fredag, december 02, 2016

Det var den där spärren som förvånade, nästan störde mig.
Att jag inför just detta kunde förhålla mig,
inte rasade ihop privat.
Gråten varade för övrigt inte länge,
istället landade jag i att jag hade fungerat så som man ska.
Och nu har jag besökt en kort stund (hemskickad redan,
verkar lite vansinnigt) samt sett till att några kloka finns till hands.

Jag borde inte spontanskriva inlägg som det igår,
borde kanske inte skriva alls om annat än den personliga sorgen,
försökte flytta fokus bort från den.
Dumt.

torsdag, december 01, 2016

En av de asylsökande försökte ta sitt liv,
misstänkt blindtarmsinflammation visade sig
vara tablettförsök.
När jag nås av beskedet står jag i mataffären.
En spärr slår till i mig,
jag kastar mig inte i bil till sjukhuset,
jag vidarebefordrar,
får samtal av någon som har haft
närmre kontakt,
lyssnar,
mumlar att det är tragiskt,
ringer ett samtal,
kommer på ännu en som kan hjälpa på sikt
(honom ska jag kontakta imorgon),
med andra ord - jag "delegerar",
men jag åker inte in till sjukhuset,
jag är känslomässigt kall,
stänger av.

Det är en försvarsmekanism,
sent på kvällen accepterar jag detta.
Hur jag skyddar mig själv.

Jag tömmer diskmaskinen,
jag städar köket,
jag gråter lite över livet.
Och jag vet.
Jag kan inte rädda världen.
Jag kan inte rädda.

Jag vägrar tänka.

För jag kan inte rädda.
Herregud jag vet ju det.

onsdag, november 16, 2016

Jag vill sudda ut så mycket, sluta tänka,
vara tyst, inte synas, inte göra fel,
inte beklaga mig.
Men människan är ensamsvag, vill kontakt,
vill igenkänning, famlar efter stöd.
Jag famlar efter stöd.
Jag skriver.
Skriver för att slippa bära.

Och hösten är fortfarande höst, regnet och dimman
smeker mjukt runt huset, stearinljusen fladdrar,
elementen strejkar, filtarna värmer.
Kan man göra sig av med en livslång följeslagare?
Kan man be melankolin bosätta sig hos någon annan?
Någon som kan hantera henne?
Melankolin, den där vackra, långbenta, dansande
varelsen, så olik mig, "så alldeles olik mig" vill jag ropa.
Hon håller inte med, hon stannar kvar.
Stannar och jag förlorar,
accepterar att mig har hon valt som sin.

måndag, november 14, 2016

Det är klart jag skäms när jag beklagar mig.
Så många som gör så mycket gott, som orkar,
som ställer upp när jag ber dem.
Och inte en dag går utan att jag är tacksam,
För allt jag har, för allt jag får.

För allt jag fick.

Men att stå stolt och lycklig,
det är att visa fram en sida bara,
och jag har sagt det förut -
jag är melerad. Här får skiftningen
som kanhända inte ses utåt lysa fram
och även futtigheten.

Flyktingfamiljerna behöver så mycket hjälp,
timmarna räcker inte.
Man drar t.ex igång stora vårdapparater trots att uppehållstillstånd
långt ifrån är självklara och vi måste då
hela tiden balansera hopp och verklighet.
Att engagera frivilliga tar tid även det,
idag är jag ledig efter långt helgjobb men
telefonen ringer, saker dyker upp.
En hel del av det jag egentligen sysslar med får
stå åt sidan eller göras på udda tider.
Jag klarar det, blir buren av den känslan.
(Men nej, jag sätter aldrig upp övertid,
hjälpen blir mindre värd i mina ögon då.)

Allt detta som förklaring till gårdagens jämmer.

