torsdag, juni 01, 2017

Jag måste hitta ett nytt språk. Går sådant?
Samma jag, samma rum, andra ord.
Ni vet hur det är, man känner sig själv, har t.o.m accepterat sig själv,
och så, ändå inte. För det finns alltid mer, finns något mer,
något som ligger vilande, behöver väckas, något som kanhända gör
att man slutar vara rädd för att inte kunna allt det där man sedan länge
bestämt att man inte kan. Det är sådant gömt man vill hitta.
Eller kanske behåller jag orden, ändrar melodin bara?
Blir jag gladare då? Jag vill bli gladare, jag vill sörja men vara gladare.
En långsam process det där.

Det plötsliga är svårt numer. Jag behöver grunna på saker, förbereda mig,
vända och vrida, helst behöver jag få ett tecken från T också
men de kommer alltmer sällan, hans röst ersätts oftare och oftare
av min egen och då slår dövörat till.

Det plötsliga är svårt. Igår blev det operabesök plötsligt.
Knappt fyra timmar mellan bokade biljetter och föreställning.
Jag var ett fullkomligt vrak under den tiden, irrade runt, surade,
körde en vända till jobb i onödan.
Jag är inte proffs på sånt där, jag är vanlig,
och, upprepade jag, hade inte lyssnat in mig. Hur skulle jag då kunna njuta?
Det gick fint, dessutom grät jag. Antagligen grät jag mest av alla. Tyst. Mest.
Grät för att musiken griper tag och vrider om något i mig, men också
för att han skulle ha älskat att, men aldrig kunnat, sitta där.
Lyssna för mig skulle han ha sagt. Sa han. Ofta.
När musiken är språket, är blodet i venerna, då fördärvar tinnitus livet.
Fördärvade.
Mest grät jag för det.

Och för att det plötsliga är det svåra.

måndag, maj 29, 2017

Så mycket smått förstoras upp ibland,
får inte plats i tillvaron.
Det är som om jag inte längre kan sätta ihop
minuterna till en större helhet,
stegen till en vandring,
andetagen till ett liv,
dom tappar sig själv, går sönder i fallet
och jag är hjälplös men delar inte bördan självmant.

Då ringer Maria.
Hennes röst är trygg och senare när allt
blir kaos igen finns hennes ord kvar,
en tamp i det salta kölvattnet.

måndag, maj 22, 2017

Den långsamma våren har varit bra för trädgården tror jag,
ingenting har blommat för tidigt för att sedan plötsligt frysa,
ingenting har blommat så fort att man inte hann se det,
att jag var sen med sådd både inne och ute gjorde heller ingenting.
Tvärtom.
Kaosmånaderna öppnade något,
nu vågar jag för första gången på många år le åt att händerna
varje kväll måste skrubbas med kaffesump för att bli rena,
jag kan lyssna på fågelsången, andas in doften av svart mylla
och känslan av skuld för att jag finns här och nu
får mig inte att automatiskt falla ner i mörkret.

Det finns dagar av levande liv och jag tänker på
vad den gamle sa om att ringa in sorgen,
på att det är just det jag gör,
på hur jag genom att envist gå i min egen takt
inte behöver vara rädd för att ha "slarvat" bort hans minne,
inte är rädd för att det ska kunna tappas
om smärtan en dag blir bärbar.
För det är inte så,
minnena är starka och klara.
Det finns dagar som är hanterbara.
Det finns andra dagar också, tro inget annat,
så jag skriver detta med bävan.
Men jag skriver det.

fredag, maj 19, 2017

Satt hos den gamle igen
(ibland tänker jag att han fick fel namn här,
han är inte lastgammal, bara över pensionsåldern
men han säger ändå -
att han ingetnting lovar,
att man ingenting vet,
att han om han kan ger sex månaders förvarning
inför när han slutar sin konsultverksamhet),
han är klok och erfaren, en guldgruva,
livräddarens mentor och rekommendation.

