söndag, september 18, 2016

Det pratas så mycket om skrivandet.
Om varför, om hur, om målet.

Dagarna på ön var helande, jo det är nog det rätta uttrycket.
Gråt och lugn i en märklig harmoni. Något nytt landar alltid i mig.
Och, tänker jag nu, jag vet varför jag skriver,
det finns bara en anledning. Jag vill inte glömma.
Det spelar ingen roll om orden hamnar i dagböckerna,
i bloggar, i brev eller sms. Bara jag har dem kvar, vet vad
jag gått igenom, sparar känslorna för att inte blir en sådan som,
alldeles för snabbt, endast kan klappa på huvudet och säga
"det blir bra, det lättar, tro mig man överlever".

En helvetesnatt storgråter jag, fulsnörvlar, bönar och ber.
"En gång till måste du komma hit, berätta, låta mig begripa."
Nästa morgon har det vänt, jag sitter på det kala berget och ser solen,
insnärjd i dimma, stiga över havet. Världen är så vacker och jag förstår
med plötslig (ev högst tillfällig) klarsyn innebörden av att leva för honom
också, inbegripa honom i mitt skratt, ge honom mitt som en gåva,
igen och igen.

Att leva vidare.

Fast säg inte det jag nu skrev till någon för tidigt.
Det blir ett hån mot den som inte längre har ordet i sin vokabulär,
(herregud det var ett hån mot mig, två dagar efter jag tänkt det),
inte minns det, inte kan forma bokstäverna till ett hörbart läte.
Bättre då att nynna svagt för honom/henne,
låta det mörka få dröja kvar, det är inte ditt att skingra.
När vi människor vant våra ögon vid vår högst personliga svarta tomhet,
först då kan vi vagt börja ana, lyssna, lyssna till enstaka ord, först då.

lördag, augusti 06, 2016

Är det behovet att befästa,
övertyga sig själv som gör att man (jag) skriver?
Jag vet inte, vet inte alls.
Vill man beröra, övertyga omvärlden om godhet och glädje,
tillförsikt och trygghet, om framtid,
måste man inte då också visa att man känner det omvända,
har nuddat vid natten?

fredag, augusti 05, 2016

Nätterna är ljumma, det är märkligt,
de känns varma när jag sitter på trappen
men på dagarna fryser jag, sveper in mig i koftan,
får för mig att sommaren redan är slut.
Detärmärkligt, jag känner inte igen mig själv,
kan inte mig själv, kan ingenting.
Jag har det bra.
Djup sorg har faktiskt den inverkan,
man ser livet som pågår, tacksamhet flödar emellan snyftningarna.
Jodå jag lovar, på många sätt är jag oerhört lyckligt lottad och jag
glömmer inte det, kommer inte att glömma,
behöver sällan se det i ord för att bära det med mig.
Familjen som i sin kanske märkliga konstellation är hel
- en nåd detta flöde vi har av ständigt givande och tagande,
öppenheten och närheten det har skapat inte minst
på grund av de senaste årens smärta,
trädgården där jag sår, samlar, skördar, varje dag bär in skålar
fyllda av gåvor, vänskapen med de jag släppt in i mitt jag.
Visst låter det vackert? Vackert och sant.

Men ångesten finns också, den existensiella, den allmängiltiga för världen,
och, och, och den ekande tomma som bara rör mig.
Det är den senare som får hjärtat att rusa, dunka hårt i bröstet,
det är den som får tårarna att rinna utan att jag hunnit förbereda mig.
Den är den svåraste att sätta ord på.
Jag är inte värd något, jag har inte åstadkommit något, duger inte.
Den bottnar i tidig övergivenhet som aldrig reparerades,
vidare flykt in i vuxenlivet och glömska.
Sådant hinner också ifatt.
Hemkomst följd av död hjälpte inte precis till...
Och jo det är små oskyldiga texter om tillfredställelse och
vardagslycka när ingen oro någonsin också blottas som får den att vakna i mig.
Förbannade ångest, den får mig att framstå som ogin, det är jag inte,
vill inte vara, jag brottas med mitt bara, välter i ljumma brisar.

Ibland får jag för mig att jag har skrivit om allt i förtid,
om lyckan, om sorgen, om trösten.
Jag har anat men inte varit där,
sedan har jag fått uppleva det på riktigt.
Svårt sånt, och det handlar väl bara om att jag
läser in annat i de orden nu.
Så även med "jag har gått runt"
fast jag tänker att nej så får det inte vara
- kärleken och sorgen måste ha fört mig längre,
detta är bara ännu ett stopp på vägen,
en rastplats som ska ge mig vidare perspektiv,
en sten för just mig att sitta på en stund.

Att våga möta sina demoner. Den gamle säger att han har så stor respekt
för mitt sätt att hantera detta utan bedövning,
att det är därför han tycker om våra möten, vill att de fortsätter.
Givande och tagande. Jag bär med mig hans leende ord.
Och jag, jag måste få utlopp för mina. En dag kan de bli leende de också.

söndag, juli 31, 2016

Målet är förhoppningsvis det samma
för oss alla.
Bara olika vägar att vandra.

måndag, juli 11, 2016

Jag städar intensivt.
Och jag hör honom stöna att det är ångesten
jag försöker göra mig av med.
Det är irriterande, inte det att jag hör honom
utan det att jag inte är säker på att han hör mig när
jag som svar fräser "du har inget att säga om ångest längre,
du borde bara vara förstående och du borde inte vara död".