Ibland kommer tvivel över mig. Vad hade han sagt
om allt jag gör? Jag saknar det perspektivet,
saknar rösten, drunknar i tystnaden,
är ständigt rädd för att försköna,
måla upp något som inte skulle stämt.
Finns han med mig i detta?
Någonstans läste jag för länge sen att man på egen hand
skulle avsluta de samtal som blev avbrutna av döden.
Är inte det att försöka trösta för enkelt, måla en fantasi?
Men livet är inte rakt för någon, allas, absolut allas vägar
hade kunnat ta en en annan riktning när som helst.
Den tanken hjälper och när jag försöker förklara nickar den gamle.
Han förstår hur virrigt det än låter.

söndag, november 13, 2016

Jag flyr in i hjälpandet och brottas med det.
Handlar utan att tveka, infallet styr stegen,
orden som landar rätt kommer oplanerade.
Ändå är jag rädd för att jag "gör" för att aldrig i efterhand
behöva tänka "jag borde ha".

Hos den gamle blir jag förtvivlad.
Är en god handling verkligen god om man vet om det?
Han bromsar mig när jag är på väg att trassla in mig,
säger att min fråga är gammal och viktig.
Fast sen minns jag inte vad vi egentligen kommer fram till,
bara något om att resultatet räknas, att det jag gör är bra.
Och att godheten också måste riktas mot mig själv ibland.
Jag snurrar i mitt ekorrhjul, trött på tankarna fortsätter jag det jag
betecknar som flykt, ständigt beredd att ställa upp när någon lider,
sällan kapabel att lasta bördan på någon annan.
Det är som en iskall strömvirvel i en strid älv med slutdestination okänd.
Jobb/medmänniska är tätt sammankopplade i mig
men som tung blöt mantel över allt ligger egen erfarenhet
av svart gråt.
Det är den manteln, för tung för att lättvindigt skaka av,
som kväver glädjen.
Jag vet att jag gör skillnad, jag vet att jag ger,
jag hör tacksamheten, men jag fryser.
Jag fryser så.
Fortfarande läser jag i tysthet vissa bloggar i mitt flöde,
gamla, glömda vaknar då och då till liv.
Bodil Malmsten, denna kloka kvinna med sina långsamma ord
var en favorit under många år.
Och så, nu, är det flödet plötsligt levande igen!
Får man lov att tycka att det är absurt?
Någon (en Anna) använder bloggadressen finister.se
med förklaring att hon gillar BM och skriver nu
med vag koppling till henne. Varför? Jag suckar.
Vill inte avsluta feeden, vill inte förlora något jag kan tänkas vilja
gå tillbaks och njuta av igen (klickar man direkt på BMs inlägg
finns inte bloggen längre).
Det går inte att kommentera den nya,
alltså omöjligt att få svar på frågan varför.
Adressen annaifinistere.se (ett förslag bara)
borde väl inte vara upptagen.
Jag är förvirrad.

söndag, september 18, 2016

Det pratas så mycket om skrivandet.
Om varför, om hur, om målet.

Dagarna på ön var helande, jo det är nog det rätta uttrycket.
Gråt och lugn i en märklig harmoni. Något nytt landar alltid i mig.
Och, tänker jag nu, jag vet varför jag skriver,
det finns bara en anledning. Jag vill inte glömma.
Det spelar ingen roll om orden hamnar i dagböckerna,
i bloggar, i brev eller sms. Bara jag har dem kvar, vet vad
jag gått igenom, sparar känslorna för att inte blir en sådan som,
alldeles för snabbt, endast kan klappa på huvudet och säga
"det blir bra, det lättar, tro mig man överlever".

En helvetesnatt storgråter jag, fulsnörvlar, bönar och ber.
"En gång till måste du komma hit, berätta, låta mig begripa."
Nästa morgon har det vänt, jag sitter på det kala berget och ser solen,
insnärjd i dimma, stiga över havet. Världen är så vacker och jag förstår
med plötslig (ev högst tillfällig) klarsyn innebörden av att leva för honom
också, inbegripa honom i mitt skratt, ge honom mitt som en gåva,
igen och igen.