Jag suckar fram att jag "gör" för lite själv,
att jag är rädd för att jag bara ältar, han håller inte med.
Jag fortsätter förklara hur svårt det är att hitta fokus,
berättar om de senaste veckornas tankar.
Han påpekar att vad jag gör nu är att ringa in sorgen.
Det stämmer faktiskt, jag vill kunna bära den, i hjärtat, i handen,
men den spretar fortfarande,
sticker hål på mig, på livet.

Vi människor har skaffat oss rutiner kring död och sorg.
Begravning, minnesstunder, gravplats eller spridande av aska.
Platser att återvända till.
Tidigare har jag sagt att graven är min fasta punkt när allting stormar,
där finns lugnet, där och vid hans skärgårdshav.
Den gamle påminner mig om det, säger att han greps av orden,
att de var starka, och då plötsligt slår det mig att här ligger
ett av mina problem.
Avståndet.
Att inte kunna ta mig till graven regelbundet,
svänga förbi tunga dagar, göra fint inför varje helg,
tända ljus mörka nätter.
Avståndet.

Insikten hjälper lite.

onsdag, maj 17, 2017

Jag har tystnat på så många plan, jag vet.

Rörelsen som finns i andetagen,
den finns även i sorgen.
Ingenting står still, jag fortsätter leva,
lever samtidigt som jag sörjer,
jag bär med mig minnen in i framtiden som är nuet.
Varje stund jag orkar, är framtid,
något jag inte trodde på.
Jag bär med med mig smärtan och saknaden,
vaknar med den och somnar med den,
lindar ömt in den i dagens leenden och omtänksamhet,
låter den få näring under nattens glömda drömmar,
vaknar med våta kinder och förnimmelser av närhet.
Jag färdas, trots att den ofrivilliga bördan är tyngre än
alla de ok jag hört talas om, framåt. Det är min styrka.
Jag tror det är så för alla som har skrattat och älskat.
Och så länge vi minns och nämner vid namn,
så länge lever också de vi saknar kvar.

Jag föstes in i ett nytt rum. Som om fasan, den nattsvarta smärtan,
tog så mycket plats att inte minsta lilla fanns kvar för mig.
Jag hade lärt känna varje korn av mörkret.
Och föstes sedan ut av det.
Du kan mig nu sa det, berätta om mig, men gå.

Det nya var till att börja med kaosartat, sprängfullt med vassa faror,
ogästvänligt trots dagsljus, högljutt och uppskruvat i tempo.
Sedan, efter några sömnlösa helvetesmånader kom ett svagt lugn,
fortfarande samma rum, fortfarande faror, fortfarande kallt dagsljus,
men nu också små, små, små utrymmen där jag kan slå mig ner och vila,
le åt vetskapen att vi verkligen fanns.

Orden, orden är för många,
för tunna,
för tunga,
för främmande,
vill inte bli skrivna.
Och jag ser inte nästa dörr ännu, bara vet att den finns.
Vet på något sätt att här ska jag inte heller stanna.
Sorgen och jag ska vidare.
När jag synat kaoset på allvar kommer det att låta sig läggas till rätta
i ett sinnrikt mönster runt mig, bli till en tydlig bild av drömmar jag drömt.

Rörelsen återigen.

fredag, december 16, 2016

Orden krånglar,
för mycket instängd uppgivenhet bubblar
och fast jag inte hade tänkt det så
fulsnörvlar jag hos den gamle,
orkar inte sorgen längre.
Jag har försökt, jag försöker,
jag försöker släppa ut den.
Jag gråter, jag sjunger,
jag öppnar munnen
och vrålar ut den.
Den stannar, vill inte flyga fri.
Jag prövar att svälta den,
den överlever på ingenting,
jag gör tvärtom, göder den stor och oformlig.
Den får plats ändå.

