söndag, januari 30, 2011

Vi har ett rum, med vidunderlig
sikt, ut över fälten, uppförsbacken och himlen.
Och över vintrig köksträdgård med
frostigt växthus.
Farligt att skriva sådant, du kan få fel intryck.
För vi pratar inte om lyx nu, utan om livsval.
Om att, för att få ett, måste man avstå ett annat. Liv.
Egentligen vet du det.

I vilket fall som, så finns här dessutom böcker.
Ganska många. I rummet. Och sedan, minst en
bokhög till i övriga rum. Jag är svag för loppisar,
fascineras av titlar, tror jag ska hinna läsa.
Istället bloggar jag.
När jag var barn och sedan en alltför vacker,
förvirrad tonåring, försökte jag hitta rätt
via andras ord. Bli mindre ensam.
Men det blir inte alltid lättare när man tror man vet
vad man är på jakt efter.
Oron slår till istället.
Av den blir jag rädd men samtidigt så modig
att jag inte ser gränserna.
De som du ser så tydligt.
Du med gränser, jag utan. Det stämmer inte.

Kaffet är uppdrucket, solen skiner.
Jag ska gå ut med hunden.

Allt har ett pris.

torsdag, januari 27, 2011

Jo, det tröstar.
Mig.
Även om jag inte riktigt tror att det
alltid är så. Eller hoppas.
Njaäe. Ibland. Det är nog bra svar.

Kylan är här igen. Solen.
Det är skönt. Vinter ska vara vinter.
Jag har för många timmar att kompa ut så
nu ska jag hinna till bastubadet innan mitt
hår blir ompysslat.

Jag  fokuserar på det fantastiska.
I att vara.
Det kan ju vara bra att skriva här emellanåt.
Att jag inte är rödgråten.
Inte alls, numera.

Å andra sidan.
Det är inte när vi är glada som ensamheten
hotar att äta upp oss. Då syns vi så bra ändå.

Så mest skriver jag nog om det där andra,
det vi inte vill låtsas om.
Att man aldrig kan vara säker på att man
förstår. Varför en syns och någon annan inte.
För den känslan finns också.

Det är så.
Jag vet inte. Vet inte. Alls.

onsdag, januari 26, 2011

Det finns bara en riktig botten. Så självklart, jag vet.
Men, det finns dagar då alla lager av mörker
har geggat ihop sig till en mycket tjock sådan.
Hårdhudad, nej det har aldrig någon kunnat säga
om mig. Tjockbottnad och hudlös är en bättre
beskrivning.

Allt som vi inte styr över.
Tänk om det faktiskt räddade oss.
Från det som skulle blivit så mycket
värre.

Tröstar det?

tisdag, januari 25, 2011

Det finns de som ser händerna hos en människa.
Säger han som ibland är mycket klok.
Jag blir förvånad, har aldrig vetat att så är det för
honom. Ord och händer, är det inte två
skilda världar? Men han får ihop resonemanget vackert.
Vi sträcker fram. Tar emot. Så enkelt.

Själv ser jag annat.
Jag funderar. Vet att jag söker blickar.
De bakom ögonen.
Som det allra första.

Någon drunknar. Där och då.
Andra vänder sig om och flyr.
Och jag har ännu inte lärt mig blunda.

måndag, januari 24, 2011

Januari är som en långsam måndag.
Mild, men grå.
Jag pendlar mellan lusten att strukturera
upp det som ligger och väntar, att producera,
och behovet av mer sömn, inåttankar och
ett värmande täcke runt frusna ben.

Jag vill fler och längre pauser.
Julrosen, stearinljuset och tystnaden.
Kafferaster i hemlighet.
Med bara mig.
De förklarande rösterna ovanför mitt huvud när 
jag som barn mötte någon på stadens gator.
"Hon är så blyg."
Jo, jag minns.
Klump inför främlingar och folksamlingar.
Skammen när jag grät.

Jag var blyg. Så länge.
Jag var fortfarande blyg.
Då.

söndag, januari 23, 2011

Och visst vill jag att du ser hela mig,
ser helheten.
Men då måste jag dels själv förstå
och sedan ändå utelämna allt som nuddar
vid de finaste, de som inte ber om att bli synliga.
Det är så svårt.

Vi har det bra.
Åh, det är så viktigt att du förstår.
Vårt är inte olyckligt. Inte ledsamt så.
Tvärtom.
Ett underverk har hittat brudklänning.
Ett underverk har tagit examen.
Alla har samlats. Igen.

Hektisk vecka.
Ny kollega.

Och jag försvann.
En bit av mig.
En bit.
Ändå finns jag kvar.

fredag, januari 21, 2011

Bloggkärleken försakas just nu.
Det är inte meningen.
Skrivtid kommer.
Och lästid.
Hos er.

onsdag, januari 19, 2011

Ja, kanske börjar vi där.
I lusten att bli sedda. I längtan efter
att få vara.
Kanske började jag där. Just när du såg.
Och sedan, det går inte att hejda.

Vill du att jag berättar om det nybakade brödet?

Eller om grytorna på fläskkött och vitkål
som jag har stoppat i frysen?
Om veden jag bar in alldeles nyss?
Om sjalen från finbutiken, som är så tunn
och alldeles i alla mina färger?
Jag som älskar sjalar. Som något
att gömma mig i. Jag gömmer mig för jämförelser.
Inte för att jag alltid tror att jag skulle förlora.
Kanske inte vinna. Heller.
Jag vill bara inte bli vald sist.
Vem vill någonsin det?

tisdag, januari 18, 2011

Frågan
vill vandra vidare.
Till dig som läser här,
till dig som skriver.