Det yttre kontra det inre.
Jag slår knut på mig själv orkar inte reda ut var klokhet börjar.
Allt gör jag för att överleva. Hör. Du. Det.
Begriper du?
Allt gör jag!!!
Man borde inte behöva falla mer när man kämpar så här.

Natten är ljum, mörk och regntung.
Uterummet har ingen dörr direkt in i huset,
här sitter jag halvvägs mellan två världar.
Tända ljus, ångest över bagateller, vitt vin,
vetskap att jag trots sorg inte lär ge upp omsorg.
Bad jag om sådan styrka? Nej.
Men ändå, jag vill tro att den är en gåva inte en förbannelse.
Stark då, stark nu. Det gör så ont. Ok?

Och bara för att man ingenting styr,
så snubblar jag över ord och toner jag aldrig tidigare hört.
"In my heart I believe I belong in a house by the sea."

Alltså, den här historien kommer aldrig att låta sig berättas.

tisdag, juli 05, 2016

Inte ens skriva ner tankarna lyckas jag med längre.
Det är en vanmakt i sig, som om något viktigt
rinner ur händerna på mig, tas ifrån mig,
inte kommer att kunna återerövras.

Det var vackert vid graven.
Hans mamma och jag satt länge på bänken,
grät lite såklart, pratade om det svåra men även om ljusa minnen.
Hon berättade om när hon och hans pappa hade träffats,
det var vackert och för mig som att bli insläppt ännu mer
(jag har fått så mycket).
Hon kramar mig och säger att hon vet att Han och jag var själsfränder,
att vi kommer att mötas igen. Hennes tro är så stark, starkare än min.

Och Maria finns. Vi vandrar, pratar, allt är väsentligheter.
Hon är min vän, min vän, min vän, hon har sett mig skrika,
hon har stått kvar.
Det finns andra också. Som minns, som hör av sig,
som orkar mig när jag inte orkar mig,
som tar emot mina ord med en varsamhet.
Ändå vet jag det andra som också känner sorg vet -
man är ensam. Man är ensam.

Jag har så mycket.
Jag lyckas inte vila i det. Smärtan tar över.
Det obegripliga.
Att han inte är.

onsdag, maj 25, 2016

När det nästan har mörknat helt
tar jag hunden på en kvällsrunda,
det är fortfarande så varmt,
några droppar regn kommer, jag längtar efter mer
men det blir inget av det.

Jag gör det han brukade skratta åt
- fyller famnen med rosa lupiner trots att jag knappt ser dem,
de finns överallt längst vägkanten, i trädgården plockar jag
ramslöks- och gräslöksblommor, jasmin, citronmeliss och liljekonvalj
sedan går jag in och städar.
Jag ser hur vackert det verkar, när jag skriver det.
Rofyllt, levande. Men ångesten river i mig,
jag känner mig lurad på mitt jag, som om det försvann med honom.
Det får plats så mycket i ett hjärta,
lycka och sorg är inte instängda i varsitt rum,
de leker med varandra, blandar sig som ångorna
från två närliggande sjöar om sensommarnatten,
blandar sig för att sedan bli till ett.

"Vi bär med oss de liv vi har fantiserat om,
precis som de liv vi har levt" läste jag nyligen.
Vi får sörja även den framtid vi hoppades på, det vet jag.
För är det inte alltid framtiden vi sörjer när någon dör?
Ändå, ändå får jag för mig att de som levt ett långt liv tillsammans
möts av mer förståelse för sin saknad.

Jag får ingen ordning på tankarna.

Imorgon ska jag gå på operan.
Ensam men ändå inte för i den tomma stolen bredvid min
ska han sitta och han ska äntligen kunna njuta av musiken
och jag ska tänka att det alltid har berättats om kärlek
och jag ska kanske gråta för sången är mycket vacker
och jag gör sådant som detta för att det inte
finns några regler att följa när man sörjer.

Man skriver sin egen bok, det är så.

fredag, maj 13, 2016

Sitter på trappen precis innan natthimlen mörknar.
Månskärvan omringas under ett par sekunder av ljusa moln,
formar ett hjärta likt de jag brukar rita hastigt.
Ännu ett av alla dessa magiska ögonblick.
Allt ser jag, sparar i mitt inre.
Gud jag kämpar!
Spirean som doftar, näktergalen som sjunger,
igelkotten som långsamt vandrar förbi,
tacksamheten över allt jag har.
Vill kunna sammanfoga sorgen och glädjen,
vill slippa se skarven där emellan som ett varigt sår.
Så mycket godhet, varför envisas jag med att
inte tro omvärlden skulle unna mig den?

Det är ett svek mot honom att inte ta emot livet,
jag vet, jag vet, jag vet.

torsdag, april 21, 2016

Våren är bedräglig.
Vi ska inte nämna den vid namn,
då flyr den, skrämd av sin egen
framfusighet.

onsdag, april 20, 2016

Häromkvällen:
Jag gick en sväng över kyrkogården.
Inte i vanmakt som jag brukade, nej mest för att gå just då.
Det hade regnat, doften slog emot mig, förvånade
som alltid första gången varje år. Fåglarna sjöng.
Skymningstimmen.

Jag känner mig som ett motsträvigt barn då när
när den vuxne står böjd över sängen och
ruskar, ropar, rasar - vakna, stig upp. Nu!
Täcket över huvudet, kudden att sjunka ner i,
handen som kramar trygghet.
Jag känner mig som ett barn.
Vill inte än.

Men våren. Våren viskar.
Enträget.
Så länge sedan jag hörde det.
Och han ler.
Jo jag ser det.
Han ler.