Jag fick för mig det var sista gången
jag skulle få komma, alla tankar blir till
härdsmälta och även om han något förvånad
säger att så är det inte, vi slutar när vi tydligt
och tillsammans har bestämt det,
så har rädslan fått mig ur balans.
Idag är allt för första gången svårt att förklara.

Han berättar för mig istället.
Om rytmen som finns.
Om våra andetag, om hjärtslagen,
om natten och dagen, sömn och vakenhet,
hälsa och sjukdom, om årstiderna.
Han ber mig försöka acceptera den rytm som är min,
kommer att vara min,
sorgen, ögonblick av glädje, sorgen,
tacksamhet, sorgen igen.
Han pratar om passion, den livsuppehållande,
den som kan vara allt från lusten mellan människor,
till drömmen om att bestiga ett berg.
Han säger att även ett vackert minne
kan vara en sådan låga.

Mitt huvud snurrar, hans röst är lugn,
han vill få mig att orka,
få mig att våga tänka framåt, jag vet det.

"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig."

Jag vill tro honom, vill leva just så. Inte ha bråttom.
Men idag är allt svårt att förstå.

Det är lättare att längta efter något man aldrig haft, säger jag tyst.
Han upprepar det långsamt.

söndag, december 04, 2016


Så ofta jag tänkt att nu,
nu ska jag skriva om hoppet.
Sedan stillar jag mig,
vet att det är en flyktig känsla, ännu.
Att berätta om lättheten för tidigt kan dessutom tynga en lyssnare,
tröstar gör det aldrig. Antingen är du där redan av egen försorg
och märker inte orden eller så tror du att jag hånar.
Man kan inte tänka framåt som sörjande.
Det vet jag så väl.

Så jag skriver om nuet,
om gråten som har legat på lur länge,
inkapslad strax bakom revbenen,
inte fått plats där helt och hållet utan nu sipprat ner i magen.
Blivit en tyngd.

Jag ligger vaken på nätterna,
klumpen pressar mig mot madrassen,
får kroppen att kännas som bly,
gör samtidigt insidan rastlös.
Kanske är jag i ett oupptäckt land ingen annan besökt funderar jag.

Jag i ett nytt landskap.

Här är inte mörkret längre svart, jag ser att navigera,
men snubblar ständigt, hindras av rivande påminnelser
om att detta inte är en självvald stig.
Här finns ingen mossa att vila på vrålar jag.
Hans röst, den som började viska till mig utan ord
i det ögonblick han dog, den som ingen annan hörde
men som ledde mig dit jag annars inte skulle ha vågat gå,
har tystnat tror jag och jag är förtvivlat ensam.
Som om döden blivit tvungen att visa sig i ännu en skepnad,
påminna mig om att den inte ska hanteras lättvindigt.

Detta har ingen berättat för mig.
Detta har aldrig någon nämnt,
att när man stiger ut ur det mörkaste mörka
väntar snårskogen och tystnaden,
det är då din kropp rivs sårig av vinterns törne,
det är då isdimman täpper igen strupen och
du måste b-ä-r-a gråten inombords.
Och det är då som du frusen av rädsla får för dig att alla,
precis alla har tröttnat, inte orkar se hur du kämpar.

Jag bankar ner min handskrivna skylt -

Den onämnbara ensamheten.

Varför berättar vi inte om platser som denna?

fredag, december 02, 2016

Det var den där spärren som förvånade, nästan störde mig.
Att jag inför just detta kunde förhålla mig,
inte rasade ihop privat.
Gråten varade för övrigt inte länge,
istället landade jag i att jag hade fungerat så som man ska.
Och nu har jag besökt en kort stund (hemskickad redan,
verkar lite vansinnigt) samt sett till att några kloka finns till hands.