Att leva vidare.

Fast säg inte det jag nu skrev till någon för tidigt.
Det blir ett hån mot den som inte längre har ordet i sin vokabulär,
(herregud det var ett hån mot mig, två dagar efter jag tänkt det),
inte minns det, inte kan forma bokstäverna till ett hörbart läte.
Bättre då att nynna svagt för honom/henne,
låta det mörka få dröja kvar, det är inte ditt att skingra.
När vi människor vant våra ögon vid vår högst personliga svarta tomhet,
först då kan vi vagt börja ana, lyssna, lyssna till enstaka ord, först då.

lördag, augusti 06, 2016

Är det behovet att befästa,
övertyga sig själv som gör att man (jag) skriver?
Jag vet inte, vet inte alls.
Vill man beröra, övertyga omvärlden om godhet och glädje,
tillförsikt och trygghet, om framtid,
måste man inte då också visa att man känner det omvända,
har nuddat vid natten?

fredag, augusti 05, 2016

Nätterna är ljumma, det är märkligt,
de känns varma när jag sitter på trappen
men på dagarna fryser jag, sveper in mig i koftan,
får för mig att sommaren redan är slut.
Detärmärkligt, jag känner inte igen mig själv,
kan inte mig själv, kan ingenting.
Jag har det bra.
Djup sorg har faktiskt den inverkan,
man ser livet som pågår, tacksamhet flödar emellan snyftningarna.
Jodå jag lovar, på många sätt är jag oerhört lyckligt lottad och jag
glömmer inte det, kommer inte att glömma,
behöver sällan se det i ord för att bära det med mig.
Familjen som i sin kanske märkliga konstellation är hel
- en nåd detta flöde vi har av ständigt givande och tagande,
öppenheten och närheten det har skapat inte minst
på grund av de senaste årens smärta,
trädgården där jag sår, samlar, skördar, varje dag bär in skålar
fyllda av gåvor, vänskapen med de jag släppt in i mitt jag.
Visst låter det vackert? Vackert och sant.

Men ångesten finns också, den existensiella, den allmängiltiga för världen,
och, och, och den ekande tomma som bara rör mig.
Det är den senare som får hjärtat att rusa, dunka hårt i bröstet,
det är den som får tårarna att rinna utan att jag hunnit förbereda mig.
Den är den svåraste att sätta ord på.
Jag är inte värd något, jag har inte åstadkommit något, duger inte.
Den bottnar i tidig övergivenhet som aldrig reparerades,
vidare flykt in i vuxenlivet och glömska.
Sådant hinner också ifatt.
Hemkomst följd av död hjälpte inte precis till...
Och jo det är små oskyldiga texter om tillfredställelse och
vardagslycka när ingen oro någonsin också blottas som får den att vakna i mig.
Förbannade ångest, den får mig att framstå som ogin, det är jag inte,
vill inte vara, jag brottas med mitt bara, välter i ljumma brisar.

Ibland får jag för mig att jag har skrivit om allt i förtid,
om lyckan, om sorgen, om trösten.
Jag har anat men inte varit där,
sedan har jag fått uppleva det på riktigt.
Svårt sånt, och det handlar väl bara om att jag
läser in annat i de orden nu.
Så även med "jag har gått runt"
fast jag tänker att nej så får det inte vara
- kärleken och sorgen måste ha fört mig längre,
detta är bara ännu ett stopp på vägen,
en rastplats som ska ge mig vidare perspektiv,
en sten för just mig att sitta på en stund.

Att våga möta sina demoner. Den gamle säger att han har så stor respekt
för mitt sätt att hantera detta utan bedövning,
att det är därför han tycker om våra möten, vill att de fortsätter.
Givande och tagande. Jag bär med mig hans leende ord.
Och jag, jag måste få utlopp för mina. En dag kan de bli leende de också.

söndag, juli 31, 2016

Målet är förhoppningsvis det samma
för oss alla.
Bara olika vägar att vandra.