
formuleras om i fruktlösa
försök så många gånger att
de tappar sin innebörd.

Jag är inte säker.
Kommer aldrig att förstå.

söndag, februari 20, 2011

Söndagmorgon i NYC.
En långsamhet t.o.m. här.
Sol, klarblå himmel, jordgubbar
och kaffe till frukost.

Jag vet att detta inte är,
mer än just nu.

Jag tankar sinnet fullt.
Åh, men självklart är det
alldeles underbart.
Om du nu undrar.
Det är det alltid. 
Här, alldeles mitt i.
Det är... fantastiskt.

I want to talk like them,
walk like them,
be like them.
En kort sekund.

Jag lånar ännu en verklighet.
Och hanterar mig snyggt.

lördag, februari 19, 2011

Människor flyger till New York varje dag.
Varje dag.
Varje dag.

Och jag ska bli världsvan genast,
där i myllret när vi checkar in.
Som alltid i de stora städerna.

På planet hem visas
You've Got Mail.
Jag hinner se den minst
två gånger.

Det blir nog bra.
Visst, längst in är det så.
Jag vill att du tar över.
Lyfter upp.
Själv kan jag bära andra.

Inte mig själv.

fredag, februari 18, 2011

Jag är inte säker på att min ärlighet är
vacker.
Jag är nog ganska säker på motsatsen
vissa dagar.
Dig skrämde den.

torsdag, februari 17, 2011

Tandläkare som flyttar tider.
Jag som inte är tillräcklig.
Ensamhets gråt som plötsligt
vill ta över världen.

Jag maler starkt kaffe på färska
bönor och saltar med tårar.
Visst allt blir bra. Jag vet,
livet är fantastiskt.
Livet är fantastiskt, formaterat och
fransat.

Det var så vi sa.

onsdag, februari 16, 2011

Jag längtar hem innan jag ens har
börjat packa.
Ett annat ord för sådant är resfeber.
Och dåligt samvete, att låta sig
övertalas att överhuvudtaget flyga trots
att världen ser ut som den gör.
Jag försöker rädda min lilla, genom att
fördärva den stora.
En vansinnig kompromiss.

Som straff bet jag av en tand i morse.
Det gör ont. Riktigt ont.
Ändå får någon annan som skriker högre
gå före mig. Min akuttid flyttas
till imorgon.

Mina bloggar är anonyma.
Ber inte om att få lösningar serverade.
Bara gömställen att lämna ord på.
Så att du kan känna igen dig
och se mig.
Så att vi kan känna igen oss.

Idag tänkte jag för första gången gråta över
min förbaskade nacke och ständiga värk.
Över mina armar som inte vill.
Men kanske blir du rädd för sådant, tror att jag är
svag och inte skulle orka något.
Du tror så fel.
Jag orkar allt och skrattar ofta.
När inte tanden gör ont.

Du borde kunna höra det.

Jag skulle vilja vara precis sådan som jag är.
All Tid.

Jag skulle vilja veta hur det är
när skarvar inte syns.

tisdag, februari 15, 2011

Jag skulle vilja veta hur man gör,
för att passa in så där ömt så att
inga skarvar syns.
Så där mjukt så att inga fladdrande
tankar kan välta.
Jag är alltid för ung eller för gammal
för fin eller ofin, för klok eller för dum.

Och jag berättar så många, många hemligheter
som du inte hör.

måndag, februari 14, 2011

Jag gör vanliga saker.
Sådant som så många gör.
For till Ikea (arbetstid) men bara för att jag var tvungen.
Kom hem om och satte sticklingar från hibiscus och pelargon.
Har lämnat och hämtat hem två kattpojkar,
numera kastrerade.
Ska hinna bära in ved, dammsuga, köpa mjölk,
kort hundrunda och sedan hämta yngste.

Jag gör helt vanliga saker.
Försöker tänka precis så,
att jag gör helt vanliga saker.

söndag, februari 13, 2011

Isen ligger ännu tjock på slottssjön.
En ensam vandrares silhuett syns svagt
och jag funderar på att följa, ut i intet.
Vi vänder istället och går upp i skogen, mot den
svarta, bottenlösa. En efter en kastar jag stenarna.
Låter dem bilda det mönster som när våren kommer
ska få sjunka.
Djupt.

lördag, februari 12, 2011

Det går långsamt att berätta för dig.
Hur ska du få reda på vem jag är?
Kanske vet jag det inte själv?

Jag äter aldrig tomater under vinterhalvåret
men mycket palsternackor och lök.

Jag är ordentlig, ibland nästan pedantisk.
Ändå inte.

Jag älskar att läsa.
Och köksträdgård är vackrare än blommor.

Jag vet att jag borde glömma.
En dag blir det så.

onsdag, februari 09, 2011

Flyktförsök.
B-vitamin och långa hundrundor.
Tulpanerna på köksbordet är aningens rosa,
skira som sommarens pioner.
Bleka som dina minnen.

Jaghardetbrajaghardetbrajaghardetbra.

Aldrig mer skulle jag springa.
Åh, jag vet, jag sa ju det.
Men själen fryser förskräckligt just nu.
Den fryser i stillheten.
Och vet du, allt jag gör är rusar runt i cirklar.
Ritade av mig.

söndag, februari 06, 2011

Jag vet att det är rädsla som får mig
att tiga. Jag håller hårt i orden nu.
Korta stunder hotar de att spränga tillvaron.
Så samlar jag ihop. Går vidare.
Med fler.
En tanke bär mig.
Det är den första, den som var enkel.
Den som sa "Självklart."

Nej, jag vill inte ha "goda råd".
Min historia är annorlunda.
Eller, jag är.
Vi är alla. Visst.

Som silvercirklar går de in i varandra.
Hjärtats sorg.
Och varats.
Sammanlänkade.
Jag är god nog. I mina ögon. Kanske i dina.
Jo, jag vet.
Men tänk, att hela tiden bli tagen för något annat,
behöva förklara.

Detta som en parentes.
Det är inte därför jag är ledsen.
Inte alls.
Jag är bara rädd för min skugga.

torsdag, februari 03, 2011

Oj, det finns ett slut!
Vägen via Norge...

onsdag, februari 02, 2011

Att vara ledsen längst in i det hemligaste,
är besvärligt. Jag tror det är snudd på förbjudet.
Såvida du inte är ung. På riktigt.
Då är det mesta förlåtet.
Lite rörande. Nästan vackert. Fast sådant ser du
dumt nog inte själv just då.


Nu har jag varit på kurs (eller kallas det konferens?
nej, kurs) i två dagar (igen). Många människor,
lärda sådana och så jag och några till.
Förvirrar, eftersom jag säger "klokare" saker
än jag borde med min ynka "rang". Svarar trött att
nej, jag är ...
Ler och ler och ler. 


Livet blir trasigt för alla i perioder.
Men Gud, visst vet jag det!
Det finns alltid lösningar.
Det vet Alla som månar om människan.
Men vi som sätter det värdefulla i centrum,
vill ofta också vara där själv.
Någon hamnar underst.
Tänker jag i tysthet, eftersom jag vet hur det
känns att kippa efter luft.

Jag vill inte förstå. Jag vill inte ens bli tröstad.
Såvida inte den som torkar mina tårar också
själv gråter.
Någonting i min tillit är skadat.
Ändå är det ordet det finaste jag vet. Att lita till.
All tid.

Jag vill inte alls. Det är därför jag försöker skriva.
Lämna av mig. Här.