Jag borde inte spontanskriva inlägg som det igår,
borde kanske inte skriva alls om annat än den personliga sorgen,
försökte flytta fokus bort från den.
Dumt.

torsdag, december 01, 2016

En av de asylsökande försökte ta sitt liv,
misstänkt blindtarmsinflammation visade sig
vara tablettförsök.
När jag nås av beskedet står jag i mataffären.
En spärr slår till i mig,
jag kastar mig inte i bil till sjukhuset,
jag vidarebefordrar,
får samtal av någon som har haft
närmre kontakt,
lyssnar,
mumlar att det är tragiskt,
ringer ett samtal,
kommer på ännu en som kan hjälpa på sikt
(honom ska jag kontakta imorgon),
med andra ord - jag "delegerar",
men jag åker inte in till sjukhuset,
jag är känslomässigt kall,
stänger av.

Det är en försvarsmekanism,
sent på kvällen accepterar jag detta.
Hur jag skyddar mig själv.

Jag tömmer diskmaskinen,
jag städar köket,
jag gråter lite över livet.
Och jag vet.
Jag kan inte rädda världen.
Jag kan inte rädda.

Jag vägrar tänka.

För jag kan inte rädda.
Herregud jag vet ju det.

onsdag, november 16, 2016

Jag vill sudda ut så mycket, sluta tänka,
vara tyst, inte synas, inte göra fel,
inte beklaga mig.
Men människan är ensamsvag, vill kontakt,
vill igenkänning, famlar efter stöd.
Jag famlar efter stöd.
Jag skriver.
Skriver för att slippa bära.

Och hösten är fortfarande höst, regnet och dimman
smeker mjukt runt huset, stearinljusen fladdrar,
elementen strejkar, filtarna värmer.
Kan man göra sig av med en livslång följeslagare?
Kan man be melankolin bosätta sig hos någon annan?
Någon som kan hantera henne?
Melankolin, den där vackra, långbenta, dansande
varelsen, så olik mig, "så alldeles olik mig" vill jag ropa.
Hon håller inte med, hon stannar kvar.
Stannar och jag förlorar,
accepterar att mig har hon valt som sin.

måndag, november 14, 2016

Det är klart jag skäms när jag beklagar mig.
Så många som gör så mycket gott, som orkar,
som ställer upp när jag ber dem.
Och inte en dag går utan att jag är tacksam,
För allt jag har, för allt jag får.

För allt jag fick.

Men att stå stolt och lycklig,
det är att visa fram en sida bara,
och jag har sagt det förut -
jag är melerad. Här får skiftningen
som kanhända inte ses utåt lysa fram
och även futtigheten.

Flyktingfamiljerna behöver så mycket hjälp,
timmarna räcker inte.
Man drar t.ex igång stora vårdapparater trots att uppehållstillstånd
långt ifrån är självklara och vi måste då
hela tiden balansera hopp och verklighet.
Att engagera frivilliga tar tid även det,
idag är jag ledig efter långt helgjobb men
telefonen ringer, saker dyker upp.
En hel del av det jag egentligen sysslar med får
stå åt sidan eller göras på udda tider.
Jag klarar det, blir buren av den känslan.
(Men nej, jag sätter aldrig upp övertid,
hjälpen blir mindre värd i mina ögon då.)

Allt detta som förklaring till gårdagens jämmer.

Ibland kommer tvivel över mig. Vad hade han sagt
om allt jag gör? Jag saknar det perspektivet,
saknar rösten, drunknar i tystnaden,
är ständigt rädd för att försköna,
måla upp något som inte skulle stämt.
Finns han med mig i detta?
Någonstans läste jag för länge sen att man på egen hand
skulle avsluta de samtal som blev avbrutna av döden.
Är inte det att försöka trösta för enkelt, måla en fantasi?
Men livet är inte rakt för någon, allas, absolut allas vägar
hade kunnat ta en en annan riktning när som helst.
Den tanken hjälper och när jag försöker förklara nickar den gamle.
Han förstår hur virrigt det än låter.