Vad driver dig i
bloggandet?

söndag, januari 16, 2011

Kanske är det svårt, tänker jag, att läsa om tyngd.
Eller ältande, som det kan tyckas vara. Och jag skulle vilja,
omigen förklara, förklara, förklara med tydliga bokstäver,
med raka ord, att det inte handlar om träsk. Att sumpmark
bara är farlig om man döljer den med midsommarblomster
året runt och glömmer bort var man ska sätta foten.

Men jag är inte bra på raka ord. Och du får bara ana
vem jag är. 

Jag ber inte om ursäkt.
Jag sitter inte fast.
En livstid har jag listat, varje kväll, med tacksamhet,
allt gott som blev. 
Därför har jag det bra. 
Därför är jag här.
Men inte där.

Jag andas. Andas ut.
Väntar på att få andas in.

Min glada utsida syns så lätt.
Det är inte bara den du måste tycka om.
Jag vill ge dig så mycket mer.

Jag fick frågan av cattisb - Vad som driver mig
i mitt bloggande?
Det finns inget ärligare svar än detta.

Jag vill ge dig så mycket mer.

fredag, januari 14, 2011

Det finns stunder som innehåller något stort.
Det handlar inte om att dröja vid sådant som har varit.
Det handlar om att förstå.
Det handlar om att andas.
Ut.

En storasyster sover ensam.

En storasyster gråter inte.

Självklart minns jag inte något.

Men.
Jag andas ut.

torsdag, januari 13, 2011

Dagar, dagar, dagar.
Jag dansar inte precis.
Rör mig per automatik snarare, sveper
in mig i filten när jag vilar.
Som i ett försök att kväva ingenting.
Ingenting.
Och samtidigt.
Allt är så bra, så bra.
Och just nu segar jag.
Men, ska iväg på roligheter med äldsta
underverket strax.
För jag kan låta bli jobbet vissa dagar.
Som idag.
Och jag ska gå ut med hunden.
Men jag tar inte längre med mig mobilen.
Och resan till New York är bokad, det sa jag visst aldrig?
Du skulle tro att jag hade för mycket pengar,
så är det inte alls.
Och hela tiden måste jag kväva den där känslan.
Av ingenting.

måndag, januari 10, 2011

Detta är inte hemma ännu.
Trots att ni som läser ser skillnaden
som hårfin.
Här är rent.
Som om jag skapade förväntningar
genom att ta ett steg sidledes.
Helt i onödan.
Detaljer fångar in mig, trasslar in mig. Trilskas.
Textfärg, rubrikplacering, fonter.
Svär över hur osant mitt jag därmed blir bevisat.
Insidans betydelse kvävd i sin linda, värd ingenting när inte utsidan
ger en sann aning om innehåll.

Jag är inte fåfäng. Men hur ska du känna igen mig
om jag inte liknar den jag var?

Det fanns en artikel i dagens tidning,
nej, gårdagens ser jag nu.
En historia nästan lika ful som min.
Jag hoppas du läste.

söndag, januari 09, 2011

Om jag inte tänker för mycket.
Allt går så bra.
Vi slängde ut julgranen, packade ner
pynt, rensade en garderob,
sedan bakade jag bröd.

Ljusen får stå kvar.
Länge.
Och jag längtar efter snö.

Tänker inte.

lördag, januari 08, 2011

De vackraste julstjärnorna
är de från ifjol.
Stammarna har vuxit sig höga,
är mer förvedade
och de gröna buskliknade kronorna
fulla av mindre,
vita blommor.
Trädgårdsmästaren vill först inte
riktigt tro mig.

Men det ovanliga kan ske.
När man vårdar,
varsamt.

fredag, januari 07, 2011

Jag växte upp i tron att jag hade bruna ögon.
Det fanns två tillåtna färger att välja på.
Mina var inte blå.

Gröngråbruna är mer korrekt.
På så sätt finns det en helhet i mig.
Inte bara insidan är melerad.

Ska vi lära känna,
tänker jag att jag kanske måste berätta sådant.
Oviktiga detaljer kan bidra till en helhet.

Jag vill bara just detta.
Känna mig hel.

onsdag, januari 05, 2011

Allt började den hösten då det regnade.
De orden,
Någon Älskar Alltid Mer.
Mest regnade det på nätterna.
Jag låg under ett takfönster.
Och grät.
All tid.

Tårar torkar.
Djupa suckar får jorden att skälva.
Längtan till ord som förklarar växer.

Allt som skrivs måste ha en riktning,
för att låta sig läsas.
Av alla.
Du är min riktning.

Här är lugnt nu. Jag mår bra.
Kompassen finns kvar.
Silverkedjan.
Hur sorgligt skulle inte livet vara dessförutan,
som en historia så tunn att den får blekna.
Det finns en mening med allt.
Även med glömda minnen.

Du är min riktning.

Nu skriver vi.

Någonälskaralltidmernågonälskaralltidmernågonälskaralltidmernågon
älskaralltid.

lördag, januari 01, 2011

Hon skrev mer.
Så mycket mer.

Kanske hade hon dessutom,
i motsats till vissa som under
andra världskriget skickade brev
där endast den första frasen lästes upp högt,
"Dear John"...
verkligen en
anledning att springa.
Kanske hade de alla en anledning.

Sprang gjorde hon, i vilket fall som.
Hon stannade just här.